Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dsg (sida 8 av 66)

Framme i Verdigny/Sancerre

18 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Framme i Verdigny/Sancerre

2012-08-18

För att vara ett billigt förortshotell var frukostbuffén riktigt skaplig. Inte som gårdagens tyska hotell, men mer än bara bröd och croissanter med marmelad. När vi plockat ihop allt pick och pack, lastat cyklarna på taket och gått en morgonpromenad med hundarna satte vi gps:en på Sancerre. Vi satte av på motorvägen mot Nancy. Men så skulle vi köra av motorvägen på en liten D-väg. Jag tänkte att det var väl nåt byte till en annan motorväg, så jag följde anvisningarna. Men när vi kört genom ett par små byar och inte såg någon skylt som indikerade större väg framöver bestämde vi oss för att kolla gps-inställningen. Den var inställd på kortare väg istället för kortare tid. Vi ändrade detta och passade på att också ändra adressen till den exakta gatan i Verdigny istället för det mer generella Sancerre. Nu skulle vi plötsligt vända tillbaka!
Jag letade efter ett ställe att göra det på och kom till en liten väg in till en fritidsanläggning för fiskare. Fiske är för övrigt en av fransmännens nationalsporter, tillsammans med fotboll, cykling och pétanque (boule). Bra, tänkte vi, där kan vi ta en lite längre hundpromenad innan det blir för varmt. Tur var det, skulle det senare visa sig. Anläggningen bestod av några dammgrenar som avletts från Mosel och utmed dessa stränder var det uppbyggt ett större antal småstugor med tillhörande bryggor och en liten gräsplätt. Ungefär som fritidsfiskarens svar på kolonistugan. En bit bort fanns också något monument över ett slag under andra världskriget, men där var alltför soligt för att vi skulle titta närmare på det. Istället vandrade vi tillbaka i den behagliga skuggan bland fiskestugorna.
Vi vände sen nosen tillbaka, men blev nu dirigerade, inte tillbaka till Nancy-motorvägen, utan till ytterligare andra D-vägar. Till slut hade gps:en lett oss till en motorväg som ledde ut från Metz mot Paris. Jaha, det var ju synd att vi inte hamnat på den från början, men å andra sidan hade vi då aldrig kommit förbi den lilla fiskeanläggningen. Nu vidtog en lång motorvägssträcka där vi bytte A-nummer några gånger för att så småningom få betala en péageavgift på 28 euro, som jag tyvärr misslyckades med att få kvitto på. Säga vad man vill om péager, men de medför att man får en riktigt fin motorväg att köra i max 130 på med relativt lite trafik. Väsensskilt från de tyska Autobahnerna som är avgiftsfria och därmed är överfulla av bilister som ofta kör snabbare än smart.
Vi stannade vid en Aire för att käka lunch. Klockan var ett och alla fransmän på samma motorväg hade tänkt likadant. Airerna kommer inte så himla ofta, så det var lika bra att stanna och bita ihop. Efter att ha kämpat mig igenom ett förvirrat kösystem lyckades jag inhandla två varma baguetter med skinka och mozarella och två cola och kunde hitta fram till Rolf som lagt beslag på ett bord där han satt och väntade med hundarna. Grannbordet konverserade lite om hundarna och gav oss sen en halv smörgås att ge till dem. Jag försökte tacka på allra artigaste sätt och gav hundarna små smulor av mackan. Sen kastade Rolf den innan vi åkte vidare.
Nästan framme vid Sancerre checkade vi av hur dags det stora Auchan i Cosne stängde. Klockan 19, var svaret. Bra, då skulle vi hinna till huset och packa upp och lämna in hundarna och ändå hinna åka och handla sen. Imorgon är det ju stängt. Sen kom jag på att det fanns ju ett Carrefoure i St Satur också, så vi tog den ytterst lilla omvägen för att kolla det också. Inte lika stor affär, men öppet till 19.30. Ännu bättre!
Vi susade uppför vinbackarna och lyckades leta oss fram till huset tack vare gps:en. Inte helt enkelt med smala slingrande vägar runt mängder av vigneroner i den lilla byn. Vi hade sån tur att vi träffade grannen mitt emot som berättade att vårt hus var öppet och det var bara att kliva på. Snabbt som sjutton packade vi ur bilen, gav hundarna mat och vatten och susade nerför backarna igen.
Vi upptäckte att bageriet fortfarande hade öppet och handlade en baguette där, att föredra framför storköpens bröd.
Genomsvettig satte jag igång att laga mat. 40 grader hade bilens termometer uppmätt som högst på eftermiddagen, och även om det sjunkit några grader kändes det för en nordbo som just erfarit sämsta sommaren på många år hemma i Sverige.
Först efter 21 blev det tillräckligt drägligt ute för att vi skulle kunna öppna köksdörren ut till baksidans två terrasserade uteplatser. Nu kom kompostgallret väl till pass. Om man spärrade av trappan och ett ställe i en rabatt så blev det en Kaspersäkrad yta (tror vi tills motsatsen bevisats).
Nästa terrass är inte lika enkel att avgränsa, och därefter följer en totalt uttorkad gräsmatta med fruktträd i en slänt upp till en liten väg, och därefter följer vingårdarna. Inget staket där, utan bara öppen gräsmatta.
Får se vad vi orkar göra imorgon, värmeböljan lär fortsätta enligt väderprognoserna. Madame Alice de Jesus, som kom förbi på kvällen, berättade att denna värme var exceptionell och hade varat i tre dagar nu. 

Resan fortsätter

17 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Resan fortsätter

2012-08-16

Steg upp klockan 6 efter några få timmars sömn. Hundarna fick sova på toagolvet och Lakrits hade svårt att komma till ro där. På morgonen insåg jag varför:  troligen hade Kasper lagt beslag på både filt och handdukar vi lagt där och lämnat honom åt ett hårt, kallt och lite blött duschgolv.
Båtfrukosten var det i alla fall inget fel på och efter att vi rullat av båten körde vi till första rastplatsen, där hundarna fick mat och rastning. Kasper ratade först maten till förmån för pinkning. Inte så konstigt eftersom han konsekvent vägrat på båten även vid första morgonpinkningen vid den uppbundna björkstammen.
Jag laddade som tur var med en stor kaffe på denna rastplats, för sen körde jag nonstop på motorvägen med alla dess otaliga vägbyggen ända till Hannovertrakten. Egentligen hade jag tänkt mig ett stopp nånstans på Lüneburgerheden för lite förmiddagscykling, men det satte vädret stopp för. Regnigt och trist var det hela morgonen. Söder om Hannover tittade Rolf på kartan och föreslog en omväg via en på papperet vacker dalgång som var grönmarkerad som åkvärd. Så lite söder om Hannover svängde vi av. Det var riktigt skönt att få en annan typ av bilkörning en stund. Det började bli lunchdags, så när jag såg skylten till en Imbiss svängde jag in. Dessa enkla korvställen är ofta både prisvärda och goda, och jag fick nu en ny trevlig korverfarenhet, Schinkengriller, som var riktigt köttig och god.
Sen plockade vi ut hundarna och upptäckte en ganska bred stig i en bokskog lite upp på en kulle. Vi följde den och jag kunde släppa Lakrits. Skönt för honom att få springa lite. Kasper nosade förnöjt runt bland alla bokkottar och löv. En skylt visade att det fanns klättringsklippor i närheten och vi råkade på några av dem. Riktigt vackra formationer, hoppats de fastnat bra på bild. Har nu i efterhand förstått att det var en riktig sevärdhet vi råkat på, så här står det om Ith iWikipedia:
The Ith is a ridge in Germany’s Central Uplands which is up to 439 m high. It lies about 40 km southwest of Hanover and, at 22 kilometres, is the longest line of crags in North Germany. […] There is a large number of striking rock formations (Klippen) along the Ith ridge, some of which may be used for climbing. These include the Lüerdissener Klippen that are up to 30 m high. As a result, the Ith is the busiest climbing area in the state of Lower Saxony.
Det var ju tur att vi fann denna plats, inte bara för hundarnas skull, utan för vår egen själsfrid. Resten av denna, som det visade sig, rejält långa och tidsödande omväg var nämligen inte mycket alls att se. Visst, lite korsvirkeshus i några byar, men den ringlande floden såg man knappt skymten av, utan istället fick vi köa och trängas med lastbilar längs betydligt mindre vägar än om vi stannat kvar på Autobahn. Detta är ganska typiskt för våra semestrar: vi tror att vi ska få se en sevärdhet, men istället råkar vi på något helt annat. Det är också ganska typiskt för gröna kartmarkeringar: ena gången mycket vackert, andra gången kunde det kvitta totalt.
Istället för att anlända till hotellet i Marburg vid kanske tvåtiden anlände vi alltså runt sex.
Hotellet är fint, men parkeringen var ytterst krånglig. Efter att ha knixat in bilen på en trång gallerdurk fick vi gå i omgångar för att få med både hundar och bagage. Hundarna fick bra miljöträning med hissar och golv som var omväxlande heltäckningsmatta, marmor och parkett.
Efter att ha lämpat av allt tog vi hundarna på en cykeltur längs floden, där det fanns en fin cykelväg. Marburg är en universitetsstad, och det syntes. På gräsmattorna var det populärt att ha picknick och grilla.
Just efter en bro kom det en liten lös hund och Springersäkerhetsflärpen gick av när Lakrits skulle nosa på den. Vi undrade varför inte ägaren kom och hämtade sin hund, men fick förklaringen: det var en fyllkärring i ett helt gäng fyllon med lösa hundar som tydligen var ägaren. Rolf lyckades knyta tampen direkt i springern utan säkerhetsflärp och vi vände tillbaka samma väg.
Några km senare var vi tillbaka vid hotellet och jag tog upp hundarna för deras middag medan Rolf tog ytterligare en spaningstur med cykeln. Vid nio blev det så middag runt hörnet. Orken hade tagit slut.

2012-08-17

Ganska bra sömn, även om jag vaknat av hundarna några gånger.  Rolf gav sig ut tidigt på morgonen med kameran medan jag vaknade i lugn och ro och skrev lite på resedagboken. Han kom tillbaka och berättade hur fint det var uppåt sluttningen med många korsvirkeshus. Och så slottet, förstås, som vi ska se innan vi lämnar stan.
Elisabethkyrkan i Marburg.
Vi tog bilen med all last upp till slottet efter att ha checkat ut från hotellet. Slottet var inte så himla vackert men utsikten var ju värd den slingrande smala vägen som stundom var kullersten. Tyckte vi. Undrar om de cyklister vi träffade däruppe tyckte likadant? Hade jag cyklat ända upp dit skulle jag nog varit rätt besviken. Behring hade grundat en röntgeninstitution däruppe, undrar hur studenterna gillar att ta sig upp dit för lektion?
Vi promenerade lite i slottsparken innan vi åkte. Gps:en ledde oss fint söder om Frankfurt med mängder av av- och påfarter till olika motorvägar. Riktigt kul körning innan rätt motorväg uppenbarade sig och livet blev lite monotonare. Vi åkte av och åt lunch på en Raststätte. Nu var det så varmt ute att Rolf gick och hämtade hundarna. Jodå, det var okej att ta in dem i den svala restaurangen. Skönt! De fick en och annan smakbit som belöning för att de låg lugnt och fint när folk gick förbi utan att hoppa upp och hälsa på alla.
Vi kom fram till Metz lite efter tre, packade upp och lämnade hundarna på rummet på det ocentrala hotell vi hyrt via webben dagen innan. Det var nu så varmt att en promenad med hundarna kändes utesluten. Istället tog vi cyklarna och kämpade oss mellan bilar och vägbyggen in till citykärnan. Givetvis passerade vi, precis som 2009, det Auberge de la Jeunesse där jag bott med Tina och Karin 1978, och som var upphovet till mitt förakt för Metz som stad. Även 2009 passerade vi vandrarhemmet av en slump, men då fick äntligen Metz sin upprättelse som stad och jag fick inse att vårt omdöme 1978 var grundat på lite fel premisser, som eftermiddagsstängt vandrarhem, eftermiddagsstängda restauranger, smörgås med leverpastej, tunga ryggsäckar, brist på pengar till bussbiljett och trista omgivningar att promenera i. Man måste vara i rätt del av Metz för att kunna uppskatta staden! Även denna gång lyckas vi bo på fel ställe, men med både cyklar och bil gör det nu inte lika mycket som då.
Vi cyklade runt och utforskade stadskärnan, var inne och svalkade oss i katedralen, drack en pamplemousse-juice på torget och konstaterade att apotekstermometern fått feber: den visade på 41 grader! Nåja, men varmt var det.
Väl tillbaka vid hotellet tog vi hundarna på en kort cykeltur på några lugna, skuggiga gator. Sen fick de sin middag och vi tog bilen in till stan igen för att inskaffa detsamma. Vi lyckades så småningom hitta en p-plats, givetvis rätt långt bort från kärnan. Tanken att det finns väl restauranger även lite mer perifert visade sig vara fel, och det var bara att knata ända in. Vi slog oss ner på första bästa uteservering, där jag genast beställde in en stor Affligem och en cocacola till Rolf. Ska du inte ha nåt att dricka då? fick jag som fråga. Jo, ölen. Mycket pinsamt, tyckte servitrisen, och därför fick vi sen två amaronedigestive gratis till kaffet. Eftersom han lovat köra hem drack jag merparten av dem också, även om jag inte är riktigt förtjust i kärnsmaken.

Resan har börjat

16 augusti 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Resan har börjat

2012-08-15

Vi åkte hemifrån på utsatt tid vid 9 och hade enligt gps:en 5 timmar till övers förutom restiden innan vi behövde vara framme vid färjan i Trelleborg.
Det kändes ju lite väl lyxigt, men vi spenderade dessa timmar väl: en halvtimme med medhavt fika och hundpromenad vid Klinga, lunch på Max i södra Jönköping med efterföljande hundpromenad längs en cykelbana, hundrastning med bad och spring i skog i Götafors –det absolut bästa stället att stanna och rasta hund på väg söderut i landet – och sen en kort fika i Bjärnum. När vi så kom till Trelleborg var klockan halv sju. Hundarna fick mat på parkeringen och sen en promenad längs den palmförsedda Hamngatan. Lakrits skällde ut statyn Längtan, reste ragg och allt. Tyvärr fanns det en blomplantering i vägen så jag kunde inte gå fram och gulla med statyn. Jag matade i alla fall med godis tills han lugnat ner sig. Vi får ta och hitta fler statyer i de städer vi passerar, så han vänjer sig vid sådana. Förraskällstatyn var ju Heliga Birgitta i Rimbotrakten, där han också var riktigt rädd.
När hundarna var tillbakalämnade i bilen letade vi reda på en thairestaurang där maten var godare än servicen snabb. Sålunda försvann merparten av vår tillgodotid där, och vi kunde köra ombord på Peter Pan en kvart före utsatt tid.
När vi lastade ur bilen passade Lakrits på att skälla ut en sankt bernhardshund. Vi tog hissen upp till våning 8 och vår hundanpassade hytt. Nyfiket gick de runt och undersökte allt. Rolf tog en rundtur och kollade läget och fann att hundrastplatsen var nästan utanför hytten. Vid ett provbesök vid sandlådan med björkstam kunde Lakrits efter viss tvekan godkänna denna konstiga rastningsanordning medan Kasper vägrade.
Vatten serverades på vår hyttoa och uppskattades i alla fall mycket av båda hundarna. De fick även varsitt tuggben. Tanken var att de skulle hållas sysselsatta lite medan vi gick ner till bar och taxfree, men Lakrits glufsade snabbt i sig sitt och ville sedan ha Kaspers. Antagligen åt han sitt eget så fort för att inte Kasper skulle få en chans på det. Hoppas det inte gick så fort att han får men av det, bara. Jag fick supporta Kasper ett par gånger så han fick behålla sitt ben, men när han så småningom tröttnade var det fritt fram för Lakrits på det också.
Vi har haft varmt och soligt, runt 25 grader på eftermiddagen, en riktigt härlig dag då man gärna gör extra långa rastningar. Hoppas det fortsätter så!
Nu testas en benediktiner Weissbier i baren. Inte alls dum.
Ska ta en titt i taxfreebutiken också innan de stänger för kvällen. Imorgon blir det frukost tidigt innan båten angör Travemünde vid 07.30. Sedan tänkte vi att hundarna får rastning  och frukost på första bästa rastplats.
På det hela taget en bra start på vår ett år försenade Frankrikesemester!
Lite senare: Taxfreebutiken hade ett lysande utbud – Aberfeldy! Denna produkt är i princip slut hemma, så jag fyllde på med den allra bästa whiskyn. 

Lillsjön på egen tass

4 augusti 2012 / / 2 kommentarer

Åkte till Lillsjön igen, denna gång ensam. Det skulle bli spännande att se om Lakrits kunde ta in alla dummisar utan någon Erfaren Hund till hjälp. Kasper fick följa med också.
Jag gick först bort till gyttjestället och kastade i fem dummisar. Hundarna fick hänga med och se på.

Det här är den glugg man kan kasta igenom, och med all vegetation
är det svårt att få iväg dem långt. Iallafall för mig. 

Det blåste lite mer idag (från vänster) så rimligen borde dummisarna hålla sig skapligt på plats i den lilla viken.

Vid första skicket från klippan var han lite tveksam. Inte vart han skulle eller vad han skulle göra, utan mer hur han skulle gå i.

Kan man gå ner här?

Nej, usch, det verkar läskigt.

Men här kanske, då?

Neeej!

Okej, jag tar väl och hoppar, då.

Han vet precis vart han ska, rundar vassen fint.

Och simmar vidare rakt ut till dummyområdet.

De två påföljande skicken var han säkrare i igångarna. Han går inte i rakt vid själva igången, utan söker sin väg ner i vattnet, men när han väl tagit sig i simmar han rakt och fint mot området. Jag vill inte traggla rakheten nu, utan koncentrerar mig på att få honom att gå i villigt och utan tvekan. Rakheten hela vägen kan komma i nästa steg.
Cheysie och Tindra hade haft vänligheten att röja ett dike i vassen häromsistens, och det utnyttjade Lakrits med förtjusning när jag väl visat honom på det. Smart ställe! sade han.

Efter tre intagna dummies tog vi fikapaus och då fick uppbundna Kasper komma med också. Han passade på att jaga flugor, förutom att bevaka sin del av ostbitarna.

Kasper jagar flugor.

Efter fikapausen tänkte jag att det blir nog bra att lätta upp dirigeringskraven med lite roliga bollar. Jag fejkkastade med tom bollkastare och spanade sen ut mot näckrosorna som om jag såg en boll därute. Sen pekade jag och skickade Ut och när Lakrits hoppat ut från klippan och börjat simma satte jag snabbt i en boll i kastaren och slungade den över huvudet på honom. Det fungerade fint och genererade säkra igångar. Nu får jag väl försöka börja tona bort denna hjälp så att han till sist kan gå i på bara den pekande handen. Det får ta sin lilla tid.
Lakrits simmar rakt ut på min dirigering och får en boll som belöning.

Skakar sig vid uppgången utan att släppa bollen.

En liten regnbåge, minsann!
Det är inte så lätt att filma och slunga bollar samtidigt, men efter att ha klippt bort lite vimsiga filmsnuttar på himmel och mark blev det så här:

Avslutningsvis fick Kasper nosa omkring lite vid grillplatsen i jakt på nåt gott medan Lakrits och jag vilade efter väl utförättat värv.

Kul på hemmaplan

22 juli 2012 / / 1 kommentar

Förutom diverse apporteringsträningar och skogspromenader blir det lite ditten och datten hemmavid. Jag tog till exempel fram den gamla agilitytunneln som Kasper är så förtjust i.

Tjoho!
Vad kul, matte!
Men… den här verkar vara gjord för dvärghundar!

De nyinflyttade grannpojkarna kom och lekte med Lakrits. Det gäller att hitta en balans där, så det inte blir alltför mycket bollkastande, men man får ju förstå att de tycker det är kul att leka med Lakritspojken.

På filmen syns bara den ena pojken William, men ett tag var de två som turades om. Tror den andra hette Robin.

Träning av igångar i Issjön

22 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Träning av igångar i Issjön

Lakrits behövde ju träna igångar, konstaterade jag vid Käringsjön häromdagen. Så nu åkte vi till Issjön för att se om vi kunde hitta lite olika markförhållanden att träna vid. Vi började med att göra misstaget att försöka gena över nya hygget. Det är klart bättre att gå grusvägen runt!
Jag började med att kasta en dummy från bryggan som ligger strax bortom första vindskyddet på höger sida.  Han kastade sig i utan tvekan och sprang sen upp intill bryggan och mötte mig på bryggspången för att lämna av.
Inga fiskare eller promenörer syntes till, så nu plockade vi fram apportkastaren. Rolf ställde sig ute på bryggan medan jag och Lakrits ställde oss vid gräskanten intill. Det var skaplig sidvind så apporten åkte in mot ett näckrosområde medan Lakrits simmade. Ingen fara, han drog själv åt höger och fångade upp var den var nånstans. Nästa skott bad jag att Rolf skulle skjuta lite mer åt vänster på grund av drivningen. Jösses, den gick dessutom extra långt ut trots att det var den gröna kantiga apporten. Lakrits började rakt ut mot den, men vek sedan av åt kanten. Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet genom att vissla stopp, ropa Vänster, ropa hans namn – men till ingen nytta. Han hörde mig nog inte. Jag väntade lite och tänkte att nu tar han sig nog upp på land inne i viken. Ska jag själv bli tvungen att plocka av mig paltorna (bikini under) och simma ut och rädda in den? Chansade på att blåsa Stopp igen och Vänster. Och nu vände han! Om det var mitt rop eller om det var för att han själv insåg att den inte fanns därinne ska jag låta vara osagt. Men nu peppade jag honom med Ut och Bra och någon gång Vänster när det började bli fel riktning igen. Och jäklar i det, men rätt var det var såg jag hur han kom rätt i vind och fick känning på den! Nu var det bara en fråga om metrar innan han hade bärgat den och påbörjade den långa simningen in i land med den.

Tyvärr är detta inte fångat på film, men när vi fikat en stund och låtit honom vila kom Rolf på att han hade kameran med sig, så några apporteringar förevigades. På filmen syns en apport från klipphäll och en lite knepigare igång från en torvgräskant. Dem gillar han inte, men till sist tog han språnget. En annan nyfiken liten herre är också fångad på filmen.
På tillbakavägen gick Rolf och Kasper och kikade efter svamp medan jag skickade i Lakrits från ett riktigt sankt ställe med skvattram och blötmossa. Han blev rätt förvånad när underlaget brast under honom strax innan han nådde sjökanten, men tog sig vidare ut genom vassen och plockade in apporten.
Ett par såna till för att träna på detta speciella underlag. De båda sista apporterna kom inte långt alls, snarast i vasskanten, för ammunitionen sade bara plopp. Nu var jag förvarnad, jag hade köpt ammunitionen till bra pris på Teba just för att det fanns vissa sådana skott i förpackningen.

Wij-träning

11 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Wij-träning

Ett stort sök med 11 vilt: alla vilt kom in i hand. Enda plumpen i protokollet är att Lakrits stod vid en mås några sekunder (jag såg inte fågeln, bara att han stod still där) och stack sen vidare och plockade upp nåt annat vilt. Dock kom den in som sista fågel ett par vändor senare. Till hans försvar: jag tror inte att han har sett en mås förut, och kanske funderade lite på vad det var för nåt. Får hålla lite koll på detta.

Vattenträning: Skulle prova att dirigera rakt ut till den båt där Anita satt. Trodde nog att båten i sig skulle dra tillräckligt för att få ut honom, men efter ett par mycket tveksamma starter (1a några meter, 2a lite längre men snett åt vänster, 3e likadant som 2an) så motiverade Anita upp genom att kasta, eller snarast lägga, i en dummy. Då simmade han rakt ut och plockade in den. Ett likadant skick till fast där hon plockat upp dummyn igen gick också bra. När han var nästan framme hos henne blåste jag Stopp, sen Vänster. Anita sade att jag höll inne Vänsterkommandot lite för länge, kommandon på vatten måste komma snabbare än på land. Därför kastade hon i princip samtidigt som jag ropade Vänster. Resultatet blev i allafall gott och dummyn kom in.
Efter paus gjorde vi om samma övning igen. Denna gång kommenderade jag Höger efter stoppet (som han för övrigt tog jättefint alla gångerna). Nu var jag snabbare och ropade lite före Anitas kast, men Lakrits var ju övertygad om att dummyn skulle komma åt vänster eftersom vi gjort så förra gången, så han snodde runt lite innan han fattade rätt.
Vi avslutade med att göra exakt samma sak en gång till och nu var ihoppet ännu mer drivet och målmedvetet, och högerkommandot kom inte som riktigt samma överraskning. Jo, han kikade vänster först, men tog mitt kommando snabbt ändå och det kändes som ett riktigt bra avslut.

Kul att träffa alla kullsyskon igen (utom Leia då)!

Idag kom även min apportkastare, så nu är jag sugen på att testa den i skarpt läge.

Kasper har åkt ut med Sara på landet, hoppas han får en mysig semester. Den första rapporten pekar iallafall på ett intressant liv: vilsen fågelunge, två katter, en galopperande grävling och en ilsken papegoja. Vad kan en gårdshund mer begära av första semesterdagen?

Film från Rönningesjön

10 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Film från Rönningesjön

Och en liten filmsnutt fick husse med också, som jag klippt ihop här.

Test av Täbys nya hundbad

9 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Test av Täbys nya hundbad
En vacker blomsteräng på väg till hundbadet.

Det har varit varmt idag. Så varmt att jag tyckte att Lakrits förtjänade ett bad, när nu tassen pallade gårdagens träning så bra. Vi åkte därför en sväng för att kolla in det nya hundbadet i Täby, samma sjö som Skavlöten, men på andra sidan. Vi hittade, mest på tur, en parkering där det fanns en matte med sin lilla dvärgspets som kunde berätta att vi skulle ta stigen norrut. Kanske tio minuters promenad så såg vi stängslet. Där satt Niclas med sina två hundar. Han var också där för första gången, men hade tagit bilen till stora badet ännu lite längre norrut, och sedan promenerat söderut. Gissar att det gick på ett ut vilket ställe man ställde sig på, om det inte finns smartare parkeringar däremellan.

Kasper tyckte väl att stället var så där, mest sand och så det där retliga staketet som man blev uppbunden i. Inte så mycket att nosa omkring i. Lakrits tyckte att stället var perfa. Jag insåg att här kan även människor hoppa i, sand första biten iallafall och inga läskigt hala klippor att ta sig uppför när man ska upp igen. Så nästa gång blir det kanske med badkläder och fika. Ett bord med bänkar fanns det också.
Jag hade med mina nya dummies med lång kastflärp, och de är verkligen mycket bättre för mig! Nu kunde jag kasta båda högt och långt på ett mycket säkrare och jämnare sätt än med de där med handtag där mina fingrar ständigt snor in sig i själva kastögonblicket.
Det blev riktigt bra träning för mig och skapligt för Lakrits för att vara kast så där direkt från strandkanten. Det fanns nämligen både vass och näckrosor på båda sidorna och öppet bara lite rakt fram. Och med nya dummisarna klarade jag flera fina kast utanför vassruggen respektive mitt in bland näckrosorna, så helt enkelt var det inte att ta markeringarna även om avståndet såklart inte var så långt som man kan få från båt.

Kraftfulla svallvågor när Lakrits drar iväg som en rem genom vassen.

Jättebra högerträning

3 juli 2012 / / Kommentarer inaktiverade för Jättebra högerträning

Har ju inget riktigt bredband just nu, så rapporten om Herrfallet får anstå lite. Istället lite om dagens mycket konstruktiva träning.

Åkte till gröna ängen. Det höga gräset/ogräset var slaget, ska väl ligga till sig till hö nu. Jag utnyttjade detta på lite olika sätt. Man hade lämnat några öar med sten där det var högt gräs kvar, så jag gjorde iordning tre områden:

  • 3 dummies (2 vitgröna och 1 gul) till höger i en ö
  • 2 dummies (2 orange) till vänster ute i det slagna gräset på ängen
  • 1 kaninboll i mitten i en ö

Lakrits behöver framför allt träna Höger just nu, men jag tänkte att jag börjar med att skicka rakt ut och ta in kaninbollen. Vi gick ganska långt bak på ängen, gissar på närmare 70 meter. Det var såklart inga problem att ta in den eftersom han fått titta på hela tiden medan jag lade ut allt.
Sedan gjorde jag ett nytt skick från samma ställe rakt ut mot kaninön. Jodå, han sprang dit. När han var nästan framme blåste jag Stopp. Jättefint stopp. Höger! Han funderade någon sekund, sedan satte han av åt höger och plockade upp den gula.
Nu satte jag honom där vi var och backade själv tills jag hade en bra ny högervinkel mot det vänstra området. Jag blåste Stopp följt av Höger. Det var inga problem alls.
Nu hade jag 1 kvar åt vänster och 2 åt höger. Jag ville försvåra lite och skickade ut mot den vänstra för att drygt halvvägs blåsa Stopp. Sedan skickade jag Höger och han tog det, men lite osäkert ändå och fastnade på ön i mitten. Jag lät honom nosa några sekunder där innan jag blåste Stopp igen. Nytt Höger. Nu tog han kommandot direkt och hämtade in en apport.
Jag försökte göra om samma manöver igen, men nu stötte jag på patrull. Han sprang rakt ut mot det vänstra området och stannade fint på stoppsignalen. Men sen stod han där bara, trots upprepade Höger från min sida. Jag lade en kasse som en markering var jag stått, sade till honom att vänta och tog med en dummy till och gick bort och kastade den så han såg det in i högra området. Han stod hela tiden helt stilla på stopplatsen, jättebra.
Jag återvände till kassen och gjorde ett nytt Höger-kommando. Ingen tvekan. Den sist utkastade dummien kom snabbt in igen
Nu hade jag ju fortfarande 1+1 därute och gjorde om samma övning igen, eftersom jag tvingats förenkla förra varvet. Jag ville att han skulle ta hela övningen i ett svep. Och det gjorde han, även om högerskicket fortfarande var aningen tveksamt. Men jag väntade ut honom och då sprang han. Mycket bra!
Som avslutning fick han en enkel rak ut till det vänstra området. Men då sprang han bara några steg. Jag tog in honom och tänkte att han var nog törstig där i solen. Hoppades jag iallafall, så jag inte fått ett nytt problem på halsen. Han fick dricka och så ställde vi upp igen. Och jodå, nu tog han mitt Ut. Inte riktigt lika snabbt som de första två gångerna, men utan tvekan, och rakt ut till rätt område.
Medan han var där passade jag på att gömma kaninbollen lite bakom mig i höet och sedan tog jag några steg fram för att möta honom på inleveransen. Ville ju inte at han skulle snappa upp att bollen låg där. Sen gick vi bort till det ställe där Kasper fanns och efter att ha gett Kasper ett godissök i det höga gräset skickade jag Lakrits på en rak dirigering ut till det område där vi stått senast. Som tur var hade jag kommit ihåg att notera ett litet träd som stod längre bak, några meter till vänster om det ställe där jag gömt bollen, så jag visste ungefär vart jag skulle skicka honom. Sen en närsöksignal. Han sökte jättefint i ett lagom stort område. En gång var jag på vippen att stoppa honom när jag tyckte han var på väg lite långt ut, men precis då vände han in igen. Vi var tydligen överens om var gränsen gick. Han hittade bollen ganska snabbt.
Jag skulle sen kasta den som en lätt belöningsboll att ta på direkten, men han trodde jag kastade den bakåt, in i det höga gräset, medan jag i själva verket kastade den ut i höet där den åkte in under och lade sig dolt. Jag fick ta in honom och skicka på ett helt oplanerat närsök åt höger. Då insåg jag att han visst helt glömt styrsignalen med handen som jag använder vid närsök åt höger. Jaha, där fick vi nåt nytt att träna på. Till sist fick jag iallafall honom att fatta och då kom ju bollen in. Den låg förresten på ett annat ställe än jag själv trott, så det var ju bra att han hade näsan igång.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑