I påskhelgen kom Cocos på besök med Sara och Daniel.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: katt (sida 1 av 2)
I fredags blev det katträning. Eller: märgben smäller mycket högre än kattunge, så de dissade den totalt. Katten däremot tränades på att vistas allt närmare de båda bestarna.
Igår på skogspromenaden hörde jag ett plötsligt plaskande. Det var Lakrits som tyckte att nu är det vår.
Igår kväll var det funktionärsmiddag på Pont i Täby. Så här vackert ligger restaurangen, kan nog vara mysig på sommaren.
Och idag halkade vi med som på ett bananskal på retrieverträning bortåt Lövsättra golfbana. Efter ett par timmar var det korvgrillning till självkostnadspris. Ett jättetrevligt initiativ!
Och Lakrits fick testa gås för första gången. Stor är den, matte, sade han.
Han var annars riktigt bra idag. Lite läskigt med 16–17 andra hundar, men nyttigt och provlikt, då man ofta hamnar i just den situationen.
Först körde hela gänget ett par stadgeövningar. Vi delade sedan upp oss i tre grupper och vi började med några markeringar. Jag tog en dubbel på linje och sedan en skottapport som hamnade oväntat långt bort. Den funkade inte som markering, så jag tog tillbaka och körde som därsök. Han hade stor dragning åt höger där de andra hundarnas markeringar hamnat, men sen fick jag ut honom rakt och då var den inte alls svår längre.
Nästa övningen blev ett dummysök på hyggig mark. Vi körde sist och fick in fyra rätt svåra av 21 utlagda. Han skötte sig utmärkt på söket, är så glad för det.
Efter lunch gick vi bort till viltområdet där det förutom lite vanligt vilt fanns en stor gås. Lakrits och en gul labbe delade på söket på sex eller sju vilt med vart annat skick, och när den gule kom in med gåsen bad jag att få den utlagd igen. Den ville jag verkligen att han skulle plocka hem. Och jodå, den kom in, men med ett eller två omtag på vägen, för den var ju så rackarns stor.
Till sist fanns det bara en liten skata kvar och då fick han ligga i rätt länge innan han plötsligt sprang över den. Det fanns nog rätt mycket dofter i marken eftersom andra varit där och tränat före lunch. Skatan var rätt skabbig, och jag gjorde om avlämningen eftersom han inte gärna ville bära den. Men omtagningen var rätt okej, och jag nöjde mig så.
Tack till Marilois som bjöd in mig till denna träning! Vi kommer gärna tillbaka.
Vår lilla gång mellan husen är bitvis glashal nu. Bara ett steg före ett sådant glashalt parti tog Lakrits plötsligt ett jättehopp framåt i kopplet.
Jag var på vippen att säga till honom på skarpen att hålla sig nära mig. Jag har inte lust att bryta arm eller ben, jag också. De i bekantskapskretsen som redan gjort det inger inte på något sätt en känsla av att man vill hamna i samma situation.
Så fick jag syn på vad han sett. En Tiger i buskarna! Eller rättare sagt nedanför en buske, vaktandes, ibland hoppandes upp mot busken för att försöka få tag i något. En pippijågel, gissningsvis.
Blixtsnabbt byttes de bannande orden i munnen på mig ut mot ett ”Bra, vad duktig du är!” Och handen for lika blixtsnabbt ned i fickan.
Sedan stod vi där, i kanten av det glashala partiet, och tittade storögt på Tiger. Hundarna växlade mellan att titta och att käka godis ur min hand.
När den första spänningen försvunnit vågade jag mig ut något steg framåt på det glashala med kommandot Nära. Då hoppade Tiger undan i säkerhet.
Hundarna och jag fortsatte ut på morgonpromenad som om ingenting hade hänt. Så där kommer det väl att vara ett tag nu, när katterna börjar komma fram ur vinteridena, och innan hundarna vant sig. Det gäller att man laddar rejält med godis i fickorna.
I klickertränarprojektet är en av läxorna att lära in Snurra runt med target och sedan fejda densamma. Jag har också på senare tid börjat träna Hoppstå som ett led i att få till ett bättre Stå där Kasper inte backar ett par steg. I framförmappen ligger numera Backa, Hoppstå och Utgångsposition väldigt högt upp. Bland frivilliga beteenden kan också nämnas att Ligg bjuds hej vilt, både på kommandot Sitt (suck) och helt utan kommando när vi är ute och går.
När jag så försöker fejda bort fingret som jag använder som target har han inte förstått alls vad han ska göra. Vi kan köra tio Snurra runt med finger, och när jag så provar utan något börjar han bjuda beteenden ur framförmappen. Det lite knepiga är att Utgångsposition är som en halv snurr, så det är lätt att klicka fel för den.
Jag har iallafall haft is i magen, kört vidare med targetfinger och emellanåt testat att vänta ut honom. Nu på senaste promenaden stannade jag till på en parkering och började köra Snurra runt. Först var det precis som vanligt: funkade bra med finger, blev hela framförmappsregistret utan. Efter tio försök gick vi vidare en liten bit och körde tio nya. Och så vidare. Efter kanske ett halvdussin sådana lossnade det plötsligt och sista biten hem fick jag flera frivilliga Snurra runt! Jag är så glad, för nu är det inte så jättelänge kvar till nästa kurstillfälle, och det vore ju bra om det momentet satt ordentligt tills dess.
Att diskriminera mellan Sitt och Ligg har också höjts på träningslistan den senaste tiden, inte minst sedan han drämde i med ett helt obefogat Ligg på rallytävlingen.
Hoppstå har vi alltså kommit så långt med att han nu bjuder frivilligt, så där är det dags att gå vidare till nästa steg. Frågan är bara hur det ser ut, måste läsa in mig på hur detta Hoppstå ska omvandlas till ett snyggt Stå.
När vi just tränat Snurra runt som bäst och Kasper var lös på gatan kom en katt smygande i häcken. Bra! sade jag blixtsnabbt och Kasper vände sig till mig och fick godis. Och sen var den faran över. Puh!
Det visste jag ju sedan tidigare, men några ytterligare anledningar som klarnat för mej de här senaste sex veckorna:
- Katten hoppar omkring på tangentbordet. Verkar särskilt förtjust i kommatecken.
- Katten stryker sig mot datorskärmarna varpå hårstråna suger sig fast av statisk elektricitet. Fysiksalens gamla ebonitstav och kattskinn blixtrar fram i medvetandet.
- Katten hoppar upp på bänkar och bord. Äter upp det träningsgodis jag lämnat framme vid klickern för framtida hundträning. Så står jag där utan belöning.
De har ju varnat så inför den kommande stormen att man blir lite matt. Vädret är väl i allsin dar inte värre än förr? Folks vett verkar däremot vara det. Eller kanske snarare medias vett, som haussar upp allt till den milda grad. Iallafall kommer här några bilder från den vackra gårdagen före stormen:
Vacker liten bykyrka i strålande sol
Finaste Österlen
Siri har burrat upp sig på skrivbordet
Det gäller att ha koll på både djur och datautrustning
Det var mycket kika igår, från båda håll. Kasper nosade till och med lite under svansen på Siri, men när han blev för närgången väste hon sitt missnöje och jag fick köra bort honom.
Ikväll kom Siri fram och ville människomysa. Hon hamnar lätt på lite undantag här i huset, så nu tog jag henne in i vardagsrummet med ett glas vin framför teven och försökte samtidigt domptera Kasper. Husse tog lite bilder.
Siri syntes så dåligt mot min mörkbruna tröja att vi satte henne i kattbädden…
Kasper var rätt på i början, men insåg snart att han var tvungen att ge oss lite mer space…
Så där ska det se ut…
Hanterar hund, katt och glas samtidigt… Skål!
Det här är en mycket ovanlig bild – jag är normalt sett inte mycket för katter. Men Siri är osedvanligt trevlig. Och synnerligen orädd för hundar, vilket gör henne till en utmärkt träningskompis i Kaspersammanhang.
Skulle just skryta om att Kasper nu klarar att backa tre böcker högt. På ett ställe…
Dags att generalisera. Försökte överföra backandet till trappan, men i det här huset är det dåligt med utrymme för oss att få rum framför trappan. Jag tror att mitt kroppspråk blev konstigt där jag stod upptryckt bland ytterkläderna för Kasper fattade inte alls vad han skulle göra. För att förenkla hämtade jag en av våra vanliga böcker och lade dit nedanför, men det hjälpte inte.
Efter en ganska lång och frustrerad (=pipig) stund där han omväxlande tog några framåtsteg upp i trappan och backade nedanför – fast åt fel håll, ut i hallen så lossnade det plötsligt lite.
Han satt två–tre trappsteg upp och backade plötsligt upp till nästa, svängda trappsteg. Whooop! Belöning!
Vi körde det ett par gånger i rask följd och sen fick han kossan som belöning.
Skulle just skryta om detta, som sagt, när jag plötsligt hör världens oväsen i köket. Rusar dit och ser att Siri just har räddat sig upp på köksbänken medan Kasper hoppar som en besatt nedanför. Jag ryter Sitt åt Kasper, som lyder, men samtidigt hackar tänder så man förstår att han knappt har kontroll på sig själv. Så tar jag Siri i famnen och pratar snällt med henne. Så fort jag pratar med ljus röst börjar Kasper hoppa igen, men lugnar sig när jag vrålar till. Så går vi i samlad tropp till tvättstugan där Siri har toalåda, mat och vatten och Kasper får sitta fint innan jag så småningom släpper ner Siri på golvet i tvättstugan. Puh!
Det man tjänar på gungorna får man igen i karusellen, eller hur var det nu igen…
Siri Houdini är en katt som formligen rinner fram: uppför trappor, ner från ens famn, förbi nyfikna hundnosar – bara rinner fram som ett svart vatten. Hon öppnar inte bara innedörrar, utan kan även lyckas med ytterdörren.
Häromdagen upptäckte husse plötsligt att ytterdörren stod öppen. Efter viss uppståndelse och förvirring visade det sig vara katten som gått in. Häpp! Det ska tilläggas att ytterdörren, precis som de flesta, öppnas utåt.
Jag är utomordentligt glad att Kasper inte kan detta trix. Och hoppas att inte Siri lär honom…
Katträningen går inte direkt framåt. Om jag är superalert och klickar och belönar och husse har katten alternativt den är i sin bur kan det gå skapligt. Men inte på fri tass. Jag är rädd att Kasper har alltför mycket jaktinstinkt i sig för att det alls ska gå, om inte annat är det ett extremt långsiktigt projekt. Men vi kör väl på lite i taget så får vi se hur långt vi kommer.
Det går skapligt för det mesta att hålla dem åtskilda. På dagen ligger Siri mest uppe i ateljén och sover. Där är hon helt fredad för den värsta av Kasperattacker. På natten ligger Kasper inne hos oss och då har Siri hela resten av huset att husera i. Det är bara på kvällarna det kan vara lite känsligt, för då kommer Siri fram och vill bli gosad med. Få sitt människobehov tillfredsställt.
Det är också på kvällarna vi emellanåt tar tag i träningen, när vi båda känner för det. Är vädret skapligt skickar vi ut henne ett tag, och så meddelar hon via dörrhandtaget när hon vill in igen. Om man säger.
Det här är det närmaste Kasper kommit Siri utan att få totalspel. Hans viftande svans syns tydligt på bilden. När jag inte fotade belönade jag med räkost. Båda kombattanterna gillade det. Fast när jag lät Siri slicka på tuben blev Kasper lite otålig: Min tub, ju!
Siri är däremot mycket snäll och tillmötesgående i detta sammanhang. Jag skulle haft full förståele om hon stuckit ut varenda klo och försökt fly vid första, bästa tillfälle från husses famn. Men icke. Hon är verkligen en foglig liten katt.
Vi får se om vi kan träna vidare med detta, vi har ju ett ypperligt tillfälle.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer