Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: linjetag (sida 3 av 4)
Den senaste tiden har vi tränat lite grann av varje, och igår spikade Lakrits ett par fina hundrameters linjetag på flygplatsen till känd plats (stenen). Jag har också kört ett par varv med dirigeringsfyrkanten. Det går bra med spårat och synligt, men ska väl nöta det lite till innan vi försvårar.
Likaså tränar vi korta lydnadspass hemma i trädgården. Jag gissar att jag tyvärr inte klarar att ta mig till torsdagsträningen imorgon, annars hade det suttit som en smäck att vara med på platsliggningen där.
Likaså tränar vi korta lydnadspass hemma i trädgården. Jag gissar att jag tyvärr inte klarar att ta mig till torsdagsträningen imorgon, annars hade det suttit som en smäck att vara med på platsliggningen där.
Däremot har jag tagit tag i anmälningarna till några jaktprov i höst. Det blev Labradorklubbens Hasslaprov den 15 oktober och SSRK Östras B-prov i Vallentuna den 9 oktober. Vi får väl se hur det går (och om vi kommer med), får se det som avancerad träning med avstämningsmöjlighet.
Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.
Jag orkar inte skriva om träningen ikväll, men ett par mobilbilder av tveksam kvalitet slänger jag upp så länge som en liten aptitretare. Mer imorgon!
Det var underbart vackert och rogivande vid den lilla sjön med sina klipphällar. En liten holme med några träd på samt två klipphällar mellan ön och fastlandet på andra sidan försvårade för hundarna.
Här är Kirack på väg in med en apport från kullen på andra sidan. Nästan i hamn.
En inzoomad bild, därav grynigheten, på Lakrits där han simmat ut till ena klipphällen och nu funderar över steg 2. Med Ut-rop från mej och lite lockanden från Annika på andra sidan grejade han att ta sig över sista biten och hämta in markeringen.
Idag var jag och tränade med Monika och Mio på Strawberry Fields. Vi började med Lakrits på en markering över stort, just nu icke-vattenfyllt, dike följt av en lång löpsträcka över äng in i skogen. Han börjar fatta det där med avstånd nu, även om han inte alltid är så rak som jag skulle önska. När markeringarna satt lade Monika ett par dirigeringsapporter på samma ställe och han förstår precis vart han ska ta vägen, även om han börjar söka lite tidigt, före skogskanten.
Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.
Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen!
På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!
Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.
Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen!
På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!
Idag var vi äntligen med på vattenträningen på Wij. Vi och en sex–sju ekipage till, bland annat Linnea Meiton och Scott som firade sin fina klassvinst med 94 poäng i NKL häromveckan genom att ha med en supersmarrig tårta.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.
Jag hade med en tennisboll på promenaden idag och efter några inledande övningar på gröna ängen hamnade vi på skolgården. Där lyckades jag smyga ut tennisbollen i en tuva decimeterhögt gräs utan att Lakrits observerade detta.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.
Igår var Lakrits och jag och tränade med Annika och hennes hundar. Som tur är för mig har hon redan hunnit skriva så bra om detta, så jag kopierar och kommenterar lite i hennes text bara. Länka blir inget bra, för hennes blogg är lösenordsskyddad. Hennes text i grått, och mina kommentarer i svart.
Hämtade upp Eva och Lakrits och vi åkte till Nygård. Först fotgående tills vi kommit förbi badplatsen och sedan fick hundarna rasta lite tills vi kom fram till viken. Tindra fick vara kopplad när Lakrits var lös då hon ju löper, men han brydde sig inte särskilt mycket om henne. Alpha tyckte att Lakrits var en passande kavaljer, bjöd upp till lek och skuttade runt honom. Kul när hon är på lekhumör! Duktiga Lakrits som inte brydde sig ett skvatt om löptiken när det var dags för jobb utan var bara fokuserad på kontakten med matte och arbetet, bra!
Ja, Lakrits skötte sig över förväntan där. Och pipandet var dessutom minimalt idag, är så nöjd med honom!
Vi började med att jag stod på den sidan viken där det är ett brant berg, och kastade enkelmarkering till Lakrits. När Eva skickade honom så simmade det omkring en ensam and i vattnet. När den såg hunden komma så simmade den rakt i riktning mot den kastade dummien och Lakrits var ju på väg åt samma håll förstås. Men när Eva tyckte att han svängde av linjen lite och följde efter fågeln så blåste hon inkallning, vilket han lydde direkt – bra! Nytt kast och nytt skick när anden flyttat på sig. En sista kastad markering fick han se men sedan ta en liten fotpromenad med matte för att så återkomma till utskicksplatsen och Eva skickade honom på linjetag över viken. (Under tiden som dom gick iväg en sväng så kastade jag ut ytterligare en dummy en liten längre bit upp i vind så att han säkert skulle få vittring när han kom in i området. Gick finfint. Tindra fick klättra ner och göra eftersök på extradummie:na som fanns kvar.
Jag blev verkligen skraj när han från min vinkel verkade följa efter anden snarare än att simma mot apporten. Jag kanske borde haft mer is i magen, men jag vill verkligen inte ha en hund som simmar efter levande, fridfulla sjöfåglar. Så jag tog det säkra för det osäkra och kallade in. Är supernöjd med att han lydde direkt! Det fick han ett kex för när han kom upp på land, så han blev nöjd, han med.
Vi bytte sida. Jag skickade Tindra på ett linjetag över sjön och upp på berget där jag lämnat kvar en apport. Eva kastade sedan markering till Cheysie. Hon tog sig igenom den tjocka vassen på utskicksstället som har växt upp, och var bra på väg mot området om än lite åt sidan. För säkerhets skull kastade Eva ut en till dummy så att hon säkert skulle hitta den i området. På tillbakavägen tog hon sig igenom vassen där det var lite glesare beväxt och fick därigenom springa ca 10-15 m på land till mig. Hon höll fint kvar greppet och släppte inte eller skakade sig förrän efter avlämning. Nästa gång ska jag ta med fåglar så att vi får lika säkra avlämningar med vilt.
Tyvärr var jag en usel kastare här. Lyckades träffa den enda tall i närområdet som fanns att träffa. Det satt nog i bakhuvudet, för påföljande kast blev lika usla, om än utan tallstuds. Hundarna löste det dock bra, min klantighet till trots.
Ska du köra med fågel hänger vi gärna på! Har en enda and att bidra med.
Skickade nu Alpha på linjetag över sjön att hämta den andra apporten som låg kvar. Sedan fick Cheysie ytterligare en markering. Såg ut som hon tänkte dra in i vassen till vänster på andra sidan men Eva var snabb att få henne på andra tankar med hjälp av ytterligare ett kast ner mot den redan kastade.
Den sista apporten när Cheysie hämtat in sin fick Lakrits plocka in uppifrån berget. Det var brant som satan, men eftersom jag sett hur fint Tindra klättrade i detta stup så tänkte jag att vi kan ju prova och se hur han löser situationen. Jag skickade som ett fritt sök med en gest nedåt, och trots att han aldrig klättrat i en sån här terräng förut och trots att det var en liten stund sen dummien kastades stack han iväg direkt och sökte sig en bra väg ned. Han simmade ut en bit trots att dummien låg inklämd bakom en sten precis före vattenbrynet. Jag trodde att han missuppfattat läget och skulle simma över till andra sidan, så jag försökte blåsa en stoppsignal. Denna ignorerade han helt (!), men han verkade i samma veva få vittring på apporten, för han vände om och rundade lite så han kom fram till stenen från sidan. Han fick kämpa lite för att få upp dummien från skrevan, och sen påbörjades bergsbestigningen. Han fick på flera ställen verkligen ta spjärn med bakbenen, men snart hittade han ett spår och tog sig smidigt upp till mig och lämnade av.
Vi satte oss och fikade vid stranden medan hundarna fick vila ett tag. Så gick vi upp mot skogen och ängen + passerade en bred gångstig. Bra att kolla av att sådana ”gränser” inte gör att hundarna tycker att sökområdet slutar vid en gräns. Lakrits och Cheysie fick först jobba med söket vid två utlägg. Eva hade med sin 3 kg-dummy som är tredelad, och den tog Lakrits och Cheysie in lätt. Små dummies i närområdet gjorde att hundarna fick gå ner med nosen och leta reda på de närmaste först för att sedan jobba sig vidare ut i området. På slutet fick Tindra sopa ihop de sista 3 apporterna som låg kvar.
Lakrits tog in de närmaste och de medeldjupa, stod klart vid analys av färgerna på de dummies han hämtade in. Jag hade åter problem med att få honom att förstå att han ska gå ut igen efter den första apporten, och fick en del bra tips av Annika. Hon tyckte att jag ska gå fram lite och kika intensivt ut i skogen, byta plats, spela lite teater nästan, så han får upp ögonen för att matte är intresserad av något därute, sen skicka när han kikar framåt och inte på mig. Här hjälpte Annika till genom att tyst säga Nu när hans fokus var rätt, så jag slapp snegla ned med tillbakablick som följd.Efteråt har jag nu funderat kring att försöka göra detta till nån liten rutin, där vi kikar tillsammans och jag säger något i stil med ”nu ska vi ta en till” med betoning på en till. Det får bli vår läxa närmaste tiden.
Fotgående tillbaka till bilen. Jämte badplatsen kom en liten dvärghund springande upp från sjön, hoppade runt och skällde ut Lakrits som inte brydde sig särskilt. Matten kom farande och skällde lika mycket hon då hon inte fick fatt i den. Undrar om den lilla hunden förstod att det var han som var mattes utskällningsobjekt och inte vi…?
Han försökte bry sig. 🙂 Jag fick jobba rätt hårt för att han skulle gå nära och istället intressera sig för de hundkex jag tack och lov fortfarande hade kvar i fickan. De kom väl till pass nu.
Tack för en trevlig och lärorik dag för både hundar och människor!
Vad gör man bäst med två godisar och en ivrig labbadabbadoo?
Jag tog en vattenskål på tomten och lade en godis i. Sedan gick vi rätt långt ner på gräsmattan. Jag stannade Lakrits och fortsatte en bit till där jag kastade ut en dummy. Tillbaka till hunden, så fick han Ut och hämta dummyn. Han kom in med den i hand, vi vände runt och jag skickade honom Ut till godisskålen som belöning.
Det gick jättebra.
Nästa godis gjorde jag likadant med, fast denna gång kastade jag dummyn lite snett, så den hamnade bakom lite högt gräs och snår. Ut och hämta den, blåste lite närsök där också, men han tog den nästan med detsamma. Sedan vinklade vi om till en rak linje mot godisskålen och så fick han hämta sin belöning.
Nemas problemas.
Vi träffades på Wij – Speja, Easy, Reko och Lakrits – och gick upp i skogen. Vi fick börja med att gå på linje, stanna, gå vidare, stanna, vända runt och samma tillbaka.
Lakrits var inte helt med på att gå Nära, så ibland sackade jag efter för att få honom i rätt position. Vill inte att han ska gå före mig i sådana lägen. Tror linjen på det hela taget såg rätt bedrövlig ut. 😉
Nästa svårighet var att vara tyst. Lakrits och Reko pep mest av valparna, och Anita tyckte vi skulle använda dominans för att säga till dem. Jag rrr-ade ibland och petade till honom i halsen, men längre än så går jag helst inte. Jag tycker att han redan har gått ner i ljud och vill ge det lite mer tid och se om belöning av tystnad kan räcka. Vi får helt enkelt se de närmaste månaderna.
Sedan kom kaninbollar fram. De var jätteroliga och inte alls som vanliga bollar, tyckte Lakrits. Anita kastade en boll in i en gran och vi skickade hunden. Lakrits sökte först en snäv cirkel, men när han inte hittade den tog han en vidare cirkel. Han var även borta hos kennelmamman som hade fler kaninbollar i sin väska. Smart grabb … Till sist hjälpte Anita till genom att kasta ytterligare en boll när han inte såg och den tog han omgående och sprang tillbaka till mig.
Vi gjorde om samma övning en gång till med skillnaden att när bollen var kastad så fick vi gå ett litet varv runt med hundarna för att sudda ut minnet från nedslagsplatsen lite. Tillbaka till utgångspunkten och dirigering med Ut. Den här tog han kanonbra och kom tillbaka fint också.
Nästa steg vi kan träna hemma är att blåsa närsöksignal när hunden kommit ut till själva sökområdet.
Vid lunchen bad jag om tips på att förebygga hopp mot köksbänkar/-bord. På Carinas kurs tipsade hom om fälla med ett litermått med vatten, men det funkar inte så bra på en retriever. En skrammelfälla skrämmer inte särskilt mycket heller. Anitas åsikt var att det är bäst att gillra en tillräckligt lockande fälla och sedan vara kvar i närheten och säga åt hunden på skarpen när man tar den på bar gärning. Några andra idéer? Förslag mottages som vanligt gärna.
Vi fick se på när Guinness demonstrerade stoppsignal (en längre ton) med omedelbart bollkast. Det ska vi börja träna hemma nu. Steg 2 är att hålla inne bollen någon sekund efter stoppsignalen, steg 3 att hålla inne ännu längre medan hunden står still och väntar. Man ska alltid se till att kasta bollen bakom eller vid sidan av hunden. När man sedan utökar till längre avstånd kan man antingen använda ”spagettislev” (träna den separat först!) eller bolla med bollen så hunden ser det och närma sig successivt tills man är inom kastbart avstånd. Då får hunden en visuell belöning medan den väntar på den riktiga belöningen.
Avslutningsvis gick vi en gruppromenad där enda regeln var ”inget dragande fram till annan hund och ingen lek”. Det gick utomordentligt.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer