Tack, Åsa A, för tipset om lätt fodrad reflexväst på Hööks för 169 kr. Var där häromdan och köpte en till Lakrits. Det blev storlek 80. Stl 70 var precis lagom i ryggen, så det var ju uteslutet på en 6 månaders hund som ska växa en bra bit till i vinter. Stl 80 är å andra sidan stor som ett hus vid bägge spännbanden, så jag behöver köpa kardborreband för att kunna ta in dem mer. Han är smal, mitt långa lilla lakritssnöre. 😉
Idag var jag och tittade på lilla söta 8-veckors Cheysie, gul labbe. Det är inte klokt vad mycket Lakrits har vuxit på fyra månader! Liten och hanterlig var hon, inte spretig och bufflig som han. Å andra sidan hade hon vassare pirayatänder.
Imorgon ska dottern och jag titta på terracottaarmén som gästar Östasiatiska museet. Och på torsdag åker jag en sväng till Nederländerna. Husse får hålla ställningarna här hemma. Det gör han säkert med den äran.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: täcke
Fullt ös i nya täcket. Han hade det hur härligt som helst.
Se hur högt upp i halsen täcket går…
Här ser man hur plötsligt hur han kommer springandes med kläderna nedhasade…
Han har lyckats kränga genom benet i halshålet, hur sjutton nu det gått till…
Några hussemekade bilder som visar denna otroligt vackra dag.
Vi går tillbaka i våra egna spår i motljuset.
Kasper tränar på att gå Nära.
Det var inte bara vi som ville utnyttja dagen och golfbanan.
Helt trolskt, eller hur?
Det var svårt att välja bland bilderna, de är så underbara…
Hurra! Vi kom just in efter en superskön runda på golfbanan i ospårad snö. Det gnistrade så vackert i snön och Kasper fick äntligen rusa av sig all överskottsenergi han hade samlat på sig de senaste dagarna. Jag hoppas husse lyckades ta lite fina bilder.
Iallafall, öppnar mejlen här hemma och får se att jag är antagen på Klickertränarutbildningen 2010 i Stockholm! Hurra! Det är inte direkt billigt, men en jättebra och ambitiös utbildning. Det är som fyra kurser à 2 dagar med läxor och träning fram till nästa omgång. Vet några som redan gått den och som är helnöjda. Jag kör ju med klicker sedan länge, men känner att jag saknar en massa bitar – och framför allt saknar jag nån kunnig som kan vara med och peta, säga när jag gör fel och hur vi som ekipage kan bli bättre. Se saker jag inte själv kan se, eller inte vet hur jag ska åtgärda.
Idag var förresten första gången Kaspers nya obtracktäcke fick komma på verkligt prov. Det är -9 grader ute, inget för en liten frusen gårdshund. Täcket är ju rätt tunt och jag var nyfiken på hur det egentligen skulle hålla mot kylan. Jag kunde till min häpnad konstatera att han trots den rätt smala och högtgående halsöppningen under sina vilda språngmarscher lyckades få upp högra tassen genom halshålet! Ett par gånger lyckades han också trassla frambenen in i andra benhålet, men det är mer begripligt. Efter att ha dragit åt gummitrådarna vid halsen på båda sidor fick vi ordning på detta. De måste dock släppas ut när man tar av/på, annars går det inte att få igenom huvudet.
Med tanke på detta är jag väldigt glad nu att jag inte köpte backontrack-täcket som jag annars var sugen på: det hade en enorm halsöppning ner på halva bringan på en gårdshund, där hade han fått ut tassarna ideligen utan att jag kunnat göra nåt åt det.
Några gånger såg han ynklig ut och kallades in till depån. Tassarna var isklumpar och fick tinas i mattes hand. Sen kunde man rejsa ut igen. Det var rätt djupt att gå i ospårad snö (gissar på 20 cm, mer där det blåst upp). Jag trampade ner ena foten i ett osynligt vattenfyllt dike (bara lite vatten kom över kängkanten), och Kasper såg rätt förvånad ut nån gång när han åkte ner i ett oväntat dike. Så när vi hittade traktorspår från en underhållsmaskin rejsade han desto mer, och vi människor fick det lättare att gå. En himla mysig promenad, mycket trevligare än igår med all blåsten, även om det då bara var -4 eller så.
Täcket, då? När vi kom tillbaka till bilen kände jag lite under täcket. Nog kändes det ganska svalt mellan rygg och täcke. Och då har han ändå sprungit rätt vilt stora delar av tiden, även om jag körde en del Nära-övningar på tillbakavägen. Jag är lite böjd att börja leta efter ett kompletterande fleecetäcke, så kan man välja ettdera eller båda, allt efter väder. Det här är kanon om det regnar, men känns inte riktigt till fyllest i kyla.
Först av allt: Enzo mår bättre efter nya behandlingen. Härligt!
Har ju lovat lite bilder på nya Obtracktäcket ett tag. Lade mig på gräset med vidvinkeln. Inte alldeles lätt att få Kasper att posera som jag ville när jag låg där, men skapligt blev det iallafall. Man ser ju att han inte är lika uppåt som utan täcke, men jag menar ändå att så här glad har han aldrig varit i något tidigare täcke som han ändå är i det här.
Smidigt både att ligga …
… och sitta med. det går upp i halsen och kan regleras på båda sidor.
Och så här ser det ut bakifrån. Kasper tycker att objektivet inte riktigt gör rättvisa åt hans välformade bakdel…
Okej, är det klart nu då…?På hemvägen från södern stannade vi så klart till vid Teba i Höör. Det var en minimal omväg och som alltid klart värt besväret.
Jag behövde en ny sele åt Kasper att ha i bilen och vid cykling. Den ett år gamla har gett sig i syntetmaterialet på undersidan och hålls bara ihop av ovantyget. Inget bra för en sån sele.
Jag fick utomordentlig hjälp att prova de selar jag tagit fram, och vi kom gemensamt fram till att den dyraste (givetvis) var den som satt bäst. En gårdshunds spolformiga kropp och i synnerhet Kaspers suveräna ålningsteknik gör att inte vilken sele som helst duger. Det blev en tysk nomevariant, Niggeloh Hundeführgeschirr ”Follow”, till det facila priset 669 kronor. Den är lite klumpig, men vändbar, så man (kanske beroende på vad man ska ha den till?) kan vända den så som den passar bäst. Den sitter iallafall bra och vrider sig minimalt med drag från sidan, som det blir när man kopplar till cykeln.
Selen funkar jäkligt bra både till cykling och bilåkning.
Här står ekipaget väldans snett och ändå sitter selen bra.
Ikväll hade vi nästan inga andra störningshundar i närheten, bara tre lydnadshundar, och så några taxar som dök upp på slutet och satte sig på en bänk för att bara titta.
Och det innebar stor skillnad för Kasper: han hade mycket lättare att fokusera på mig, och vi hade kul tillsammans!
Min strategi på förhand var att bara träna enskilda hinder och inte köra utan koppel. Jag ville inte ge honom chansen till självbelöning igen på den här planen.
Jag körde alltså med koppel medan vi tränade lite enskilda hinder. Nya hindret för kvällen var balansbommen, men den har Kasper inga problem med. Förutom då möjligen att springa hela vägen ned utan att hoppa i förtid och missa kontaktfältet. Jag hade ju glömt musmattan igen, men vi tog en belöningsskål och lade en köttbullsbit i, visade och gickbort till starten av balanshindret. Swosh, vilken fart! Tyvärr hoppade han ner från bomnedfarten första gången och hann norpa godiset innan instruktören fick undan skålen. Men när vi sedan gjorde om det några gånger till fick han in stilen bra – han stannade till ordentligt på kontaktfältet och tog godisbiten innan han hoppade ner på marken. Nästa gång måste jag komma ihåg musmattan.
Sedan byggde vi en bana. Instruktören hade tänkt ut något riktigt knepigt på tolv hinder. Det började med fyra hopphinder som stod i ett kors, och tanken var att man skulle köra handlingen inifrån mitten av dessa hinder och bara visa med handen runt.
Bilden är inte kanon, men man skulle köra metallhinder, gult hinder, metallhinder och så det sista gula med nr 4 på, som en cirkel. Det var svårare än det ser ut, för som förare kommer jag minst en halvmeter ifrån Kasper och han springer då bakom mina ben hellre än att hoppa. Jag behövde visa hindret framifrån för att han skulle ta det, och då blev det knepigt med nästa hinder.
.jpg)
Efter fyrhindret kom en röd tunnel följt av en släptunnel. De klarade Kasper galant. Därefter skulle man lite snett till vänster och ta ett hopphinder, följt av den röda u-tunneln som skymtar längst bort i bild. Därefter tillbaka på föregående hopphinder, följt av det hopphinder som står parallelt med släptunneln, sen röda tunneln igen, och som avslutning det gula hindret närmast i bild. Sen skulle det kutas ett par meter till i mål.
Att iallafall hjälpligt kunna köra den här banan tre gånger överträffade iallafall mina förväntningar på kvällen med råge. Första omgången körde jag med koppel i början, som jag släppte sedan när det blev dags för tunnlar, och tog tag i igen vid hopphindren. Andra och tredje omgångarna körde vi utan koppel.
Vi tränade slalom separat en del på slutet, och fick lite tips om hur jag successivt kan ta bort hjälperna och försvåra hindret för Kasper så han på sikt kan ta det självständigt. När han klarar hindret bra med mig på höger sida ska vi också lära in att ta hindret med mig på vänster sida (han ska fortfarande göra ingång från höger). Vi repeterade också gungan ett par gånger, och han mindes från i torsdags att han ska ta det lugnt och sakta ned på slutet.
Jag är så nöjd med honom ikväll, och allt känns mycket roligare än förra veckan.
Kasper fick också prova instruktörens bostonterriers back on track-täcke, och det passade perfekt. Storlek 36 ska vi alltså köpa. Att back on track-täcket numera är klassat som doping och inte får användas på en vecka före tävling är ju ett dåligt skämt. Desto större anledning att köpa ett …
Kom just på något när jag skrev i Cärlas blogg… Har ett litet täcke från Kaspers småvalpstid som jag kanske skulle ta med till Växjö, kanske nån som vill köpa det för en billig penning? Ska rota och se om jag har nåt annat också. En röd väska som han vuxit ur kunde kanske vara nåt?
Är det nån ägare till liten dsg-hund som kommer till kennelträffen och är intresserad är det bara att höra av sig… Bilder kan ordnas, om inte annat finns grejerna säkert redan med längre tillbaka i denna blogg (förra hösten).
Helgen var ett enda stort äventyr för Kasper. Vi åkte bil långt bort, det fanns snö så tassarna blev kalla och vi bodde på ett annat ställe än vanligt. Dessutom var han så nyfiken på de stora fåglarna att han tog ett litet vinterbad.
Vi reste alltså till Hellefors Herrgård. På vägen dit stannade vi vid en mack så vi fick en utomhusfika och Kasper fick känna på snön och kissa. Det tog en stund innan han ville kissa, för allt var ju så spännande.
Kaspers nya halsband fungerar bra. Trevligt att det har reflex också.
Det bildades is under tassarna på promenaden. Ynk, sade Kasper och lyfte en tass. Då var det dags att lyfta upp och värma tassarna en stund i händerna. Sen gick han villigt vidare.
Vi gjorde utflykter också, bland annat till en mosse i närheten. Där invigdes vintertäcket. Självklart fick kulturen sitt. Kasper uppskattade skulpturerna. Särskilt rådjuret.
Storlek 25 utan att använda gummisnoddarna för bakbenen fungerade till slut bra. Med gummisnoddar runt bakbenen gick han stelt som en gammal gubbe.
Fodrad inuti och regnjacka utanpå – det jag saknar är reflexer (ska försöka hitta någon klisterdekal) och en ring för kopplet. Det går inte att använda selen under, det blir helkonstigt med kopplet bak vid svansen, utan man måste använda halsband. Svindyr var den (439 kr), men man vill ju inte dra in en valp i för många affärer när den nu trots allt passade i storleken.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer