Så glad: båda hundarna har idag kört flera moment i rallyns fortsättningsklass:
Snujjen (kunde de sen gammalt), Hopphindret och Åttans frestelser. Den sistnämnda var ju lite intressant, men med tubost i fickan gick det att locka med dem runt kattmaten.
Hindret tog Kasper som en dans, han har ju gjort det förut. Utmaningen med honom var snarast att inte a) springa till skogs eller b) springa fram till frestande hund (fanns många potentiella lekkamrater på plan ikväll). Men nej då, han återkom till min sida precis som han skulle och vi fortsatte till hindret Åttans frestelser.
Lakrits hade aldrig hoppat rallyns hopphinder förut. Vi har bara hoppat lydnadshindret, och inte supermånga gånger heller, så jag hoppas jag inte sabbat förståelsen för lydnadshoppet nu. Iallafall fick jag ta det lite pö om pö: man ska ju skiljas åt vid skylten – hunden ska hoppa över hindret på kommandot medan föraren går vid sidan om, sedan ska man träffas igen på andra sidan hindret och fortsätta i fotgående.
Nu började vi med att följas åt fram till hindret, jag ställde mig intill så han inte kunde smita vid sidan (det försökte han en gång ändå) och sade Hopp, sedan belönade jag hans återkomst med tubost på andra sidan. När detta satt efter sisådär fyra försök gick vi halva vägen fram till hindret varpå jag pekade på hindret och sade Hopp, skyndade mig att komma intill och förbi hindret och mötte honom. När även det satt så sade jag Hopp redan vid skylten och skyndade fram till mötespunkten. Det sista lilla är ju att hålla samma tempo som i övrigt på den bandelen (kan vara långsamt, normalt eller snabbt tempo beroende på skyltningen), men det får vänta tills senare. Jag är så glad att han lärt sig vad jag menar: att han får skiljas från mig för att hoppa själv och att han sedan ska komma tillbaka intill mig igen efteråt. Vi fortsatte till Åttans frestelser och snirklade oss runt den som om han aldrig gjort något annat.
Jag fick reda på av Carola idag att vi har rallytävling 21 april på VaBK nästa år. Till dess bör vi ha övat in oss tillräckligt för att starta – både Kasper och Lakrits ska startas i nybörjarklass, tänkte jag.
Båda hundarna var emellanåt lite nosiga, men båda gick att motivera upp och lyssna skapligt på vad vi skulle göra. Det kändes rätt bra. Fick till och med lille magkaller att lägga sig på det kalla gräset, hehe.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: dsg (sida 12 av 66)
Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.
Idag var det alltså KM i rallylydnad på klubben med ca 23 startande. Domare var Liss-Britt Elegård. Egentligen startade Kasper som nr 10 och Lakrits som nr 18, men jag lyckades få byta plats på dem. Det blev bättre för båda: lakrits fick inte fullt då många dofter att sniffa runt på och Kasper fick ett lite varmare och torrare gräs. Det var rejält daggblött i morse, och bara 7 grader när vi steg upp kl 8.
Deltagarna var mycket väl spridda, allt från rena nybörjare som bara gått ett fåtal gånger på nybörjarkurs till instruktörer som avancerat upp i klasserna.
Hur gick det, då?
Lakrits var alltså först ut och fick avdrag främst i början av banan för 7 nosningar och 1 sträckt koppel. Vi fick 2 poängs avdrag på helheten med totalbetyget 90 poäng och ”Bra jobbat”. Otroligt bra gjort, särskilt med tanke på att han inte kan skylt nummer 4, ”Sitt, Stå”. Den intensivövade vi efter att ha sett banan och innan vi klev in på plan. Han fick inga poängavdrag alls på den! De 90 poängen räckte till en åttondeplats, vilket jag är otroligt nöjd med!
Kasper fick också repetera skylt 4 innan det var dags för oss att göra entré på plan. Den skylten fick han faktiskt 1 poängs avdrag på för sent utförande. Häpp! Detsamma gällde skylt 10, Front, vänster ingång. I övrigt fick han 6 poängs avdrag på nosade på den första halvan av banan. Inga helhetsavdrag alls. Det ledde till hela 92 poäng och en sjätteplats! Min duktiga lilla gårdshund! Är så glad att han dessutom slog lillebror, vi har ju kämpat rätt länge med det här. Omdöme: ”Trevlig hjälpsam matte, jobbar hela tiden”. Det tackar jag extra för!
Vinnaren Carola fick hela 100 poäng, andrapristagaren 99 poäng och tredjepristagaren 98 poäng, så det var verkligen jämnt i toppen.
Nu blir det tävlingsstart i officiell nybörjarklass till våren, har jag tänkt mig. Vi kanske äntligen kan komma i åtanke för de där åtråvärda godkänd-poängen även i en sådan tävling.
Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.
Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.
Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.
Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.
Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.
Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.
Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.
Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.
Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.
I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!
På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.
Rolf väckte mig med glädjebeskedet att det var en supersolig dag. Efter frukost gick vi ner till sjön för några lite längre markeringar. Rolf gick till grannbryggan istället för att ta båten, medan jag och Lakrits gick ner till vanliga skickstället.
Första kastet hamnade i utkanten av vassen cirka 40—50 meter bort. Lakrits tog in den snabbt. Nästa kast var ungefär lika långt, men längre in i vassen. Nu blev det svårare. Jag såg inget från min plats, men Rolf rapporterade att Lakrits simmat alldeles för långt bort. Till och med in under den brygga han stod på. Jag visslade in honom (utan pipa, den hängde kvar i hallen) och när Rolf sade att han närmade sig blåste jag stopp och närsök. Ta mig sjutton om han inte gav sig in i vassen och hittade den! När Rolf sade att han hade den förstärkte jag med en inkallningssignal. Superduktig!
Nu gick vi ut på vår brygga och såg hur Rolf kastade den tredje dummyn ut på blankvatten. Jag ville att Lakrits skulle hoppa ifrån bryggan, men Lakrits fegade. Istället för att tvinga honom gick jag då tillbaka till stranden och skickade honom den vägen. Minnessuddningen bekom honom inte, utan han simmade målmedvetet ut och plockade in den. Därmed avslutade vi morgonpasset.
Efter lite spring och avtorkning tog vi bilen för att åter leta efter den cache vi aldrig gav oss på igår. Nu körde vi ända fram till badplatsen via en liten skogsväg som Rolf inte trodde vi skulle kunna köra på. Ha! Cachen var rätt snabbt plockad medan hundarna fick ränna lite i skogen. Sen gick vi ut på badbryggan. Den låg mycket lägre i vattnet, så jag fick för mig att testa om jag kunde locka Lakrits att hoppa i vattnet från den istället. Jag tog en boll och kastade. Han var superintresserad av bollen, men samtidigt var det bra läskigt att hoppa. Jag peppade och peppade. Han böjde sig ner och plaskade med tassen i vattnet. Övertygad att vattnet var okej tog han sen steget och hoppade. Jag skyndade iland för att möta honom samtidigt som jag hela tiden berömde, och han skulle veta vart jag tog vägen.
När han kom iland och lämnade av fick han ett par bollkast som belöning. Sen gick vi tillbaka ut och gjorde om två gånger till. Tredje gången var tvekan fortfarande där, men inte alls så påtaglig som tidigare. Jag är nöjd med framstegen.
Med avtorkad hund for vi vidare till Sundstaholm Slott. Här har vi varit tidigare, men platsen är vacker och i det härliga solskenet passade vi på att äta lunch på hamnkaféet. Jag valde en räkmacka. Den cache som kskulle finnas här var troligen på en plats som är avspärrad, så vi övergav den och tog istället en annan cache vid Sigurds runhäll, en annan vacker plats vi besökt per cykel tidigare.
Nu hade vi fått blodad cachetand och vi plockade snabbt en cache vid Vallby kyrka och en annan vid Carl Larssons pappas gamla hem. Här träffade vi en mugglade och blev tvungna att förklara hela grejen. Mannen med tax menade att cachen låg på privat mark, men han lovade att inte plocka bort den. Han var rätt intresserad och sade att ättlingar till Larsson fortfarande bodde där, men han förstod nog inte riktigt det här med att lägga upp cacheinfo på webbplatsen för spridning.
Vi gjorde ett sista cacheförsök i Eskilstunas utkant, men gav upp på grund av altför många flyttblock att leta bland. Istället provianterade vi lite på Maxi och återvände hem igen. Lite eftermiddagsfika ute på gårdsplan i solen fulländade dagen. Bästa vädret!
Dagen har gått i naturens tecken. Rolf tog Lakrits på morgonpromenad in i en kohage och hittade ett antal stora, fina kantareller. Korna var av typen blandkor, fick vi lära oss av värden. Hm?
Det duggregnade en stund och ända från köksfönstret såg jag hur fiskarna slog i vattnet. Nu skulle man haft ett spö …
Lite senare på förmiddagen tog vi bilen några km i tanke att hitta en cache. Nu var terrängen åt det hållet så tråkig att vi övergav den tanken och istället hängav oss åt svampplockning åt andra hållet. Lakrits och Kasper röjde runt i skogen medan vi njöt av fynd som gula kantareller, trattisar, taggsvamp och karljohan. Vi såg också en hel del blodriska, men där har Rolf sett ett annat ställe där man kan plocka kassvis med sådana, så de fick anstå tills vidare.
Efter lunch och svamprensning tog Rolf och jag en roddtur utan hundar. Det var rogivande att glida fram på det stilla vattnet i sundet. Rolf rodde på utvägen och jag hem igen. Vi såg flera hägrar, de är alltid så mäktiga att se! Så planerade vi lite hur Rolf ska kasta lite svårare markeringar till Lakrits framöver. Det var lättare att se och planera utifrån vattnet än inifrån land.
På kvällen tog jag Lakrits på en kvällstur med lite rallyträning. Jag hade pannlampa, klicker och godis och detta möjliggjorde bra träning när vi råkade på igelkotten som Kasper hade närkontakt med härom kvällen. Nu blev det så bra att jag kunde klicka när Lakrits uppmärksammade det konstiga lilla djuret. Han tittade igen på det, sen på mig och klick! Skvallerträning av igelkott, helt enkelt. Kanon!
Sen tränade vi en del svängar och snurrar samt ganska många Fronten med 1-2-3-backning. Det går riktigt bra på det hela taget. Lite roligt var det att det första Lakrits gjorde sponant när han först fick se klickern i min hand var en Vänstersnurr. J
När Rolf tog en runda i skogsdungen bakom huset hittade han färsk älgbajs. Kan förklara att hundarna skällt till nån gång utan att det funnits någon utanför. Elstängsel gör att älgen nästan måste ha passerat precis utanför huset, finnas ingen annan väg om den inte hoppat.
Jag har föresatt mig att vattenträna i alla väder nu när vi har chansen. Jag gick alltså ner och kastade några markeringar i regnet. En ganska lätt i utkanten av vassen, en mitt i det risigaste. Båda satt som en smäck. Sen lite chuckit som belöning och uppvätmning. Bus m brorsan blev det oxå.
Sen var det meningen att vi skulle ta några cacher på vägen in till Strängnäs på förmiddagen. Det regnade så förbålt vid Jäder kyrka att den cachen fick anstå. Cachen vid Kjula kyrka tog vi snabbt, och så fick vi för oss att ta vägen in till naturreservatet när vi ändå såg skylten. Då blev det typ uppehållsväder och vi tog en promenad där. Kopplade hundar, stod det, men jag bestämde mig för att lyda det bara till femtio procent. De andra femtio procenten kutade lycklig omkring på en gravfältskulle, varv på varv, och bara njöt av livet. Det var lite jul att se hur olika de hanterade den färist vi tog oss över och som var gjord av ganska grova, helt runda, aluminiumrör. Kasper trippade försiktigt över, ett steg i taget. Han är rätt van sen tidigare vid färistar, men normalt är de ju lite plana upptill på varje stång. Lakrits, däremot, tyckte det var så läskigt att det var bäst att attackera med språng. En hastig mellanlandning och så var man över.
Vi hittade några jättefina exemplar av stolt fjällskivling och återvände så till Jäders kyrka. Mobilgpsen snurrade vildsint, men eftersom det inte regnade längre gjorde vi ett försök och till slut hittade Rolf den. Nöjda bestämde vi oss för att åka hem igen och äta fjällskivlingslunch och attackera Strängnäs på eftermiddagen.
Nu var ju hundarna välrastade så vi bestämde att de fick vara i stugan medan vi susade iväg igen. Vi tog en mindre väg mot Strängnäs och passerade genom ett mycket vackert landskap. Vi tog omvägen till Kunsberg och en klosterruin, där det råkade ligga ytterligare en cache. Denna gick vi bet på, men i gengäld hittade vi en jätteröksvamp och en stor oxtungssvamp. Vi plockade inte någondera, men så här står det på Naturhistoriska Riksmuseet:
Denna svamp har en konsistens som mycket påminner om nötkött och kan tillagas som detta, t.ex. som biffstek med mycket lök, eller stekas och gömmas i en gryta, kryddad som du själv vill ha den.
Oxtungssvamp innehåller garvsyra, som måste lakas ur före tillagning. Skär upp svampen i centimetertjocka skivor och placera dem luftigt i en skål som fylls med mjölk. Ställ in i kylskåp över natten. Nästa morgon ser mjölken ut som vattnig chokladpudding. Häll bort mjölken och skölj svampen före tillagning.
Ingen av oss har smakat denna delikatess (?), men det var inte läge att vända tillbaka efter den när vi läst denna info. Istället for vi vidare in till Strängnäs och besökte Multeum där Inger Boström ställer ut just nu. Det var kul att se hennes tavlor som jag bara njutit på webben tidigare. Favoriten var såklart en labbetavla, men det fanns skogstavlor i gula nyanser som också var fina. Det finns lite foton på både tavlor och svampar i stora kameran, men de får ligga kvar där tills vi är hemma igen. Jag fick bra bredbandsuppkoppling när vi fikade där och nöjda kunde vi avancera vidare till ICA och Systembolag.
Sen tog vi bilen upp till väderkvarnen, och se där fanns ytterligare en cache, upptäckte vi när vi kollade läget. Även här snurrade gps:en förtvivlat, men när vi egentligen gett upp fick jag syn på ytterligare en möjlighet. Och där låg den!
Strängnäs var charmigare än jag väntat med små röda gamla stugor insprängda här och var i stan, lite som på Söder. Nu var det dags att åka hem och fixa middag till oss och hundarna. Till efterrätt väntade varsitt fryst märgben som värsta glassdesserten åt hundarna.
Igårkväll träffade Kasper sin första igelkott. Ett litet stick på nosen för nyfiken hund blev det. Regnandet på kvällen höll i sig hela natten, men idag har vi haft en rätt solig dag, en del vind och mol mellan varven.
Jag öste båten och rodde ut med Kasper i fören. Lakrits ville ju hänga på, men visste inte hur, så han sprang ut till husse på bryggan. Jag bad Rolf att ta med honom till stranden och sen ropade jag på honom. Jovisst simmade han ut efter båten. Han simmar skapligt snabbt, så jag fick ro med ordentliga årtag. Det var ju inte meningen att vi skulle så långt, så jag började vända efter hundra meter eller så. Då hann Lakrits ifatt, båten gled och det blev lite läskigt när hunden försvcann utom synhåll under skrovet. Vågade inte ro förrän han syntes igen. Lakrits gjorde ett försök att ta sig upp i aktern, men när han inte lyckades började han istället simma in mot stranden. Då fick jag chans att vända båten utan fara, och sen ropade jag på honom. Han vände direkt mot mig och jag började ro. Sen kom jag på att jag hade en dummy i bakfickan på jackan, så jag kastade den som en markering och ropade Feldy. Den smidiga sälen bytte riktning igen och simmade rakt på apporten. Under tiden hann jag näsdtan tillbaka till bryggan och bad Rolf ropa till sig Lakrits på stranden för avlämning medan jag gled intill bryggan. Jag hann inte se, men tydligen fick han apporten i hand. Första försöket, inte illa! Inte så himla lätt att ro med simmande hund, krävs nog en del övning. Sen är båten kanske i största laget om man vill hålla på och dra ombord hunden via aktern och så.
Sen bytte vi och Rolf tog över båten med Kasper ombord. Jag och Lakrits ställde oss på strandkanten och tittade noga på de markeringar som kastades från båten. Lakrits plockade in alla utan någon som helst tvekan, oavsett om de låg rakt ut (linjetag) eller var dolda bakom vassen (markering). Avslutningsvis kastade Rolf på svåra sidan till vänster om bryggan och Lakrits tog utan minsta tvekan vägen under bryggan ut till den dolda apporten. Jag hann med att filma delar av skicket och man ser när han så småningom dyker upp samma väg under bryggan igen. Dessutom hade han visst glömt bort det läskiga slingerstället. Min duktiga pojke!
Efter lunch tog vi bilen till Fiholm. Vi tog en promenad på knappa 2 km med svampkorgen i beredskap. Det finns mycket skräpsvamp, men det verkade rätt renskrapat på finsvamp. Vi hittade fyra fina karljohan och en kantarell. Däremot hittade vi en liten bokskog. Har aldrig plockat svamp i bokskog förut, men här fanns många arter.
Lite senare tog jag bilen en bit upp i backen för att få riktigt bredband till några viktiga ärenden på Internet. Det passerade ett antal bilar som stirrade på mig där jag satt och surfade bakom ratten. Jag fick i alla fall uträttat det jag skulle, alltid något.
Har filmat lite snuttar också, men redigering och uppläggning av dem får vänta tills vi är hemma igen. Bredbandet är tämligen smalt här …
Lakrits hade svårt att koppla av i nya huset igårkväll. Kasper har ju varit på semester förr, så han var van och gick resolut och tog Lakrits fäll i beslag. Så småningom fick jag Lakrits att chilla ner. Då lade han sig vid min sida med huvudet lutat mot ett stolsben och somnade.
Till natten fick de dela rum (matrummet som inte har några klädda möbler) och det verkar ha gått bra. Dock hörde Rolf att de var igång rätt tidigt. När han gick ner för att kolla till dem och ge frukost satt Kasper på matbordet! Häpp! Som tur var fanns inget intressant där, men han verkade tycka att det var helt okej att sitta kvar trots att husse dök upp …
Husse gav sig i kast med att ösa strandbåten som ett led i att få den flyttbar. Sen lyckades han baxa den åt sidan så att den numera ligger rakt och lämnar nån meter på vänster sida mot bryggan fri. Sen visade det sig att Lakrits tyckte det var rakare (det hade han rätt i) och mer naturligt att hoppa i vattnet från höger sida om den uppdragna båten, så jag flyttade lite på en kanot också så han slapp hoppa över (och slå i) fören på kanoten när han kom in för att lämna av. Vips hade vi två vägar i och ur vattnet, förutom bryggan.
Han fick några markeringar snett åt höger ut i ytterkant av vassen som husse kastade från bryggan medan vi stod inne vid land. Han hoppade i med stor entusiasm och tog sig igenom vassen i ett par rejäla språng, som fick mig att tänka på Allan, den snabbaste Thorsvihunden jag sett. Riktigt så vass var han kanske inte, men en jäkla karutta var det.
Svårare blev det med vänstermarkeringarna. Här är bryggan i vägen och det är alltför mycket vegetation till vänster om den för att jag ska få ut honom den vägen. Jag testade, men han stannade efter bara ett par decimeter. Vägg, sade han och vägrade.
Vi löste det på ett par olika sätt: en gång lyckades jag få honom att simma ut förbi bryggan, sen stopp och vänster. Antagligen mer tur än skicklighet att den dirigeringen fungerade, men stolt blev jag.
Efter ett tag fck jag honom också att våga ta vägen under bryggan. Detta var först läskigt, men när jag i shorts och sandaler klev i vattnet ut till ett bra ställe att gena under bryggan och visade noga så gick det plötsligt bra. Vattnet är för övrigt varmt och trevligt.
När han gjort ett par sådana geningar under bryggan fastnade han plötsligt i något med ena benet. Jag såg inte riktigt, men Rolf rapporterade uppifrån bryggan. Det var väl någon lång vattenväxt. Han tog sig loss, men sen blev han lite skraj och ville inte simma in där igen. En extra markering till samma ställe hjälpte inte.
Tyvärr hade vi nu två dummisar kvar därute på den svåra sidan. Jag ville såklart få in dem. Som tur var flöt de relativt nära bryggan, så Rolf lyckades med en åra peta in dem under bryggan istället. Nu fick jag Lakrits att simma under igen och ta in båda markeringarna, även om det var nära det otäcka slingerstället. Duktig pojke, han avancerar på många sätt. Jag antar att det bara är erfarenhet som gör att hundarna tar sig förbi och igenom den typen av slingerväxter.
Det är lite blåsigt, så det har inte känts aktuellt att ta båten ut för att få längre markerings- och dirigeringsavstånd. Hoppas på att få till det lite längre fram.
Annars var det en solig förmiddag och vi satt ute och njöt medan Lakrits smaskade ett och annat äpple. Efter lunch bestämde sig husse för att ta bilen och kameran och åka och fota bl.a. Jäders kyrka och Fiholm slott. Gamla Axel Oxenstiernatrakter, det här.
Jag tog istället Kasper på en tentativ cykeltur. Grusvägen lutar svagt uppåt ifrå vårt hus, och vi körde en och en halv kilometer innan vi vände. Jag ville ha lite ork kvar till Lakrits också. Däruppe fanns det flera stubbåkrar med diken och intilliggande skog, så där skulle man kunna få till riktigt bra träning. Kanske lite dirigeringsfyrkant?
På tillbakavägen såg jag ett annat ställe ner till vattnet, kanske kan vi få till lite varianter där. Där kan man också cykla/gå utmed en åker bort till en skog, får se om det blir läge att ta sig ditåt.
Vid huset drack jag ett glas vatten innan jag bytte hund. Lakrits fick till skillnad från Kasper springa lös, för jag är inte hundra på att jag klarar honom om han drar åt sidan eller stannar till. Här finns det ju i princip ingen trafik, så det var ett utmärkt tillfälle att träna fricykling. På uppvägen ville han åtskiliga gånger springa lite fortare än jag och gena framför framhjulet åt vänster. Varje gång stannade jag och visade honom var han skulle vara. Efter femhundra meter av detta startande och stoppande var jag trött och beslutade mig för att vända tillbaka. Kanske var det att det var svag nerförsbacke nu, eller att jag sade till på skarpen sista gången han sprang framför på ett farligt sätt, men på hemvägen höll han sig jättefint vid min högra sida! Ett litet Rrrr om han började öka eller sacka, och upprepade Duktig när han låg rätt, och så tog vi oss hela vägen hem utan ett enda nödstopp.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer