Skogsstjärnas hundblogg

Idag hade vi avslutning på viltspårkursen från i höstas – betänkligt försenad på grund av den långa vintern. Jag hade dagen till ära bakat en kladdkaka och bjöd i skogen med vispgrädde.

I sista sekund fick vi ett återbud, efter att vi redan lagt fem spår i skogen på förmiddagen. Så jag plockade med mig Kasper så han fick gå det efter att kursen var avslutad. Bitvis gick han helt lysande, precis som den spårhund jag vet att han är. Men i båda vinklarna krånglade han till det, var rätt på första med några meters förskjutning, men tappade uppenbarligen bort spåret cirka fem meter efter vinkeln. Eller så blev han mer intresserad av något annat som passerat, vad vet man? Även på andra vinkeln, ganska snart efter ett bloduppehåll, var han borta. Fick till och med säga ”Sök spår” igen till honom. När han väl fick fäste – det syntes så tydligt – gick det å andra sidan som tåget sista biten till klöven.

Det är svårt att veta om det är ringrostighet eller färskspår som stör. Men i och med att det varit precis vid vinklarna alla gångerna nu så är jag mest benägen att tro att det är ringrostighet. Eva tipsade om att lägga en trappa nästa gång, dvs. bara en massa vinklar med lagom distans. Känns som ett bra tips.

Jag tog ett par inte alldeles bra bilder i motljuset med iPhonen. Har mekat lite med bilden i Photoshop, så nu är bilden iallafall tolkningsbar.

Här ser man slutsnitseln i vänster förgrund. Där Kasper står finns den andra skanken, den av naturen ditlagda. Visst är det en enastående slump att dessa båda skulle hamna så nära varandra?

Här är naturskanken, Kaspers fina fynd. Man ser tydligt allt det avgnagda, ingen människa skulle släpat runt en så lång skank.

Igår eftermiddags lade jag ett viltspår som vi gick i morse när det ljusnat. Liggetid ca 16 timmar. Hade egentligen velat ha lite kortare liggetid, men det är svårt nu med mörkret som faller tidigt och försvinner sent.

Spåret var rätt kort, en vanlig vinkel och en harlycka, två bloduppehåll. Vädret var kanske 3–4 plusgrader, regn tidigare i morse innan vi begav oss ut, knappt någon vind.

Kasper var okoncentrerad i början. Trots våra vanliga rutiner med spårsele och spårlina är det som att han vill ut och skutta var som helst i skogen, och inte alls nödvändigtvis följa spåret. På typ tredje eller fjärde försöket kom han dock rätt och började spåra. Fler gånger kommer han ur spår och vill sticka åt annat håll. Jag håller emot och väntar och så småningom kommer han tillbaka.

Vid harlyckan fick han problem, och jag fick visa på. Trots det hamnar han fel rätt snart. Jag trodde han skulle gena lite och lät honom hållas tills det blev uppenbart jättefel. Vi gick tillbaka till ett ställe där jag visste att det fanns blod och han fick starta om. Därefter gick han på egen hand, även om det skuttades lite hit och dit så tog han sig fram till skanken till sist där han belåtet började gnaga.

Jag vet inte vad jag ska tro. Det är som om jag har en helt annan hund i andra änden av snöret. Han gick ju kanonbra på försommaren, men efter semestern är det som att han inte har koncentrationen längre alls. Vi får fortsätta att träna den här typen av spår, varvat med några med kortare liggetid, tror jag, så får vi se var vi hamnar.

Det bästa med dagens träning var att jag snubblade över rejält med trattisar på tillbakavägen till bilen. I december! Dags att gå och rensa dem inför middagen.

Madelen, tack, men jag skulle ändå inte ha klarat ett helt älgben i frysen. 😀

Gick spåret i morse vid 9 (18 timmars liggetid) efter att först ha dragit mina störningsspår med vildsvin respektive rådjur.

Måste säga att han blir väldigt störd av dessa störningsspår. Börjar fundera på om det är min doft som finns överallt, både i det riktiga spåret och i det U-spår som jag gick med störningarna, som bidrar till förvirringen. Han har ju tidigare varit så spårnoggrann, men liknade nu mest en virrhöna.

Han vek av direkt i spårkorsningen, först i ”vildsvinets” framspår, sedan i dess bakspår. Som jag blivit rådd nejade jag så snart han vek av fel. Är dock inte helt säker på att det är rätt väg att neja här, men nu har jag ju provat lite olika varianter redan. Tror ändå att nejande bidrog till att han stannade upp förvirrad och inte förstod vad matte ville egentligen – skulle vi inte spåra? Att ta upp spåret igen i rätt riktning gick inte av sig själv, utan jag måste visa honom rätt. Samma sak när vi kom till ”rådjurs”-korsningen.

Normalt är jag tyst i spåret, men nu var han så uppenbart förvirrad att jag, förutom nejandet, valde att belöna med ett Bra när jag såg att han väl tog upp spåret ordentligt igen.

Nästa gång ska jag göra på annat sätt: inga störningsspår alls som kan förvirra, utan ett ganska enkelt och relativt rakt spår som snitslas tätt och dessutom gps:as. Det ska ligga så här länge, över natten, för det är då problemen kommer. Sedan ska jag vänta ut honom om han viker av och uppmuntra med Bra när jag ser att han ligger rätt och är noggrann med djup nos. Inga nejanden.