Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: Götängens Bonus Kasper (sida 2 av 2)

Gå fint – film

Utan störning kan Kasper gå ganska fint nu på kommandot Nära. Med störning har vi fortfarande en bit kvar, men det ska nog ge sig.

När jag kikar på filmen (vad nyttigt det är att bli filmad, då ser man en massa saker man inte annars tänker på själv…) ser jag vilka små skutt Kasper tar vid belöningen. Han sitter innan, men när jag sänker handen skuttar han upp och möter, i sin iver att få godisen. Ofta brukar jag avvakta en stund med att släppa ifrån mig godisen i det läget, men jag får nog avvakta ännu mer och kanske böja mig längre ned – inte låta honom få den förrän han verkligen sitter fint. Han är en hejare på att ta upp vänstertassen i luften också och vifta lite, liksom för att mana på matte att hit med den, då.

Skogsrunda med ris och ros

Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom.
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar.
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!

MH och valpträff

Jippie! Kasper har kommit med på MH här på VaBK lördagen 27 september. Det ska bli mycket intressant att se hur han blir mentalbeskriven. Vi är först ut av alla åtta ekipagen den dagen, lika bra det, så slipper man gå och vänta.
På söndagen är det sedan valpträff hos uppfödaren i Växjö. Det blir ju flera kullar som kommer, men hoppas få träffa åtminstone några av Kaspers syskon. Är ju jättekul att jämföra och se hur de har blivit sedan de var så där pyttesmå och låg och kravlade i valplådan. Där kommer man bl.a. att prata om just MH, så då kommer vi där med färdiga papper.

Bilder från Tollarp och Skåne

Kul var att jag råkade på en översättarkollega som jag träffade för första gången i Västerås i april. Hon ställde ut sin hane i samma klass som jag. Tyvärr sågs vi inte mer sen, hon åkte kanske hem efter utställningen.
Den här mannen är uppfödare och sade direkt han såg Kasper i toakön första dagen att han tyckte Kasper var så snygg att han gärna ville avla på honom – om det inte var för tänderna, då. Flera gånger sen fick jag höra att hans Gullan skulle passat så bra med Kasper.
Kasper koolade ner sig så pass att han lyckades sova precis bredvid Osborn samtidigt som det var lydnadstävling. Ingen är mer förvånad än jag. Längre bort ser man benen på Kings matte, som besökt Kasperbloggen några gånger. Hej, hej, om du läser detta!
En av våra tältgrannar tävlar lydnadsklass 1 med Celma.
Efter Tollarp for vi vidare nedåt i Skåne. Här rastning på Brösarps backar, ett ställe som passade Kasper perfekt.
Har träffat en beauceron också (eller tre). De verkar vara mycket mysiga hundar, och åtminstone de här exemplaren kunde koppla av också.

Tollarpsträff

Kasper och jag har nu varit på Tollarpsträff i dagarna tre. Vi har bott i tält, vilket gått över förväntan bra. Det knepigaste har varit att han är så intresserad av att träffa alla andra gårdshundar, oavsett om de vill träffa honom eller ej, liksom att han fortfarande har svårt att vara ensam bunden ute medan jag försvinner bort. Men båda delarna har gått lite bättre allt eftersom dagarna gick, så det finns väl hopp att vi ska lösa detta vad det lider.
Dag 1 lyssnade vi på avelsinfo, intressant. Kontentan var att dsg-uppfödarna behöver avla mer på friskhet och mindre på skönhet, och att så mycket som 83 % av den genetiska variationen har försvunnit i rasen de senaste 40? åren. Dags att bli mer aktsam, alltså.
Dag 2 ställde vi ut, och det gick åt skogen. Förra gången fick vi ju en 2:a (blått band) och hade väl trott att vi skulle få det igen. Men icke, den norske domaren gav honom en 3:a (gult band). Har inte utlåtandet framför mig, får slänga in det en annan gång, men kontentan var att Götängens Bonus Kasper är kanonfin på alla sätt – utom tänderna. Underbettet genererade alltså en 3:a. De jag pratade med både innan och efter hade precis samma åsikt – en kanonfin hund, välvuxen på alla sätt, men tänderna gör att man inte kan avla på honom. Vet inte vad det innebär för resten av kullen? Påstås vara ärftligt, enligt vad jag förstod. Iallafall är han är superhärlig hund.
På eftermiddagen tittade vi på lydnadstävling, intressant att se alla moment sammanföras på det sättet, sånt som vi tränat i små snuttar. Men jag tycker den militäriska kommenderingen känns lite overkill… Rallylydnad är lite mänskligare, och känns närmare Kasper och mig.
Dag 3 gick vi på vår 7:e kurs – viltspår. Jätteintressant och kul! Vi åkte ut till en vacker bokskog (bara det…) och lade ett enkelt rakt snitslat spår på 60-70 meter genom att dra en rådjursklöv och droppa ut nötblod. Sen väntade vi en timme innan vi gick spåren. Vi var bara fyra hundar så det var kanonbra. Kasper fattade snabbt vad han skulle göra, nosen fint i marken hela tiden, gick lagom fort och hittade klöven före mig, trots att jag egentligen visste var den fanns… Han tog inte upp den i munnen, men var klart intresserad av den. Tillbaka vid bilarna fick han kika på den lite till och då tog han den faktiskt i munnen ett par gånger. Det här måste vi försöka få till, men det är ju lättare om man kan hitta en spårkompis.
Nu har vi tagit in på vandrarhem i St Olof, mer från oss följer vid tillfälle.

Hoppserie

En rätt schysst bildserie på hur Kasper hoppar över de nya hindren. Klicka så blir den större.
Kasper i profil denna varma, sköna dag.

Vargen i Kasper

Mobilfotograf och redigerare: Sara.
”Ingen rädder för vargen här…”
***
Kool bild, tycker jag, med klar artisttalang.
(Stolt mamma)

Nya bilder på lite kryare Kasper

Kasper gillar inte att man klipper hans klor. Men idag kom vi på en fungerande metod: husse sitter bredvid och matar direkt ur leverpastejtuben och distraherar på så sätt den lille så jag kan klippa ifred.

Här sitter gårdshunden och vaktar huset. När han inte gnager på det, förstås, käkar upp grusgången eller bara solar sig.

Nu är han lite piggare, som tur är, och husses stortå smakar smaskens.
Jaga strumpa är också en okej sysselsättning.

Idag avgjordes det

Så var vi då på plats hos uppfödaren och fick veta att den valp vi tittat in oss på i förväg redan var tagen av dem som fick välja först. Vi valde då mellan de två mellanmörka bröderna, som är riktigt lika i ansiktet. Den fjärde, ljusaste, var den stillsammaste av hanarna.

Skillnaden är störst på ryggen, där den ene har större nougat-teckningar, medan den andre har mindre och runda nougatpraliner. Till sättet verkade de alldeles lika, av det lilla man kunde se de korta stunder de var vakna. Två mellanbröder, där den mörka trefärgade verkade mest aktiv och burdusast, och den lille ljuse var stillsammast. Tiken var minst i gänget, bröderna var de som helt klart käkade mest.


Till slut föll valet på nougat-pralinen, Bollen, senaste aliaset på B.
Dottern tyckte han var finast tecknad, och eftersom vi trodde att risken var stor att den andres teckningar skulle växa ihop till ett helt brunt fält valde vi till slut den hane som hade mest vitt.
Så – får vi presentera: Götängens Bonus Kasper, eller Kasper till vardags.

Här han han tre veckor gammal och har just börjat gå lite grann.

Namnet är klart

Efter stor vånda har vi nu kommit fram till ett beslut:

Götängens Bonus med tilltalsnamnet Kasper.

Bonus betyder Bra på latin.

Det sätter standarden, liksom. Han ska bli en bra hund. Och det ställer ju krav på vår (min) förmåga att fostra honom. Det ska bli spännande och kul att se vad vi kan hitta på tillsammans, gå valpkurs och så.


En bild på kullen vid en och en halv veckas ålder.

Det ska bli kul att åka och träffa dem om en vecka.

Nyare inlägg