Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dsg (sida 11 av 66)

Vårvinter i Vada

Lakrits i vårsolens glans.

Jag fick för mig att vi kunde ta en tur till Vada idag, fota svart hund i rena vita snöbackar. Typ. Ju längre vi åkte desto mer insåg jag hur fel ute jag var. Varenda äng, vartenda fält var i princip snöfritt. Bara i skogen låg det snö kvar.
Så vi fick en blåsig, men fin, vårvinterfotografering istället.

 Full fart efter dummyn.
 Har stannat fint på stoppsignalen. Vad nu, matte?

 Kullarna vid Vada är riktigt branta.

Jag hade med mina två vinterdummisar som jag skickade Lakrits på linjetag på, upp på kullen och ner på andra sidan. Jag såg honom alltså inte arbeta stora delar av tiden, men han plockade in alla. Ibland blåste jag stopp när han var mitt uppe på kullen och skickade sen Back över kanten.

 Bra koncentration på närsöket.
 Japp, där var en av dem.
Hur många hade hon lagt därute? Var det fyra hon sade?

Det sista vi gjorde var ett närsök där jag lade ut fyra mikrodummisar högst uppe på kullen i gräset. Det är ju inte supermycket gräs nu, så särskilt dolda blev de ju inte, men Lakrits stod en bra bit ifrån och såg inte i detalj var jag lade dem.
Under tiden trasslade Kasper in sig i en enbuske och käkade godis. Rolf har fotat alla bilder.

 En tass i backen räcker…
Lite kul med svartvitt också.

Naturreservatet

Vi tog en sväng i närmaste naturreservatet idag innan snön fylldes på. Det var inte fullt så soligt och varmt som igår då vi tog en vända på golfbanan, men helt okej.
Fick koppla Lakrits ett par gånger då vi mötte de hundar som bor alldeles intill (ena hette Alaska), men i övrigt varvades frispring med löst fotgående. Kasper brydde sig inte om dem, trevligt.
Jag tränade en del på Back på samma sätt som vi gjorde på Wij nu senast: han väntade en tredjedels väg mot apporten, inkallning, stoppblås, back. Först synlig apport, sedan dold. Det gick allt bättre. Sen gjorde vi ett par långa synliga, ospårade linjetag som gick kanon. Några vänster och höger fick fullborda det hela.
Jag har funderat och provar att behålla min nuvarande Back-rörelse med handen, fast jag försöker ”kasta framåt” högre, så att handen syns bättre. Tror det kan funka och då slipper Lakrits lära om hela momentet.

Lakrits har börjat lära sig att inte tappa de lite hala vinterdummisarna. Jag har smort in dem med linolja och de samlar knappt på sig nån snö alls.

Lite kort om dagens jaktträning

Måste sticka emellan med några rader om dagens jaktträning, även om jobbet egentligen har prio 1.
Dagen började förresten med att Kasper inte ville äta sin frukost. Först när jag skulle kolla om han alls ville äta något och lade en ostbit uppe på maten, tog han först osten, tvekade lite, började slurpa vattnet jag hällt över torrfodret och övergick sen till att äta det andra med. Husse har haft koll på honom och han verkar ändå pigg, så det är nog inget större fel på honom. Han får ta det lite lugnt idag, så får vi se.
Det var iallafall dags för Lakrits och mig att ta oss till Wij för jaktträning. Acke och Lakrits blev de enda hundarna idag.
Vi började med att Anita lade ut två ganska långa linjetag klockan 12 och 6 och sedan kastade markeringar klockan 9 och 3, medan vi stod i mitten och bara tittade på. Sen fick Lakrits ta sista markeringen, sen ett linjetag. Jag blåste stopp strax före apporten och han stannade hur fint som helst. Sedan närsök, och apporten kom strax in.
Han var otroligt taggad att träna idag, vilket märktes vid avlämningarna. Han tramsade och ville att vi skulle leka med apporterna, hoppade och skuttade, ville kampa med apporterna osv. Detta blev vår största läxa till nästa gång: få till lugnare avslut, en hund som bara sitter still efteråt och inte tramsar runt. Jag undrar om det inte berodde på dels att vi inte tränat så mycket strukturerat på sistone tillsammans med andra, och dels på att jag lekt rätt mycket med honom med bollar den senaste tiden. Han har hämtat in en boll och så har jag kastat den som belöning. I vilket fall blev det tydligt nu när vi var tillsammans med andra att han blir alldeles för uppspelt och behöver lugnas ner. Vi får ta tag i den biten, som inte syns alls så tydligt när vi är på tu man hand.
Nästa linjetag gjorde vi så här: jag tog med Lakrits kanske två tredjedelar av vägen, satte honom, vände tillbaka själv, kallade in, blåste stopp när han var halvvägs. Han stannade jättefint. Sen gjorde jag Back och han fick springa och ta apporten.
Här menade Anita att min Back-hand (från uppsträckt hand till kast framåt med tänkt boll) kan bli väldigt otydlig för hunden när den är på långt avstånd. Hon menar att jag istället borde försöka kasta den där låtsas-bollen bakom mig. Alltså: från uppsträckt hand till kast bakåt/uppåt med tänkt boll, som om jag skulle kasta bollen bakom ryggen på mig själv. Jag förstår vad hon menar i teorin, men inser att där krävs en hel del ominlärning för egen del för att få detta att fungera bra.
Sedan skulle vi se om Lakrits mindes den andra markeringen. Var jag osäker skulle jag skicka på linjetag istället. Han tittade till snabbt framåt när vi ställde upp, men sen tittade han hela tiden på mig, så jag tog det säkra före det osäkra och skickade på linjetag. Senare sade Anita att hon tydligt sett på honom att han visste, och det tror jag också, för han är en rackarns bra markör. Jag borde ha kikat mer ut och bara skelat litegrann ner på honom om han verkade ha läget klart för sig för att slippa ögonlåsningen. Jag blåste iallafall stopp strax före apporten, sedan närsök. Jag är mäkta stolt över att han stannade så fint på stoppet fast apporten låg där synlig bara några meter bort. Här menade Anita att jag inte borde använda närsökssignalen eftersom apporten låg så öppet och synligt för honom. Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara en skillnad på om apporten ligger öppen eller undangömd vilken signal man skulle välja. Det vore bättre att i detta läge ge ett Ut eller Back, menar Anita, eftersom närsök enbart ska användas då hunden ska slå på nosen. Annars kan man göra så att hunden börjar leta med synen istället för med nosen när man blåser närsökssignal. Har aldrig tänkt så, men det ligger det kanske något i.
Sen dök Acke upp och vi gjorde om övningen ungefär på samma sätt fast på ett nytt ställe. Denna gång jobbade vi varannan gång. Slutligen gick vi till ett tredje ställe och jobbade åter på liknande sätt. Skillnaden här var att ena linjetaget gick rakt genom täta gransnår där grejen var att hunden inte skulle väja och söka annan väg (Lakrits hoppade och Acke sprang rakt igenom). Det andra linjetaget var på längre distans, och här gjorde Lakrits helt rätt när jag satt honom halvvägs, kallat in, stoppat och sedan skickat Back. Dock provade jag här min nya Back-hand, vilket han inte fattade alls. Den får vi träna separat på mycket korta avstånd. Jag använde sedan den gamla vanliga Back-handen och då fattade han, men det hade hänt så mycket och gått så lång tid sedan han såg att denna apport lades ut att han inte sprang tillräckligt långt ut bakåt. Vi löste upp situationen genom att jag stoppade honom och Anita sedan kastade en markering när jag på nytt skickade honom Back. Då fick han ju sin apportbelöning för att han fattade kommandot rätt. Detta blir alltså tredje läxan: träna på Back på längre avstånd. Slutligen var det en hämtning av den sista markeringen, som gick rakt förbi en gammal markeringsplats, men detta vållade inga som helst problem. Lakrits mindes var nedslagsplatsen var och plockade in den utan dröjsmål.
Jaha, då vet vi vad vi ska göra den närmaste tiden, då.

Brrrrr

Det är kallt nu. Ruskigt kallt.
Jag bylsar på mig för att gå ut på promenad. Lakrits hänger glatt på med kopplet förväntansfullt i munnen.
Kasper vägrar att ens dyka upp vid räcket till övervåningen för att vinka av oss genom spjälorna. En kort och effektiv pink- och skitrunda i trädgården (då pratar vi under minuten, borde klocka honom) räcker bra, säger han och återvänder till sängen för att borra ner sig djupt, djupt.

Julbad

Jag trodde inte det skulle behövas något julbad i år, eftersom Kasper badades rätt nyligen. Men tack vare årets julväder på +4 grader, relativt vindstilla och en svagt blå himmel tog husse med Kasper på en julcykeltur bort till Ormsta och tillbaka. Nöjd, men lerig, hund var resultatet. Alltså: julbad.

Kasper finner sig rätt väl när det är baddags.
Dessförinnan hade jag tagit båda hundarna på promenad. Jag hade med två fickdummies och gömde dem lite här och där och skickade Lakrits på dem. Kasper tycker att de här är rätt kul också (när han inte har annat för sig) så jag utnyttjade honom lite med. Bra för Lakrits stadga att få sitta stilla medan Kasper och jag lattjar med en fickdummy – kastar, fångar, har dragkamp och skakar som en råtta.
På ett ställe gömde jag en brun dummy i ett tätt mörkgrönt busksnår utan att Lakrits märkte det. En bit bort kastade jag sen den andra, orange, dummyn som en störning några meter upp på en slänt. Lakrits var bra sugen på att hämta den orange, men vi tog något steg framåt tillsammans och så skickade jag honom bort mot det gröna buskaget. Blåste stopp och närsök, och strax kom den in. Sedan fick Kasper ta störningsapporten istället, och det gjorde han med bravur, den lille rackaren. När han bara vill är han jätteduktig!

God Jul!

Den senaste tiden har det mest blivit promenader i hemmatrakten, även om några tennisbollar förgyllt tillvaron lite för den svarte. Ja, även Kasper tycker emellanåt att det är kul med boll.
Idag fick spagettisleven hänga med ut och jag hivade iväg fyra bollar i olika riktningar. Sedan gällde det för lakritsremmen att hämta in just den tennisboll matte ville. Han var duktig och var oftast rätt ute.
Vid ett tillfälle ville han gärna välja höger boll när jag ville få in vänster. Blåste stopp och han stannade. Vid mitt Vänster vek han vänster, men snodde runt efter ett par meter. Nytt stopp. Nu väntade jag lite medan han stint stod och tittade åt höger. Jag stod med utsträckt arm som pekade åt vänster. När hans koncentration åt höger avtog och han vred lite på huvudet åt rätt håll sade jag Vänster igen. Och nu blev det rätt!

Med det önskar vi god jul härifrån Vallentuna.

Fyrkanten, närsök och taggsvamp

Andra adventssvamp.
Tog hundarna till närmaste Angarnsreservatet. Kasper blir som vanligt tokig av lycka att få springa i skogen och kopplet trasslar sig maximalt. Här kan jag inte släppa honom, så när jag tröttnar på hans fasoner får han finna sig i att bli uppbunden i något närbeläget träd. När Lakrits övning är klar får Kasper ibland också ta en boll eller en liten dummy på kort kastavstånd. Det är mäkta roligt, tycker han. Om det inte finns något ännu intressantare spår i närheten, förstås…
Med Lakrits gjorde jag tre spårade, synliga fyrkanter i skogsterräng på ganska korta avstånd. Denna övning är han riktigt säker på, bortsett från ett par malörer som inte hade med honom att göra. Det första var att det dök upp en matte med hund precis när han kom in med första apporten. Jag hann koppla honom och dra oss undan lite innan de passerade (hon kopplade sin hund också). Jag hade lagt det som var tänkt som skick nummer två precis i deras färdriktning, så vi bytte approach och tog skick tre och fyra först. När vi sen skulle ta skick två var Lakrits lite bortkollrad i huvudet och jag fick hjälpa honom genom att gå några meter närmare och skicka på nytt.
På de båda andra fyrkanterna jag gjorde kunde jag konstatera att han inte alltid sprang riktigt i den riktning jag pekade ut åt honom. Det berodde helt enkelt på att jag pekade fel. Givetvis visste han den bästa och genaste vägen till apporten medan jag blev lurad flera gånger av fel träd. Det var bitvis snårigt, så jag tvingades ta mindre omvägar när vi lade ut, och gick väl bort mig lite vid ett par tillfällen. Man tror man går rakt, men … Hunden vet såklart bäst. Detta visar ju tydligt att han litar mycket mer på sitt eget markeringssinne än på mina dirigeringar.
Lite längre bort i skogen gjorde jag ett par närsök, först ett med bollar invid rötter och en gammal trädstam och sedan ett med minidummies som jag grävde ner i mossan. Jag skickade på dirigeringar, blåste stopp och sedan antingen närsökssignal eller vänster/höger/back. Stoppsignalen tar han jättebra nu, förutom en gång då han redan sett bollen. Inte heller närsökssignalen är något problem. Back har jag tränat en del under veckan på gröna ängen, och det hade faktiskt gett resultat. Han förstod Back mycket bättre än Vänster och Höger idag. 
Det är väldigt tydligt att dirigeringsanvisningarna är svåra att få in i huvudet, kommer att ta mycket tid, och jag måste ha mycket tålamod med lillparveln. 
Roligt var det också att hitta taggsvamp vid närsöksområdet. Andra advent!

Höga apporter

Byggde vidare lite på dagens skogspromenad med höga apporter. Det slutade med att Lakrits hoppade upp självmant på en större sten på tillbakavägen, ”skulle-bara-kolla-läget-på-dummyfronten-lite”, så nu har vi allt tränat det färdigt på ett tag…
Husse tog med Sonykameran, som inte riktigt hänger med i de snabba Lakritssvängarna, så en lätt oskärpa får vi leva med. Lite roliga blev de iallafall.

 Aha! Däruppe ligger den!
 Fyra mikrodummies och en tennisboll uppe på stenen – här gäller det att bara plocka en i taget …
 Såklart jag bara tar en, matte! Då får jag ju springa upp på stenen många gånger!
 Dirigering till känd plats.
 Repetition av linjetaget eftersom kameran inte riktigt hängde med.

En riktigt skön höstpromenad som avslutades med lite oplanerade trattkantareller. Enda malören var ont i hälarna på grund av framåtböjandet vid svampplockningen (de annars sköna icebugsen som premiärtestades idag tryckte på hälarna när jag gick framåtböjd).

Närsök

Tog en förmiddagsrunda med hundarna och hade med mig några mikrodummisar i fickan. Såna där med nyckelring i, dvs. i storlek som en prinskorv eller så. Jag roade mig med att gömma dem bland de stora gula lönnlöven: ljusblå närmast mig och mörkblå längst bort med två mellanblå nyanser däremellan. På så sätt vet jag ju vilka som kommit in och alltså ungefär var de ligger som eventuellt saknas på slutet.
Lakrits sökte duktigt. Men någon var riktigt svårhittad och där stod Kasper bredvid och hade tråkigt. Jag sade alltså till honom att ”Var är grejen?” varpå även han sprang ut och började leta.
När jag ser båda söka samtidigt kan jag konstatera att de har helt olika beteenden. Kasper är mer rakt på, söker långsamt och noga i ett litet område – förutsatt att han inte tröttnar, hittar en annan doft och helt tappar intresset för det han borde göra. Lakrits är lite yvigare, täcker större markområde snabbare, och söker hela tiden idogt utan att tappa intresset. Jag tror nog egentligen att Kasper har en vassare nos, men han har som sagt noll uthållighet och har helt sin egen agenda på kuliga saker att göra.
Just när de båda letade i ett buskage efter en liten mikrodummy kom en man förbi och undrade vad de gjorde så ivrigt bland buskarna. Jag sade att jag kastat in en grej som visst var svårhittad. Strax därpå kommer Lakrits triumferande ut med en innebandyboll. 🙂

VaBK-helg

Igår var det stor rallylydnadstävling på klubben med 265 startande. Jag deltog inte med någon hund, utan satt i sekretariatet hela dagen. Jag är i efterhand glad att jag valde bort att tävla själv, det räckte så gott att engagera sig i alla anmälningar och protokoll …
Idag fyller klubben tio år. En ung brukshundklubb, alltså. Själv har jag varit medlem sedan Kasper kom in i min värld, alltså fyra år. Idag hade vi bjudit in allmänheten till prova-på-dag och tack vare vädret blev det riktigt lyckat. Det fanns uppbyggda rallybanor och agilitybanor och jag aktiverade båda hundarna på nybörjar- och fortsättningsbana i rally.
Mitt på dagen körde vi en lydnadsuppvisning med några utvalda moment från flera lydnadsklasser. Jag började med Lakrits och vi körde kommenderad linförighet, inkallning och hopp över hinder. Sedan lade jag till en markering med dummy för att visa en gnutta jakt. Linförigheten var han väl lite okoncentrerad på vilket gjorde att jag tittade ner för mycket på honom för att ha kolla på vad han hade för sig. Vi ryckte upp oss efterhand och slutet blev bättre. Resten av momenten gick jättebra. Sedan visade Anette ett alldeles lysande fritt följ, rutan och några moment till, varpå Lisa ryckte in och visade ställande under gång och att apporteringen börjar sitta där den ska. Jättekul!
En plump i protokollet för Kasper när jag fick för mig att vi skulle testa ett par lätta agilityhinder och han, istället för att vänta på starttillstånd till första hopphindret, helt oprovocerat dök på en vit samojedliknande luddhund som stod i närheten. Har absolut ingen aning om varför han gjorde så, hunden provocerade inte det minsta. Kan han ha stått för nära Kaspers favorithinder tunneln, månne? Jag vet inte, men nån agility blev det inte för herrn. 🙁 Som tur var hände inget egentligen, jag fick tag i honom rätt snabbt, men ilsken var han och den andra hunden kunde ju bli livslångt skraj för småjyckar som han bar sig åt…
Att bara sitta och fika i solskenet på altanen var underbart, inget man är bortskämd med 23 oktober! Oj, det datumet får mig att inse att Lakrits fyllde ett och ett halvt år i fredags. Lillplutten börjar bli stor!

Äldre inlägg Nyare inlägg