Vem är det som sprattlar som en fisk?
Vem är det som blir krokig som en räka?
Vem är det som skuttar som en loppa?
Vem är det som viftar med svansen lika snabbt som en kolibri viftar på sina vingar?
Svar:
Kasper när han kom på besök till mig igår kväll. Vi satt och myste en stund ute på en bänk.
Det var kul att se honom. Synd bara att dagens alla aktiviteter hade tröttat ut mig så jag inte orkade med den lilla promenad vi hade planerat.
I måndags åkte husse, jag och hundarna till Värmdö för att hälsa på Anette och keesarna. Vi valde vägen över Vaxholm eftersom den är så vacker och rogivande. Ingen direkt väntan på färjorna heller.
Planen är att hundarna ska få bo hos Anette medan vi åker till Grekland i juni och vi ville därför låta hundarna bekanta sig lite mer med varandra innan dess. Kasper har ju träffat Vagabond och Kinke förut, men Lakrits har möjligen nosat på någon av dem någon gång som valp, men inte mer än så.
Vi började med en promenad i omgivningen, som ledde oss förbi en granne med hundar och get. De brukar ofta ha sällskap med Anette på promenaderna, så det var ju läge att hälsa lite på dem också.
Hos Anette passade jag på att prova hennes dubbla Mim-bur. Den var uppskattningsvis 40+40 cm och Lakrits kunde med viss möda vända sig därinne och kunde inte ha huvudet fullt upp. Jag har nu istället beställt en 60 cm enkelbur från Robust som jag räknar med att båda kan rymmas i. Då blir det lite lastningsutrymme på sidan och man kan fälla baksätets lilla del om man ska transportera något långt. Hoppas det blir bra. Ca 14 dagars leveranstid på den.
På tisdagen lämnade Rolf av Lakrits på vårkollo hos bästa kennelmamman. Den första rapporten gav vid handen att han anpassat sig fint och höll en låg profil. Smart kille. Anledningen till att han ska vara hos dem ett tag är att jag ikväll åker in till KS för bukoperation imorgon bitti. Jag har med mig lilldatorn och uppdaterar läget i mån av möjlighet och ork.
Tack och lov repade sig Alpha efter lite omsorger hos veterinär Jerker. Det visade sig efter en del provtagning och efterforskning hos leverantören att hon med största sannolikhet reagerat på ett läkemedel hon började ta för sex dagar sedan. Leverantören medgav att det fanns en ytterst sällsynt biverkning som kunde yttra sig så här.
Puh.
Nu får hon gå utan den medicinen och förhoppningsvis kryar hon på sig rätt snabbt. Så skönt att höra!
Vi har för övrigt hämtat nya bilen, och tog ut båda hundarna för en introduktion i att hoppa upp i bakluckan. Eftersom jag sedan morgonens bravader insåg att Lakrits skulle bli en tuff nöt att knäcka beväpnade jag mig med en trefaldig strategi: mig själv, Kasper och baconost.
Jag hoppade in i bakluckan medan husse stod med hundarna utanför. Sedan började jag med att kalla upp Kasper med baconosten i högsta hugg. Tjoff, så var han inne i bilen och njöt av den härliga belöningen. Sedan kallade jag på Lakrits, och han gjorde ett antal hoppförsök med vägran först innan han så småningom tog steget att våga hoppa. Han insåg väl att storebror skulle hinna äta upp all baconost annars.
Bägge hundarna fick mumsa rätt mycket ost, sedan fick de hoppa ur och in i bilen igen ett par gånger till, fortfarande med mig i bakluckan. När det flöt fint utan tvekan hoppade jag ur bilen och kommenderade upp dem igen. Fortfarande ingen tvekan, och massor av baconost till belöning. Nu tror jag att problemet är borta, åtminstone tills det kommit en hundbur där som gör att det kanske blir konstigt och farligt igen. Men det får vi ta då.
Eller, nja, inte riktigt, kanske. Men Kasper var otroligt duktig ikväll.
Vi hade alltså premiär på en lure coursingbana på ett fält lite norr om Kårsta. För den som helt begripligt inte vet vad lure coursing är säger Wikipedia så här:
Lure coursing är en tävlingsform för vinthundar som går ut på att hundarna springer efter ett byte i form av en plastpåse på ett öppet fält. Trasan/plastpåsen dras över ett antal trissor och byter på det sättet riktning. Hundarna bedöms efter fem kriterier (entusiasm, fart, följsamhet, rörlighet och uthållighet) och tilldelas 0-20 poäng per kriterium. Två lopp genomförs och snittet blir slutpoängen. Lure coursing är officiell och championat utdelas.
Vinthundar av olika raser samt urhundar får tävla i denna gren. Avfällingar som dansk-svensk gårdshund kan få vara med och träna, dock inte tävla. det skulle bli mycket spännande att se hur Kasper reagerade på denna gren. Skulle plasttrasan vara tillräckligt intressant att jaga efter, eller skulle han lägga av efter halva och byta till harspår eller liknande istället?
Det är obligatoriskt att ha munkorg, så jag hade tagit med hans korg i meshtyg. Den funkade halva banan, men – precis som mannen som var banansvarig förvarnat om – sen blev han andfådd och därmed irriterad att han inte kunde öppna munnen tillräckligt och avbröt jakten för att försöka bli av med munkorgen. Han till och med gjorde flera kullerbyttor för att bli av med den. Husse lyckades fånga lite av krumbukterna på bild.
Kasper fick vila medan vi åt medhavd picnic och pratade med basenji-ägarna. En av dem är medlem i VaBK och hennes Thella är kompis med Kasper, så när det blev dags för lopp två fick han låna hennes munkorg, som är gjord i tunn ståltråd och verkligen sitter som en gles korg runt nosen. Hunden kan öppna munnen helt och andas med tungan ute. Han gillade inte direkt denna korg heller och den var aningen stor, så han lyckades få av sig korgen under vår promenad runt banan medan linan drogs ut igen. Men efter att ha monterat korgen på nytt, aningen fastare, och genom att lyfta honom i famnen tills det var tävlingsdags, och sedan släppa på honom från sidan så att ”haren” flög förbi nosen som en synlig retning så gick det vägen. Han tappade totalt intresset för munkorgen och hade fullt fokus på bytet. Han sprang verkligen jättefint och fokuserat efter bytet och även banansvarig gillade det han såg.
Tyvärr är det så att FCI är de som sätter reglerna för vilka raser som får tävla, och där känner man ju knappast till dansk-svensk gårdshund. Det är ju bara ett par år sedan rasen ens blev officiell hos FCI. Att dsg skulle kvala in till LC-tävlingar ter sig därför som tämligen utopiskt, och lär knappast inträffa under Kaspers livstid iallafall. Annars är det verkligen en sport som passar de gårdshundar som har föremåls- och jaktintresse och är tillräckligt självständiga för att kuta iväg från matte. Man riktigt såg att Kasper njöt av rundan. Så kul att ha hittat en sport som han är som klippt och skuren för. Det blir nog fler tillfällen framöver. På onsdag är det träning söder om stan, i Norsborg, får se om vi pallrar oss dit.
Lakrits då? Jo, han fick nyttig ensamträning hemma i två och en halv timme.
Jag pallrade mig ner till klubben igår kväll. Monica hade anordnat skvallerträning kallad Titta där! som torsdagsevenemang och det var många som dök upp. Det var riktigt trevligt. Och nyttigt för den busige svarte. Bra att det var en massa olika raser, från liten chihuahua (?) med kläder via basenji och spaniel upp till aussie, collie och rhodesian ridgeback.
Jag vilade mig på en bänk några gånger, men det var en solig och fin kväll, så det fungerade bra.
Det gick ganska bra för Lakrits också, han ville dra iväg ett par gånger, men på det hela taget skötte han sig fint och har börjat förstå att hund = titta på matte. Vi utökade även till att ”rrrr” = titta på matte. Kändes som vi utvecklades ett par steg framåt.
Idag skulle jag ha varit med som observatör på Evas Bodfäldts Sikta mot stjärnorna som ersättning för vårt sista kurstillfälle som jag missade pga sjukdom, men då hon ögonopererades igår blev det inställt idag. Nytt tillfälle 13 maj, får se om jag kan vara med då.
Ikväll är det lure coursing, så vi åker nog dit istället om jag bara orkar. Rolf vill fota springande hundar, och det vore himla kul att testa detta med Kasper, tror han vore som klippt och skuren för LC.
Lakrits har blivit stor. Födelsedagspresent: torkat koknä. Populärt? Jomenvisst.
Kasper fick ta ett älgben vi redan haft framme några gånger för syskonsämjans skull.
Och så småningom (syns inte på filmsnutten) så föll knäet isär i lite fler beståndsdelar, så nu byts det benbitar hej vilt.
Båda hundarna är mycket nöjda.
Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.
Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer