Skogsstjärnas hundblogg

Kanonväder, så vi bestämde oss för att åka in och kika på Stockholm Maraton. På Roslagsbanan var Kasper lugnare än tidigare, men rätt ivrig sen när vi gick längs Valhallavägen. Fick korrigera hela tiden för att han skulle gå skapligt. Träffade en pudelmatte som genast visste att han var en gårdshund. Visade sig att dottern hade en dsg. Hon tyckte Kasper var så snygg i kroppen – ska du inte ställa ut honom? Jo, men han har tandfel så det går kanske inte så bra… Vadå för tandfel? Underbett. Hmm, då blir det nog en blå rosett. Så synd på en så snygg hund.
Mer om rosetter och sånt: http://hem.passagen.se/bitchen/pyrre/rapport.html

Sen stod vi och väntade på att alla löpare skulle starta. Rätt trist, tyckte Kasper och gnällde, hoppade, bet i kopplet. När väl löparna kom struntade han helt i dem, några gubbar som sprang var väl inget att bry sig om…
Kan vi inte dra snart? Såg en schysst golden därborta…

Sen gick husse vidare med storkameran medan Kasper och jag promenerade genom Tessinparken och den intressanta fontänen för att utforska hundcaféet jag länge tänkt besöka(http://www.himmelskahundar.se/files/index2.html).
Jag skulle vilja beställa ett hundkex till, tack.

En latte för matte och en nybakad hundkaka för Kasper. Därinne fanns en stor hanlabbe och en brun spaniel, båda lösa sittandes fint vid sina mattar/hussar. Jag behöll Kaspers koppel på tills en av de som skötte fiket sade att det var okej att släppa även om han skulle kuta omkring. Så jag släppte, och genast drog han för att hälsa på labben. Labben visade sig vara 5 år och snäll, lät Kasper klänga, nosa och slicka. Senare kom en schäfertik ut från bakre räjongerna. Hon var lugn och fin, men så fort Kasper ville lukta på hennes bak slog hon ner svansen som ett lock. Det räckte. Kasper visade henne respekt och var försiktig runt henne. Det var så mysigt på hundfiket så vi tog varsin påtår innan vi gick ut i folklivet igen.

Vi kikade på löparna som nu hunnit in på andra varvet, strosade långsamt gatan fram. Det var så skönt och Kasper hade lugnat ner sig bra efter labbeleken, så jag fick för mig att vi skulle kika in på Stadion som var målgångsplats. Där var inte så jättemycket folk och inga skyltar om att man inte fick ta in hund, så vi traskade upp på läktaren. I solen var det för varmt, så vi hittade en skuggig plats ovanför kranskullorna cirka hundra meter före mål och där vilade vi i tio-femton minuter tills kenyanen Willy Korir gick i mål på 2.16. De stormande applåderna tog Kasper med upphöjt lugn, han lyfte bara på huvudet lite för att se vad som pågick. Kool hund!
Ska inte den där vinnaren komma snart? Den där gröna gräsmattan skulle vara schysst att pinka på, förresten…
På Roslagsbanan hem var han rätt trött, låg mest i mittgången när inte jag flyttade honom för att nån ville fram. Konduktören var där och kelade flera gånger.