Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dsg (sida 7 av 66)

Sökträning vid Strawberry Fields

Åkte ensam till Strawberry Fields och band Lakrits i ett träd utom synhåll. Sen gick Kasper och jag och lade ut ett sök.
I bakkant gick det ett litet dike (fast ganska vattenfyllt just nu). Där kastade jag två apporter över på andra sidan. Dvs mina doftspår slutade före diket, apporterna låg bortom. Sen en apport mellan dessa fast hitom dikeskanten.
Sen gick jag ut i högerkanten en liten bit in i skogen och lade en apport under en låg grangren, en uppe på en hög avbruten stubbe invid ett stort risigt gammalt träd och en liten brun vid en stubbhåla. Lite närmare mitten lade jag en vid en stor sten, fast gömd i det halvliggande gräset.
jag fortsatte ut på ängen åt vänster och i höjd med den vänstra bortersta dummien lade jag en liten blå dummy gömd i ängsgräset. Tog noga ut markeringar var jag lade den för det fanns verkligen bara gräs där, inget annat att hänga upp minnet på. Det gav totalt åtta dummies.
Jag avslutade med att lägga ut tre bollar ganska nära skickplatsen, varav en i ängsgräset utan ordentlig markeringspunkt och två inne i ett annat slags grått gräs som aldrig slagits på hela sommaren. Där blev det ju en stark kontrastlinje som ett nytt terrängområde.

Sen band jag upp Kasper och plockade fram Lakrits.
Han började inte söka direkt från startplatsen, som jag är van vid, utan sprang långt ut mot bortre diket meddetsamma. Det var knappt nån vind alls, men i den mån det var nån kom den från det hållet. Dock var hans letande fruktlöst därborta, han var över diket nån gång, men bara precis på andra sidan kanten, och jag hade kastat dem mellan 3 och 5 meter in. Sen drog han sig till höger in i skogen och kom tillbaka med en av apporterna därifrån.
Sen fortsatte det i ungefär samma stil tills jag fått in bägge skogsapporterna och stenapporten. Stenen var han sen tillbaka till flera gånger som om det skulle växa fler apporter där.
Nu började han söka närmare och noggrannare, mindre spring i benen och mer koncentration, så där som jag vill att han ska vara. Dock gav det ingen särskild utdelning förrän han till sist snubblade över den lilla bruna.
Efter detta gick söket liksom i stå. Han jobbade mycket och länge, riktigt idogt. Tidigare hade han några gånger stannat upp och tittat på mig, men när jag nonchalerade honom fortsatte han jobba. Men nu kom han till slut in efter att ha jobbat länge. Han trodde nog det var tomt.
Det här vill jag gärna få tips om hur jag ska hantera. Nu blev jag lite arg på honom och skickade ut honom igen. Men jag vet inte om han förstod varför jag blev arg? När han varit ute ett tag till och inte hittat något blåste jag så in honom och berömde för det fina arbetet.
Vi gick längre åt vänster längs min tänkta skicklinje och så skickade jag honom igen. Nu lade han på näsan riktigt fint och plockade in en av bollarna i det grå höga gräset.
Sen lät jag Lakrits sitta och vila medan jag tog Kasper på ett litet eftersök. Nu är han ingen eftersökshund, så det gick ju inte så bra. Men han fick sig en promenad och jag lyckades på egen hand lokalisera den blå dummien ute i gräset. Duktig matte där! Detta ville jag visa Lakrits så jag kastade den upp i luften ett par gånger och kallade sen in honom. Han fick se den fina dummien som sen åkte bak i ryggfickan.
Nu tyckte jag att det gått tillräckligt lång tid sedan hans första sök. Därför gick vi bort till diket och så skickade jag utmed diket istället, dvs 90 grader mot gamla skickriktningen. Nu plockade han in den mittersta markeringen, men inte förrän jag gick över diket och skickade från utsidan hittade han dessa båda, först den bortre, sen den hitre.
Det där är jag inte nöjd med. Kanske var avståndet för långt, men han borde ändå ha sökt sig ut förbi diket, tycker jag. Och dessutom plockat den hitre före den bortre, gäller genomgående. Och nu på slutet var avståndet inte långt alls, men han var nog trött i mössan. Jag ville iallafall att han skulle få erfarenhet av att det kunde ligga något även på den sidan, därför ville jag att han skulle plocka upp dem snarare än att jag själv gjorde det.
Två tennisbollar kvar. Vi promenerade tillbaka till det ställe där jag visste att den ena låg och så blåste jag ett närsök. Det var en liten chansning, för jag visste ju inte exakt, men han hittade den faktiskt utan att ta sig alltför stort område. Bra där! Jag gillade hans närsöksbeteende, såg fint ut. Den andra bollen gick vi dock bet på, men när han sökte som ihärdigast smög jag ut en boll igen så han fick lyckas. Sen lämnade vi den sista till annan lycksökare.
Summa:
1) Han behöver drillas i att börja söka på närmare håll. Får göra ett långsmalt sökområde där alla apporter ligger bara från mitten och fram mot skicklinjen.
2) Sen behöver jag tips på vad jag ska göra om han kommer in tom till min sida (ser jag det i tid kan jag ju stoppa och skicka ut honom igen, men annars?) och om han blir en orörlig stenstod och inte går igång av egen vilja trots att jag nonchar honom. Det sista hade jag dock inget problem med idag, kanske tack vare att jag var helt tyst (var ju ensam och pratade inte högt för mig själv :)). Han stannade visserligen upp några gånger, men började jobba igen på egen hand.
3) Det sista är att få ut honom över den distinkta dikeslinjen. Något tips där? Kortare avstånd dit från skicklinjen, kanske?

Sökträning vid Nygård

Igår åkte jag med hundarna till Nygård för att träffa Annika och köra sökträning. Kasper fick följa med, men tyckte nog det var lite kallt att sitta uppbunden en bra stund. Och kallt var det, jösses vilka isvindar det blåste från sjön!
Annika lade ut två sökområden åt oss, ett neråt sjön med 6 apporter, varav tre i vassen, och ett uppåt åkern med 8 apporter. Vi började med sjön. Lakrits var helt ute och cyklade i början, de fyra första skicken ungefär.
Nej, han spikade den allra första lilla, som låg bara några meter från där jag ställde upp. Men sen. Han sprang låååångt ut utan att slå på näsan, sen tillbaka in, lovar ut igen. Men det var liksom ingen koncentration på det hela. Jag vill helst inte blåsa vid sådana tillfällen, men jag blev tvungen några gånger för att han försvann så totalt bortom horisonten och inte gjorde det jag bett om. Ibland simmade han långt utanför vassen. Det positiva med det var att jag fick ett kvitto på att han inte brydde sig om kylan i vattnet, för han var verkligen ihärdig i sitt simmande.
Den fjärde apporten nere vid sjön var riktigt svår, och när han till sist lyckats med den sade jag att nu byter vi område. Söket uppåt åkern gick mycket bättre, och han kom ganska snabbt in med två apporter som låg lite närmare och två som låg längre ut. Nu bad jag Annika låta sina hundar plocka in resten där medan Lakrits fick vila, så skulle vi ge oss på resterande nere vid sjön lite senare.
Cheysie och Tindra jobbade fint, även om Tindra fick söka bra länge på sista apporten. Jag fikade lite och lät Lakrits sitta passiv och titta på de arbetande hundarna.
Sen bad jag Annika att lägga ut en till nere vid sjön, för den händelse de två kvarvarande var supersvåra. Jag ville ge honom en bra chans att lyckas därnere när han nu började komma tillbaka i sin normala form igen. Mycket riktigt, han plockade relativt snart in den senast utlagda. Sen kom den sista lilla landapporten in och det fanns ytterligare en vassapport. Frågan var om den låg på vänstra eller högra sidan? Mitten var tom, det visste vi.
Jag började åt vänster genom att gå ner närmare vassområdet. Och han var i och letade ordentligt, men utan resultat. Vi bytte sida och här var han lite tveksam att gå i. Jag höll just på att bestämt säga till honom att här är det i och söka som gäller när Annika ropade att hon såg den på vänster sida trots allt. Tillbaka igen så ser jag var hon pekar. Den hade hamnat dolt bakom en stor sten, fast en bit längre ut i vassen. Nu kunde jag ju skicka mer riktat och han gick i och fick in den.
Emellanåt under hela detta pass hade han kommit in vid min sida några gånger, ibland gett sig av ut igen, men någon gång stannat kvar. Dessutom (lite vårt fel, som pratade, tror jag) stannade han två gånger upp och stod blickstilla som en stenstod. Inget teaterspelande i världen då jag blickade ut i fjärran i jakt på apporter, eller att jag tog några steg framåt ut i sökområdet utan att kika så mycket på honom, ingenting fick loss honom ur denna position. Jättebra stadga, kan man säga om man är positiv.
Så här brukar han inte göra, och jag tror att det åtminstone delvis kan förklaras med att Annika och jag pratade och kanske var det något ord eller någon nyans i rösten som fick honom att stelna till så. Iallafall är det något jag måste checka av nästa gång så att han inte håller på att skaffa sig en ful ovana.
När söket var slut avslutade vi det hela med att Annika kastade några enkelmarkeringar. Första gången var jag inte beredd utan stod bakom ett träd precis i kastriktningen, men jag skickade ändå. Han gick till rätt område, men höll sig inte där, utan valsade bort. Han återvände efter en stund och fann den till slut, tror den hade rullat lite nerför en slänt.
Nästa kast åt höger gick skapligt bra. Sen ett nytt kast åt vänster. Då började han med att leta vid första nedslagsplatsen, men övergav det stället snabbt och försvann sen långt utåt fältet. Som Annika sade: han hade verkligen god tro på hennes kastförmåga. Tillbaka i rätt område, men för långt till vänster: nu blåste jag Stopp och Höger. Det tog han och plockade in den direkt. Snyggt där!
En sista markering då. Nu spikade han den, skulle varit en klar 20-poängare på ett WT. Därmed avslutade vi.
Annika själv var nöjd med att hennes hundar mest fått vara passiva, nyttigt att det inte alltid händer en massa för dem. Cheysie, den nyblivna elithunden, hade lite myror i baken och kunde inte alls förstå mattes beslut.
Stort tack för denna så välbehövliga sökträning. Jag ser att vi behöver nöta en del till innan vi far ner till Skåne!

Ystadsprovet och lydnadstävling

Hurra!

Igår fick jag veta att Lakrits kommit med på Ystadsprovet. Vi får alltså en sista chans i år att klara en etta i nkl, vilket verkligen varit mitt mål för året. Jag vet ju att han kan, och mer än så, men det är det eviga pipet i passiviteten som hindrat oss från att plocka hem denna etta för länge sedan. De enda gånger jag tycker att han piper nu är när han möter en okänd hund. Osäkerhetspip. alltså. Och sådant pip handlar det ju inte om vid passiviteten i slutet av ett nkl-prov. Jag hyser alltså goda förhoppningar om att vi ska bärga hem det. Om nu inget annat inträffar. Vi är såklart lite ringrostiga efter vår långa bortavaro, men ska hinna råda bot på detta innan den 20 oktober, då provet går av stapeln vid Snogeholms slott.
Jag har också fått veta att vi kommer med på den lydnadstävling jag anmälde oss till efter att uppvisningen gick så himla bra i lördags. Visserligen nollade han Ställande under gång och jag var inte helt hundra klar över de nya reglerna för apporteringsmomentet, men det är bagateller. Med lite finslipning sitter detta tillräckligt bra för att göra ett försök. Eftersom jaktprovssäsongen är över i och med Skåneresan tänker jag ge lydnaden en chans den 28 oktober i Bro-Håbo.
Rally struntar jag i nu, där vill jag kunna köra bägge, och det är ingen idé att anmäla Kasper till nåt som bara innebär kallt om magen. Så rallyn får vila till våren, då ska vi väl anmäla oss till åtminstone nån tävling i trakten.

Hemresa, Tyskland, och rottisattack

2012-09-28

Hundpromenad till Café de la ville på förmiddagen.
På eftermiddagen cyklade jag 22 km, ska vi gissa att det blir sista cyklingen för året? Iallafall av nån längre kaliber.

2012-09-29

Hemmadag med målning och bokläsning. Mitt mål att läsa 100 sidor i min franska bok har nu uppnåtts. Hurra! Att det är 400 sidor kvar kan vi ju tala tyst om …
På kvällen packade vi nästan allt. Började med att lasta in vinlådor golvet i baksätet. Kilade in mitt akvarellpapper mellan hundburen och ryggstödet. Passade exakt, ibland har man tur. Cyklarna på taket och flertalet resväskor och bagar därpå, bara det sista lilla kvar tills imorgon bitti.

2012-09-30

Vi blev avinspekterade innan vi åkte, och vi erbjöd oss att betala lite extra för de fem glas vi råkat ha sönder under all handdiskning (något glas var troligen trasigt redan när vi kom) och för den ev bristande städningen (vi lade inte nån jättemöda på det eftersom vi vill hinna göra en massa mil), men de vägrade ta emot pengarna. Okej, då. Istället verkade de tro att vi haft sönder tvättmaskinen genom att vrida programratten åt fel håll. Det hade vi då rakt inte gjort oss skyldiga till. Möjligen kan en kärna hamnat i maskinen i och med hunddiarrén (toppmatad maskin), men någon felvridning? Nähä. Man kan ju tänka sig att de skulle tagit vår 50-lapp som delbetalning till den nya tvättmaskinen i sådant fall, men det var tydligen inte intressant. Lite trist att lämna stället med den känslan, det är vi inte vana vid.
Men, men. Nu skulle vi hemåt. Fast först skulle vi passera Provins, som vi läst gott om, men som vi tyckt legat lite för långt bort för att åka till över dagen. Provins visade sig vara precis så fint som broschyrer och böcker sagt, men vi fick nöja oss med en kort liten titt. Denna stad skulle man gott kunna tillbringa en heldag i med övernattning. Får kanske bli en annan gång.
På utvägen såg vi jägare och hundar ställa upp på linje på ett stort fält. Jaktsäsongen verkar börja kring 1 oktober i Frankrike.
Vi passerade sedan Reims, den trakt där vi för ett år sen bokat boende som aldrig blev av. Jag var nyfiken på vilken typ av natur det skulle vara där. Också böljande jordbrukslandskap, men inte alls lika fint som Puisaye, visade det sig.
Sedan satte vi gps:en på Hamburg, och då visade den vägen genom Belgien, mestadels en rätt trist motorväg med ytterst få rastplatser av nån klass. Framåt Ruhr började vi bli trötta och körde av motorvägen vid Mönchengladbach. Först letade vi lite själva efter nåt hotell, men efter att ha testat ett litet pytteställe som inte tog hundar (och mest var en ölservering) bad vi gps:en leta åt oss. Vips blev vi hänvisade 5 km norrut till ett mer hotellikt hotell, och där hade man rum för 100 euro och hundar var okej. Nu visste vi inte ens vilken stad vi hamnat i, men när vi bad om lösenordet till wifin angavs både hotellets namn och ort som det vi skulle mata in. Så bra, det känns alltid lite bättre att veta att man är i Wickrath, även om denna orts exakta belägenhet mellan alla Ruhrmotorvägar fortfarande är lite av ett mysterium för mig. Vi åt nåt fläskkött med Pfifferlingen till middag – ett helt berg med kantareller kom in på tallriken! Jösses, vilken god öl man kan få i Tyskland. Hinner alltid glömma bort det, öl som öl, liksom. Men så är det verkligen inte.
Sen gick vi en runda med hundarna. Nu var det mörkt och inte alldeles lätt att hitta en lämplig rastplats. Till sist råkade vi på nåt som verkade vara en mer allmän yta med gräs, träd och buskar. Där fick det bli. Nästa dag gick vi tillbaka dit och i gryningsljuset såg vi att det var nåt ålderdomshem eller annat socialtjänstaktigt som låg där, kanske inte hem direkt, utan mer kontor, så det var nog rätt okej. Det är heller inte lika förbjudet att gå på gräset i Tyskland som ofta i Frankrike.

2012-10-01

Efter gryningsrastningen fick jag så himla ont i magen, fick lägga mig en stund på den redan betalade och utcheckade hotellsängen och vila innan jag kände att jag kunde sätta mig i en bil.
Rolf körde därför första biten medan jag halvlåg i högersätet. Så for vi snabbt upp på Autobahn igen och gjorde god tid norrut.
Vi stannade på nån motorvägskrog för lunch, åt en inte så god, men mild, hönssoppa. Precis lagom för magen. Sen körde jag oss upp nästan till Puttgarden. Vid det laget hade vi bestämt oss för att inte försöka plöja till Sverige idag (hade annars funderat på att övernatta i Skåne), utan nöja oss med Fehmarn. Jag började leta lite på måfå, men det blev som förra gången: vi hamnade i Burg. Förra gången hamnade vi där sent en kväll på nedvägen och hade då bara Kasper med oss, men fick fråga på 4–5 ställen innan vi hittade ett hotell som a) hade lediga rum och som b) tog hund. Fast då var det ju sent på kväll och i juni. Nu var det tidig eftermiddag och oktober.
Vissa farhågor väcktes dock ändå när vi rullade in på Burgs välbekanta kullerstenshuvudgata. Där vimlade av både bilar och flanerande människor. Hade tyskarna nån slags Herbsturlaub? Med sjunkande hjärta stannade vi iallafall utanför stans mest centrala hotell. Jag satt kvar, felparkerad, medan Rolf gick in för att fråga. Lycka! Han kom ut med meddelandet att för 20 euro mer än igår fick vi sista hundrummet som var en Apartment med hårt golv och som låg i en byggnad på andra sidan huvudbyggnaden. Gjorde det nåt? Nej, perfekt! Lugnare för både hundar och för oss. Och dessutom närmare bilen med cyklarna på taket. Nu kunde vi ha lite koll på dem genom badrumsfönstret.
Denna Apartment visade sig vara helfräsch, med några icke användbara kakelugnar, ett vardagsrum som var öppet in mot sovrummet och ett lika fräscht badrum. Skinnsoffan gjorde att vi bestämde att hundarnas sovplats fick bli inne på toa.
Min mage mådde nu lite bättre och vi tog en promenad i stadskärnan medan butikerna fortfarande var öppna. Hittade en rolig födelsedagspresent medan Rolf köpte en rolig grej att hänga upp istället för vår sorgligen urblekta kaliforniska flagga. Får bli upphängd till våren.
Vi hittade en stor gräsplan nära stadens idrottsplats där vi kunde släppa Lakrits och låta Kasper löpa linan ut av hjärtats lust. Långt borta fanns en golden som lekte med en boll med sin matte och husse. Jag förbannande mig att jag missat att ta med nåt sånt från bilen. Plötsligt fick även Lakrits syn på denna roliga lek och satte av mot dem i hundra knyck.
Jag ropade Nej efter honom och fiskade upp pipan som jag som tur var hade hängande runt halsen. Jag blåste ett antal inkallningssignalen i tät följd, och jag tror det var på fjärde som han reagerade, stannade till och vände tillbaka. Då hade han hunnit ungefär två tredjedels väg mot de andra.
Jag belönade givetvis hans återkomst, men satte sen på kopplet för säkerhets skull.
Hotellets meny var rätt dyr, och hade ungefär samma rätter som ett ställe mitt emot. Så vi hamnade mitt emot och fick istället finna oss omgivna av svenska turister som farit över för att handla billig sprit. Tror ett pensionärsgäng var golfare också. Det kändes otroligt konstigt att sitta som en turist vilken som helst bland andra efter att knappt ens ha hört nån tala engelska på många veckor. Vi åt fisk som var helt okej, men inte överdådig. Sen visade det sig att de inte tog kort (!). Som tur var hade vi lite kontanter kvar i euro, men det handlade om cent i min plånbok när vi gick därifrån. Vi avslutade med att ta en kvällsöl inne på vårt hotell där visakort inte utgjorde något hinder.

2012-10-02

I gryningen tog vi hundarna tillbaka till den fina gräsmattan, denna gång med boll. Ingen annan syntes till, så det blev en enkel match att rasta av hundarna rätt rejält innan det var dags för ytterligare en dag i bilen.
Det fanns god och mild äggröra på frukostbuffén. En bra start på morgonen för min mage.
Klockan åtta satte vi fart till Puttgarden och kvart över kastade färjan loss. Snacka utmärkt tajming! Ingen kö alls, utan betala, ställa oss i rätt påkörningskö och direkt börja rulla på båten. Hundarna fick vara kvar i bilen den korta överresan medan vi fikade och handlade lite i taxfreen. Köpte bland annat lite godis till grannbarnen, vars föräldrar förbarmat sig över vår post.
Sen blev det lagom att köra till Höör. Där ligger ju Teba, så en högersväng i första rondellen när man kommer söderifrån går nästan av sig själv. Köpte ett par apporter till min apportkastare plus ett nytt koppel till Kasper efter det som vi tappade längs en kanal i Frankrike för några veckor sedan. Vad avlägset det känns när jag tänker tillbaka på den cyklingen.
Sen hittade vi ett kebabställe som fick funka som lunch innan vi drog vidare norrut. Egentligen behövdes ingen gps längre, men eftersom den var på följde jag den och noterade lite förvånat att den tyckte det skulle gå snabbare att åka igenom Hässleholm än att åka runt. Okej då.
Nästa stopp blev som vanligt Götaström, världens bästa stoppställe längs södra delen av E4:an om man har hund som behöver rastas. Eller barn som behöver bada, för den delen. Vi tog en promenad i skogen och undvek vattnet eftersom det inte var supervarmt och vi inte ville ha blöt hund i bilen. På slutet kom vi ändå nära vattnet och Lakrits kunde inte avhålla sig från att åtminstone bada till magen. Kastade lite boll till honom så han fick springa sig torr igen.
Vi körde av vid Klinga för att tanka, mata och rasta hundarna samt äta middag. I nämnd ordning. Jag gick iväg för att rasta dem efter att de glufsat i sig från sina matskålar och ser ganska långt bort en rottweiler också få mat av sin matte. Den var lös, men de verkade ha så god kontakt att jag inte tänkte så mycket mer på det. Jag gick åt deras håll för att sen vika höger runt McDonald’s lekplats och gå upp mot de picnicbord som finns högre upp i sluttningen. Rätt var det är kommer denna rottweiler rusande bakifrån. Mina hundar hade inte sett hunden tidigare och blev tagna av total överraskning. De blir jätterädda och agerar ut mot den snabbt inkommande hunden. Jag drar i kopplet och ryter nej. Matten kommer springande och får tag i sin hund. I sista stund, tror jag, för alla tre höll på att accelerera rejält, i synnerhet de större. Nu satt hon på huk med sin hund och höll i halsbandet. Hon bad om ursäkt ungefär hur många gånger som helst, och jag tror verkligen att det var en olycklig incident och inte ovarsamhet från hennes sida. Men Lakrits låg ner med alla fyra benen spretandes ungefär som i en serietidning, och raggen rest på ryggen. Han kunde verkligen inte stå, benen var som spagetti.
Jag pratade lugnande med honom och drog honom lite bort från rottisen. Då fick han kontroll på benen igen och jag sade till tjejen att om hon klarade att hålla sin hund så ville jag gå några varv framför dem så att alla hundar fick lugna ner sig. Det tyckte hon var bra, och så gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till sist hade jag två hundar som gick lugnt vid min sida och hennes hund såg ut att trivas vid sin mattes sida också. Skönt! Hade tyvärr inget godis i fickorna, det skulle suttit fint där. Typiskt att råka ut för en sån incident kanske fyra timmar hemifrån! Ska försöka leta reda på några bra rottisar och ha lite rottisträning.
Vi fortsatte sen vår rastningsrunda och efter att ha kikat in på McD och sett den långa kön beslutade vi oss för att ta vår egen middag nån annanstans. Vi körde alltså vidare och hamnade på Max strax söder om Nyköping. Där finns det också ett mycket anonymt Willys som fortfarande hade öppet när vi kikade in efter klockan åtta. Bra, då kunde vi handla lite frukostmat tills imorgon. Vårt eget kylskåp skulle ju välkomna oss ekande tomt.
Ungefär halv tio svängde vi in på vår uppfart. Äntligen hemma! In med hundar, väskor och kartonger, en kopp te och så i säng.

Livet är som ketchup

Livet är som ketchup.
Inget, inget, en hel massa.
Och då gäller det att slicka i sig snabbt som fan.
Kaspiskt ordspråk

Tillbaka i Sverige

Det saknas en del dagbokstext, får se om jag får till den så småningom, men nu är vi tillbaka i Sverige.
Var på rally- (och lite lydnads-) träning igår och idag har vi varit i skogen och hittat en massa svamp. Lakrits röjde runt som om han aldrig sett en skog förut! 🙂 Kasper nosade i vanlig ordning runt på alla spännande skogsdofter.

Tillbaka i Sverige.

En annan stor samling.

Hajfisk och jävulsstenar

2012-09-14

Tolv timmars sömn gjorde susen. Vaknade pigg och ofrusen. På fredagar måste man gå på marknaden här. Att handla på franskt vis tar större delen av förmiddagen, då avstod jag ändå från slaktaren, för jag orkade inte mera… Man undrar ju lite hur moderna familjer beter sig, när man inte har en hemmafru i hushållet. Men trevligt är det, och fin kvalitet på varorna får man. Och då deltar jag ju ändå inte i skvallret, som oundvikligen måste vara en stor del av själva marknadsbesöket.
Alltså: först bagaren, sen in på apoteket för att köpa Frontline till Kasper, sen tabacen för en dagstidning så vi får lite koll på helgens begivenheter, sen marknaden. Jag vet ju redan var jag ska köpa sallad, oliver, fisk så tre köer var givna. Sen hittade jag ett nytt ställe för tomater, gurka och nektariner. Fiskhandlaren är trevlig, det gör att jag hellre väljer kön till honom snarare än kön till någon slaktare. Den här gången blev det en helt okänd, ålliknade fisk, som jag bad honom skära till så det blev lagom för två personer. Vi fotade namnet på fisken och gick hem och googlade: saumonette, en liten hajart! Ser man på. Har hittat detta recept som ska tillagas imorgon, troligen.

Jag jobbade någon timme och efter lunch och lite tvätthängning tog vi cyklar och hundar och åkte bort till jävulsstenarna. La Roche au Diable, som enligt wikipedia är en cromlech (bretonsk stenring) som alltså är unik för regionen. Nog för att stenarna var lite cirkelformade, men inte alls så där uppresta och raka som mer kända stenringar. Men ett prima ställe för oss:
 Site mégalithique de la Roche au diable – Disposition de blocs de granit monumentaux en cercle du type Cromlech : certaines de ces roches creusées en foyer ou en« baignoire » ont été l’objet de rites et de superstitions jusqu’au siècle dernier. Ce site, actuellement non aménagé, et donc non protégé, est utilisé tour à tour comme lieu de pique-nique, comme site de rencontre sportive ou comme lieu de regroupement de rallye auto ou moto…
Nu skulle den alltså även användas till hundträning.  Jag började med att ta med Kasper på en promenad där jag lade ut ett nio-apporterssök till Lakrits, från den täta skogskanten in bland stenarna och i vissa fall uppe på dem. Jag utnyttjade även en snedväxande trädstam till en dummy. Söket gick riktigt bra och jag fick in alla nio snabbt. Lite väl mycket spring utan påkopplad näsa i början, kanske, men trots det effektivt.
Sedan lade jag ut ett linjetag som slutade inne i skogsbrynet. Man kan inte rimligen kasta in dummisarna långt in skogen här, för den är verkligen som en taggig vägg. Jag hittade en liten håla som var aningen mindre tät och kastade ett par meter in, bara. Sen lade jag två på tillbakavägen i samma linje utan att han såg det.
Det blev problem. Han hade alltså sett det lilla kastet in i skogen (det gick inte att göra det osynligt utan att helt ta bort hunden), men inte de två hitre dummisarna. Det fick till konsekvens att han rusade över den första i frisk fart. Jag blåste stopp och han stannade fint. Påföljande närsök blev lite för stort och jag blåste stopp igen och började dirigera. Det var nu det blev tydligt att Höger hunnit bli lika obegripligt som all franska han hört omkring sig den senaste månaden.
Jag kallade tillbaka och gjorde om. Det gick ungefär lika obra. Nu gick jag fram för att motivera upp lite och insåg att jag blåst vid en extra grön gräsfläck två meter framför rätt extra grön gräsfläck. Häpp! Det var ju att göra det hela lite väl svårt.
Vid nästa försök gick det såklart bra. Nu sprang han istället över nummer två. Efter lite blåsande råkade han dock på den. Sista var då den han sett fara in i snårskogen, och den plockade han efter att ha stannat och nosat vid de tidigare dummyställena och efter viss tvekan att ta sig över den mycket markanta skogsgränsen. Jag var inte så nöjd med denna övning, där jag ju delvis klantat till det själv, men beslöt att låta det vara tills vidare.

Istället gick vi upp på stenkullen där jag kunde utnyttja alla stenarna som stod ungefär i ring till att köra lite vänster-/högerträning. Jag satte honom i mitten och gick sen runt och lade ut fyra dummisar på/vid sidan av/bakom några av stenarna och ställde mig sedan mitt emot honom och körde fyra repetitioner av Höger. Hela tiden Höger, med honom i mitten och jag själv flyttandes mig till en ny position för varje repetition. Det gick jättebra, och sedan lade jag ut dem på nytt vid nya stenar och körde en fyra-repetition av Vänster. Det gick lika bra det.
Sen lade jag ut två apporter synligt uppe på två halvhöga stenar som stod ganska nära varandra. Vi gick lite längre ner i backen och så skickade jag tillbaka. Han siktade in sig på höger sten, såg jag, så jag blåste stopp nedanför stenarna och dirigerade Vänster. En sekunds förvirring, sen tog han till vänster, rundade stenen och hoppade upp och tog rätt dummy. Han fick hämta den högra också och så gjorde vi samma övning en gång till.
Sen plockade vi ner cyklarna från biltaket och cyklade med hundarna 1 km uppförsbacke längs en fin liten väg, vände uppe på toppen och bromsade oss 1 km ner igen.
Sen fikade vi med medhavt kaffe och croissanter medan hundarna fick söka ostbitar i gräset.
Rolf bestämde sig för att cykla hem via en liten omväg, så han hojade iväg efter att ha hjälpt mig upp med min cykel på taket. Själv ville jag repetera det dåliga linjetaget innan vi åkte hem igen.
Jag gick ut med en dummy till en skogsplats lite till höger om den gamla, det var lite risigare här. Jag kollade bakåt att Lakrits tittade på och gjorde ett högt, kort kast in i skogen. Denna gång struntade jag i de hitre dummisarna, ville bara få till ett bra skick. Och han sprang rakt och fint ända till skogskanten. Här blev det lite tvekan igen, han sprang utmed sidan till gamla stället, men sen tillbaka och in rätt. Med det lät jag mig nöja.
Några korta, oklippta, filmsnuttar från mobilen på en liten stenmarkering.
Första gången missade jag kastet, men den oväntade studsen gjorde det visst lite svårt. 

Lite eftermiddagsjobb fick avsluta dagen, sen njöt vi resterna av den goda köttgrytan från igår, plockade in tvätten innan det eventuellt börjar regna, gick en kvällspromenad med hundarna och kikade lite på teve.

Lakrits och Kaspers dagbok — de senaste veckorna

Lakrits och Kaspers dagbok

       Måste ju ta över pennan, matte skriver så mycket konstiga saker, sade Kasper.
Om vi nu ska sammanfatta de senaste veckorna: de ska hela tiden ut och cykla. Okej, det är rätt kul att cykla. Men vad sjutton ska jag ha det där hemska magbältet på för?
       Vadå? sade Lakrits. Cykla är ju kul, ju. Tänk när man håller full fart i femton—tjugo kilometer i timmen, och så tvärnitar man för att lägga en rackare. Magen går ju igång av den där speeden. Husse håller på att stupa över styret! Himla skojigt!
       Jaja, det är rätt kul när man väl kommer igång. Men vadå, du ska ju stanna och pinka hela tiden. Låt oss hålla bra fart, så kommer vi snart ifatt de där kaninerna.
       Kaniner och kaniner. Matte och jag var och tränade med dummies en dag, det är inte fy skam det heller. Fast det var ena uschligt stickiga buskar hon skulle ha in mej i.
       Ja, såna stickiga buskar vill inte jag in i. Inte bra för magskinnet. Jag föredrar allt att ligga och sola på det där sköna stengolvet på förra stället.
       Usch, det var ju jättevarmt! Matte sade nåt om 41 grader ju.
       Ja, hemskt mysigt och bra för en gårdshund. Man måste tänka på brännan, vettu.
       Nej, den där terrassen var allt lite varm ibland. Men på kvällen var det kul.
       Ja, husse var bra på att gömma ostbitar.
       Men inte bättre än att vi kunde hitta dem.
       Nej, det var tider, det. Båda nickar och slickar sig belåtet om munnen och går och lägger sig för att drömma om ostterrassen i Sancerre.

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.
Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.
Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.
Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.
Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.
Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.
Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d’Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.
När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?
Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.
Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.
Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.
Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.
Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.
Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Bad i Loire

2012-08-19

Rolf vaknade lite före mig och var försvunnen när jag steg upp vid 7. Hundarna fick mat och sen gick vi på promenad för att undersöka byn, som var helt tyst och lugn en söndagsmorgon. Några höns lockade Lakrits uppmärksamhet. När vi kom tillbaka kom även Rolf gående. Han hade varit uppe i vinsluttningen och fotat. Vi åt frukost och sen tog vi en cykeltur i omgivningarna. Puh, jobbiga backar i kombination med taskig kondis. Kasper och Lakrits sprang på fint och vi nöjde oss med 4 km så här första dagen. Häromdagen i Metz blev det 12 km för oss, varav 2 km för hundarna, men det var ju en helt annan terräng.
Favoritmotiv: Sancerre.

Uppifrån en vinbacke ner mot vår by.

Husse och Lakrits bland vinodlingarna.
Jag hängde upp den tvätt jag slängt i maskinen på morgonen. Bra torkväder här. Efter lunch tog vi bilen ner till Loirestranden, som samlat en hel del lediga fransmän. Nånstans stod det en skylt att det var badförbud, men den var väl som de flesta franska förbud: till för att ignoreras.
Vi gick över en liten decimeterdjup ström ut på en sandbank. Nästa strömfåra var lite djupare, lagom för Lakrits att plaska omkring. Strömt vatten är han ju inte direkt van vid, så jag såg till att hela tiden kasta tennisbollen mot strömmen så den flöt mot honom när han skulle hämta den.
Jag satte mig på den småsteniga bottnen och bara njöt av svalkan. Kasper gick förnöjd och letade ätbara grejer på sandbanken, men fick finna sig i att bli vattensköljd emellanåt. Lakrits upptäckte stenarna under det glasklara vattnet men kunde inte avståndsbedöma under ytan, utan krafsade lite gulligt med framtassen för att fånga det där intressanta. Roligt var det också när husse kastade en sten som bara mystiskt försvann och inte kom upp till ytan igen.
Nästa urskojiga lek var att gräva ner tennisbollen i sanden och att sen leta reda på den igen. I samband med denna lek tuggades bollen sönder och försvann sen i Loires strömmar.
Efter nån timme tyckte vi att det räckte med solande denna 40-gradiga dag, så vi åkte hem och slappade.
Det syns vem som är badkruka. St Satur i bakgrunden.

Lakrits försöker fånga stenarna på botten. No luck.
Lammköttet från igår räckte även idag med råge och förstärktes med en senapssås som jag franskade till med en skvätt vitt vin och lite herbes de provence. Inte illa alls. Sen tog vi hundarna på en kort promenad, nu bara 35 grader. Rolf övertygade mig om att det var mindre varmt att cykla än att gå, så efter att ha lämnat in hundarna i huset tog vi cyklarna på taket och åkte ner till floden igen. Fortfarande mängder av människor som badade. Vi hade tidigare på dagen sett skylt om cykling längs kanalen och Rolf hade dessutom hittat en broschyr i huset som berättade att man kan cykla längs hela Loirekanalen 85 mil! Vi parkerade vid några träd med små vita blommor som luktade underbart. Har ingen aning om vad det kan vara.
Vi cyklade 5 lätta kilometer längs en plan cykelväg som dock inte gick precis utmed kanalen. Det var synd, för vattnet brukar göra cyklingen lite svalare. Sen vände vi och körde samma väg tillbaka. Rolf hjälpte till att lasta på min cykel och cyklade sen hem uppför backarna medan jag tog bilen. Nu hade tempen sjunkit från 35 till 31 grader. Svalt är synd att kalla det, men en tydlig skillnad märktes.
Cyklarna på taket ner till Loire.

Tröttnar aldrig på denna vy. Sancerre i kvällsljus.

Sancerreklippan i motljus på kvällen.

Stora solrosor som nog snart ska skördas, börjar se torra ut.
Äldre inlägg Nyare inlägg