Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: visselpipa

Skogspromenad

Vad härligt det har blivit plötsligt! Gick en skogspromenad med Kasper i bara t-shirt och hundvästen. Fan, vad nöjd jag är med ryggfickan, den funkar perfa! nu när jag kom hem visar termometern 17 grader i skuggan, och jag frös inte det minsta inne i skogen.
Kasper fick gå en del lös. Han började med att få ett glädjeryck och drog en riktig busrepa runt i skogen utan att lyssna på min visselpipa. Det blev koppel på igen utan godis.
Sen provade jag igen bara nån minut senare, för jag märkte att den första språngmarschen hade gjort honom lite andfådd i värmen. Sånt måste utnyttjas… Ett nytt Nära och nu höll han sig verkligen nära. En massa leverbitar så snart han kom frivilligt, kom på Hit eller kom på visselpipa. Dessutom gjorde jag ett antal godisträd och -stenar.
Mot slutet kände han lukten av en annan hund på en parallell promenadväg och drog ditåt. Jag visslade som sjutton, och när den andra hunden började skälla vände han faktiskt och kom på min vissling. Vet ju inte hur mycket skallet respektive visslingen gjorde, men han lydde – om än med en viss fördröjning. Koppling igen, fast med godis denna gång.
I lilla dagisskogen fick han gå långa sträckor Nära med koppel, och gjorde det riktigt bra vid min sida på den smala steniga stigen. Är på det hela taget riktigt nöjd med honom.

Premiärcykling

Tog fram cykeln sommartiden till ära. Som tur var räckte det att pumpa däcken lite, så var den redo för nya säsongen. Kasper fick hänga med på premiärturen. Vi tog en långsam runda på 3,5 km bara, gäller ju att ta det lite lugnt med honom i början. Han verkade tycka det var kul. När jag gjorde ett par stopp för att han skulle få kissa lite tittade han undrande på mig. Varför kör vi inte, matte?
När vi kom hem gjorde jag misstaget att släppa honom ett par meter framför huset. Tänkte att nu är han trött och  går fram till dörren i väntan på att bli insläppt. Det jag hade missat var nån människa nere i korsningen som antagligen hade en hund med sig, för så snart jag släppt satte han av i full karriär ner dit. Jag skyndade in efter visselpipan och satte igång att blåsa. Vips var han tillbaka igen och fick godisströssel på golvet. Felbedömning från min sida… Skönt ändå att visselsignalen satt idag.

Kasper har cyklat lös

Ett Barcelonainlägg kommer när jag har kikat lite mer på alla bilderna, men först en dagsrapport. Jag lämnade Kasper hemma för att hålla viltspårkursen. Tyvärr var vi bara fyra idag med, en var borta av okänd orsak och en visade sig inte hitta till skogen trots att hon varit där en gång tidigare. Synd! Vi får dirigera henne bättre tills nästa gång. Kursen gick iallafall bra och de hundar jag hade hand om var så duktiga. Denna gång lade de spår åt varandra, och det var nog nyttigt, åtminstone för några hundar, att mattes spår inte fanns med.

När jag kom hem hade Kasper bara fått en kortare promenad, så efter lunch tog jag honom på cykeltur utmed sjön. Det var längesen jag cyklade med honom, men det var så härligt. Husse däremot har cyklat en hel del med Kasper nu under hösten, både i koppel och fastsatt i cykeln. Själv har jag ju längtat efter att testa att cykla lös med honom, och efter en liten träbro fanns en lång raksträcka som var helt folktom, så jag bestämde mig för att våga. Han sprang direkt och kissade, så jag fick upp farten lite. Sen susade han om, men vände sig om och hade koll på var jag fanns. Vi höll jämn takt och det kändes bra att ha honom något framför mig, för då hade jag full koll. Där stigen viker av uppåt höger uppför en liten kulle såg jag några människor med stavar, så jag valde att stanna nedanför och låsa fast cykeln i ett stängsel.
Det tyckte Kasper också, han sprang automatiskt ditåt. Husse brukar också stanna där, tror jag, så han var van. Sen vandrade vi i den nu tomma kohagen. Det är en grej som är bra med hösten – djuren är intagna och man kan gå där med hunden lös utan att riskera att stöta på nån som ogillar lösa hundar. Kasper hade bra koll på var jag var, jag gjorde en hel del inkallningar och han kom spontant många gånger också. Jag provade Sitt och inkallning samt Läggande under gång. Funkade, trots blöt kohage!
Väl nästan tillbaka vid cykeln kom det ett par med en lös liten tax nedför kullen. Jag kopplade Kasper och började låsa upp cykeln. Taxflickan sprang fram och Kasper hängde i snöret bakom mig och ville hälsa. De fick göra det en kortis och taxmatten gav godis. Egentligen hade jag tänkt cykla iväg med lös hund, men på grund av taxflickan kopplade jag honom i stången. När vi var förbi träbron såg det folktomt ut. Där ringlar sig stigen mer så man har inte lika bra sikt, men jag bestämde mig för att chansa och släppte honom igen.
Han vek av två gånger mot de små sittplatser som finns närmare sjön, men jag visslade lite så kom han igen. Jag märkte att min vissling fick honom att sakta in och vänta in mig också när han satte iväg lite för fort på stigen framför. Vi mötte två personer utan hund, men jag bestämde mig för att det klarar han så vi körde bara förbi dem. Inga problem. När vi närmade oss t-korsningen såg jag fler människor och bestämde mig för att koppla upp innan vi mötte dem. Dels gick det inte att se om de hade hund och dels närmade vi oss stora vägen snart ändå. Jag kallade in honom utan att kliva av cykeln och kunde koppla på utan problem. Konstigt nog fattade han att han inte skulle till mitt vänsterben. Jag stod halvböjd mot pinnen på höger sida och fiskade upp linan med kroken och han sprang dit helt av sig själv. Han var sååå duktig!
Mindre duktig var han när vi cyklade in på gården. Det kom ett par med hund nerför vår lilla gatstump, så istället för att släppa honom före grusgången cyklade vi hela vägen in. Sen trodde jag dumt nog att vi var så pass långt från hunden att jag lugnt kunde släppa honom medan jag hoppade av cykeln och ställde undan den. Wroom!
Han hade inte glömt av hunden, utan skulle ut och hälsa. Jag tog fram visselpipan jag förtänksamt hängt om halsen och visslade några gånger. Här! hörde jag på andra sidan om vårt hus. Nu går det inte så enkelt att gå runt huset, så jag tog grusgången tillbaka för att plocka upp olydingen. Då kommer han spontansusandes. Han hade hälsat, hört att matte visslade och kom tillbaka. Lite sent, men kom faktiskt. Kan man bli arg då? Han fick sitta (lös) medan jag låste cykeln och låste upp ytterdörren. Sen fick han godis för att han trots allt klarat detta utan att kuta iväg igen.
Nog har vi saker att träna på, men detta är ändå oerhörda framsteg mot hur han skulle varit tidigare. Så totalt sett är jag mycket nöjd med utflykten. Och det var en superhärlig känsla att cykla med honom lös. Det har varit en dröm att kunna göra det. Nu borde vi fundera ut en lång bra grusväg eller bredare stig där vi inte riskerar alltför många möten (och framför allt bilar) där vi kan ta ett längre sånt rejs. Vilken lyckokänsla!

Jösses!

Nu ska ni få höra Kaspers senaste äventyr …
Vi satt ute i trädgården efter grillmiddagen och jag bestämde mig för att träna lite agility med Kasper. Förutom slalompinnarna har jag nu satt upp ett hopphinder så vi (eller mest jag) kan träna handlingen genom att hoppa om och om igen över samma hinder, som vi fick lära oss på kursen förra onsdagen.
Allt gick jättebra tills Kasper stelnar som en stenstod för att nanosekunden senare sätta av i full karriär ut genom häcköppningen tvärs över lillgatan och bort till uppförsbacken mot skolan. Där stod en kille med sin dobermann.
Jag insåg det hopplösa i att springa efter Kasper och sprang istället in efter visselpipan. Ställde mig på kökstrappan och visslade så högt jag kunde. Och jäklar, vilket spring det blev i Kasper. Först sprang han rakt in i ett staket som är vid dagis/skola så han fick springa tillbaka till dobermannen. Så tog han ny sats, rundade staketet rätt den här gången och sprintade med nytt hastighetsrekord rakt in genom köksdörren. Jag hade ju noisetter i fickan eftersom vi höll på att träna agility, så jag kastade in en på köksgolvet som han fick fara efter. Sen kastade jag åt honom en repleksak som fortfarande har nyhetens behag och gick ut igen för att prata med killen. Jag såg att balkongdörren var öppen, men den leder ju bara till hundhagen, så jag bekymrade mig inte. Min pyttehjärna hade totalt glömt bort att jag en stund tidigare hade burit ut ett hopphinder och glömt stänga haggrinden efter mig …
Det visade sig att killen nyss flyttat in i f.d. tandläkarebostaden bara ett par hus bort. Hunden hette Naton (tror jag) och var en okastrerad hane på tre år. Medan vi stod där och pratade i godan ro kommer vem utflygande, om inte buskulan Kasper… Han hade ju upptäckt den grind jag hade glömt bort och eftersom vi stod och hindrade i häcköppningen tog han sig så klart genom ett annat hål i häcken istället. Killen höll dobermannen väldigt kort och beordrade honom genast att ligga. Kasper var trots detta otroligt upphetsad, antagligen för att hunden befann sig rakt utanför hans hus, och började plötsligt flyga på dobermannen, morr och tänder och allt. Tack och lov höll sig den stora hunden lugn och såg det hela mest som en lek med den fåniga lilla jycken som vågade mopsa sig. Jag var rejält arg på Kasper, men inte förrän jag kastade en noisette på honom (det enda jag hade i fickan!) lyckades jag bryta hans fokus på den andra hunden litegrann, tillräckligt för att gå emellan och med tydligt hindrande ben och kropp visa tillbaka honom till husse och tomten. Husse tog så in Kasper och såg till att ALLA dörrar var stängda den här gången. Puh. Hade dobermannen velat hade ett enda litet bett gjort slut på Kasper. Och han hade förtjänat det…
Jag pratade lite till med killen och sade att jag och Kasper gärna går en promenad med dem vid tillfälle så de får träffas på ett lite mer civiliserat sätt.
En stund senare när de nya grannarna försvunnit gick jag in till Kasper, som nu var helt lugn. Jag tog ut honom igen och fortsatte vår agilityträning (film nedan).
Vad gör man med en gårdshund som tror han rår på en dobermann? Jag borde nog döpa om honom till Napoleon, eller vad säger ni? Jösses.

Intensiv hundträning i blåsten

Idag blåser det rejält, och jag hörde just att det börjat snöa söder om stan. Kasper och jag infann oss i förmiddags i Frösunda för träningspromenad med fem andra hundar. Vi hade fyra timmars intensiv och högkvalitativ träning. Kasper ligger nu helt däckad nånstans.
Alla ekipage hade hundar med någon form av utmaning/problem, alltså inga lätta hundar. Efter fyra timmar tillsammans känns det som om vi på något sätt befinner oss på samma våglängd och kan utvecklas tillsammans. Där fanns en airedaleterrier (kände igen dem, och det visade sig att de bor alldeles nära oss), en jack russell (visade sig att de bor bredvid vårt närmsta Ica, skojigt), en border collie och en amstaff. Sen var det Kasper och instruktörens papillon, så vi var en salig samling jyckar.
Vi började med att träna koppelgående, sen fick vi byta hund och jag hade papillonen (urenkel, kändes inte att man hade nåt i snöret), jack russelln (var ungefär som Kasper, man var tvungen att vara aktiv och observant hela tiden) och border collien (urmysig, hur följsam och lätt som helst). Hoppas få prova de andra hundarna nästa gång.
Sen gick vi in i skogen och körde inkallningsövning, varpå vi gick stigen fram och en hund i taget fick vara lös och agera störning åt de andra hundarna. Kasper hittade ett intresantare spår, så jag fickvisselpipsinkalla honom. Gick bra.
Så småningom fikade vi i en läglänta, riktigt mysigt. Kasper hade svårt att varva ner, gnällde en del och stressbet på pinnar. Efter ett tag fick han komma upp i famnen och värma sig, hade missat att ta med täcket.
På hemvägen släppte vi hundarna på en äng. Airedalterriern trackade border collien, och fick en ordentlig tillsägelse. Senare stack airedaleterriern utan att lyssna på inkallning. Så skönt att det inte var vi… 🙂 Vid ett tillfälle kom amstaffen och Kasper i rejält gruff. Amstaffen hade munkorg för att ägaren inte var säker på henne vid lek med andra hundar, så inget hände. Bägge fick rejäla tillsägelser och alla släpptes sen igen utan problem. Kasper fick ytterligare en gång för sig att det vore kul att sticka bortåt skogen, men även denna gång fungerade visselpipsinkallningen perfekt. Så skönt!
På grusvägen avslutade vi sedan med att sitta på lång rad och köra inkallning alldeles nära, först med sittande hundar i löst koppel, sen helt lösa. Gick suveränt, inte en gång försökte Kasper dra efter de förbipasserande hundarna. Alla jobbade hårt hela tiden och det kändes som om alla vuxit ett snäpp när vi skildes åt. Vår läxa nu är att träna på backande med godishand, ömsom med ljus lockande röst och ömsom med mörk förbjudande röst. Den övningen hade jag totalt glömt av och därför inte tränat med Kasper på ett år. Det märktes… 😉
Håll nu tummarna för att det inte ska falla alltför mycket snö, och att vi får ett bra MH imorgon bitti!

Inkallningen satt som en smäck!

Måste skryta lite om igår…

Vår granne Simba, en medelålders hund av blandras, kom fram för att leka lite med Kasper. Kasper satt i lina, så jag släppte loss honom för att de skulle kunna leka lite bättre.
Efter några minuter försökte Simbas matte kalla in honom. Det ska sägas att han normalt är en ganska lydig hund, håller sig på tomtgränsen utan koppel och kommer i allmänhet när de ropar. Men igår var det så kul att leka med Kasper, så han bestämde sig för att inte höra. Hans matte ropade flera gånger till. Utan resultat.
Jag hade visselpipan om halsen, och stod och avvaktade tills hundarna gjorde ett kort uppehåll och Kasper lyfte huvudet. Då började jag vissla.
Swosh, sade det, så kom kanonkulan blixtrande. Jag in i köket och hittade som tur var ett paket skinka som stod framme. Mums, skinkbit som belöning … var ju klart bättre än att leka med Simba.
Åh, vad jag kände mig som stolt matte när jag sen gick ut och kopplade upp honom i linan igen…

En ungefär ett år gammal bild på Simba och Kasper när de leker.

Hörselgräns på femton meter

Kasper kan ju gå fint om han vill. Men han vill inte alltid. Hemma på vanliga gatorna går han oftast skapligt, men i skogen vill han bara dra och nosa. Det där har ni nog hört förut.
De senaste gångerna nu har jag provat att köra med kort koppel och fingång (ibland lövruska framför nosen för att påminna om vad som gäller) när vi gett oss ut i skogen, för att efter en stund säga Fri och låta honom nosa fritt. Förutsatt då att han inte drar alltför vilt, då blir det fingång igen.
Sen på hemvägen har jag släppt kopplet och låtit det släpa efter. Jag vet, det finns en risk att han kan fastna, men nu känns det lite tryggare och jag kan stampa till på det om jag känner att det behövs. I princip har han klarat det, även om han gärna drar lite för långt fram jämfört med vad jag vill. Men är han bara 10-15 meter framför mig och jag ropar in honom så kommer han. Han kanske kissar lite först, eller nosar på nån intressant tuva, men sen kommer han. Hm.
Har han hunnit längre bort är det som att han inte hör längre. Eller vill höra? Men att gömma sig så han får leta fungerar fortfarande, förutsatt att det inte finns något hyperintressant spår att följa. Det märks att han tycker det är urkul det gånger han får hålla på och nosa och studsa runt på egen hand.
Idag gick vi nån timslång runda och hemvägen gick genom högvuxen äng. Jag släppte honom och provade att ropa in honom på 20-30 meters håll. Ingen reaktion. Tog fram visselpipan och då kom han farande direkt, blixtsnabbt, och satte sig fint vid min vänstersida. Korvbelöning. Testade det där ett antal gånger och kom fram till att han nog faktiskt inte hör mig på längre avstånd än max 15-20 meter, sen är han för koncentrerad på att springa och nosa att bakgrundsljudet försvinner. Men visselpipan fungerade klockrent varje gång.
Hoppas att detta håller i sig, för jag vill ju ha en lösspringande glad hund som kommer när vi ropar/visslar.

Vissla efter Kasper

Igår var det näst sista gången av Steg 2-kursen i Frösunda. Vi körde från 19 till 22.15 och åkte hem helt utpumpade, både hundar och mattar. Vi var bara fyra ekipage, så det var verkligen intensiv gnuggning. Jag känner av mitt gamla hälsäcksproblem idag tack vare allt springande igår, får ta det lite lugnt någon dag nu.
Gårdagen var iallafall oerhört givande och vi lärde oss mycket. Läxor till nästa gång:
1) Öva korta ingångar vid sidan och kalla dem Hit. (Tidigare har Kasper och jag lärt oss ingångar runt om hos Cattlin och kallat dem Kom. Eva menar att vid sidan är bättre för att man behåller ögonkontakten med hunden, och eftersom Kasper vid några tillfällen har dragit rakt fram bakom mig är jag beredd att ge det en chans, så får vi se.) Öva detta med två personer mitt emot varandra på kort avstånd och låta hunden springa fram och tillbaka emellan, och visa runt med godishand.
2) Pränta in lystring till visselpipa med jätteroliga övningar, så hunden lär sig att ALLTID komma vid vissling (dubbelpip för att inte förväxla med till exempel domarsignaler).

Vi körde övningar längs en stig där Eva kom bakom den förare som gick först, tog över kopplet och föraren sprang åt sidan och gömde sig. Syftet var att se hur lång tid det tog innan hunden märkte att den fått en ny förare och att matte var försvunnen. För flertalet hundar tog det rätt lång tid eftersom de var mer fokuserade på alla dofter och så i skogen än att hålla koll på matte. När hunden så började kika sig omkring ropade matte och hunden fick springa dit. Detta körde vi ett antal gånger för att få upp uppmärksamheten hos hunden.

Detta påminner rätt starkt om den övning Eva Bodfäldt tipsar om i sin blogg:
http://www.agria.se/blog/eva_bodfaldt.nsf/d6plinks/indianovning-i-koppel

Vi köpte visselpipor (jag köpte två för att alltid kunna ha en i hundryggan) och började träna. Vi sprang visslandes med lockande leksak bort bakom ett buskage medan Eva höll i hunden. Hon släppte när vi kommit en bit på väg och hunden fick springa ifatt och få tokbelöning.
Sen körde vi samma på ett nytt ställe, men där vi tystnade bakom buskaget innan hon släppt, sen tittade fram och viftade och visslade, sen in bakom tysta igen, och så fram och vissla. Efter andra framtitten släpptes hunden som då var rätt triggad och kutade på ordentligt. Jättebelöning, givetvis.

Efter fikat var det lek och när Kasper rätt var det var drog bort ensam längs stigen körde jag visselpipa på honom på prov. Han vände blixtsnabbt och kom tillbaka! Annars lekte han fint, framför allt med storpudeln Athena men även med Enzo.

Vi vände tillbaka längs samma stig, och körde samma övning som på ditvägen, att Eva övertog kopplet. Men denna gång visslade vi när vi drog iväg framåt längs stigen och hunden skulle springa ifatt. Då sprang Kasper om mig och förbi och jag var osäker på om det var för att han ville dra iväg, eller om han trodde att det var en lek-och-spring-övning. Så vi testade honom en gång till där Eva ropade ”ifatt” när han var precis bakom mig. Då vände jag mig om och där stannade han, jätteglad. Så inte var det dra han ville, utan han trodde att leken var att vi skulle springa längs stigen tillsammans. Skönt…

Mot slutet körde vi så platsliggning. Det gick inte så bra. Kasper låg nån halvminut kanske, sen började han röra på sig. Vet inte om det var myggen som irriterade, för han sprang inte bort till nån annan hund eller så, han var bara inte komfortabel att ligga där. Över huvud taget är det där att koppla av mitt i all aktivitet inte hans starka sida…

På återvägen tränade vi fotgående med hårdare disciplinkrav och Kasper gör framsteg efter att Eva introducerat kasta småsten framför nosen samt vispa med lövruska framför nosen som alternativ till att bara prata mörkt så snart han accelererar för mycket. Att gå och prata mörkt hela tiden blir oerhört jobbigt, och dessa alternativ var faktiskt bättre än de låter. Kasper blev väldigt mycket mer alert och uppmärksam på var jag befann mig efter att det regnat ner lite grus framför honom några gånger.

Orkar vi ska vi åka på ringträning på VaBK ikväll. Bra att få några extra okända händer som undersöker Kasper, så han blir lite mer van vid sånt. 20 kr kan det definitivt vara värt.