Skogsstjärnas hundblogg

Igår var det ganska tunggånget på golfbanan, så jag funderade på var vi skulle kunna gå idag där det var relativt lättgånget, inte alltför mycket folk som kunde bli störda av en lös hund och, som sagt, en bra plats att, åtminstone bitvis, ha Kasper lös.
Kom att tänka på den större stig som går på andra sidan Arningeleden uppifrån Bällstaberg. Tog bilen dit och fann att jag tänkt rätt.
Precis vid undergången mötte vi en lös hund. De bara nosade lite på varandra och så gick vi vidare. Hade flexit och Kasper var ganska i gasen. Varje gång han sprang ut i änden och ville fortsätta i sitt tempo stannade jag och inväntade återkomsten. Det blev ganska många sådana stopp. Upptäckte att Eva har rätt och att denna stig är samma som den vi har viltspårkursen vid – och det var kortare avstånd dit än vad jag väntat mig. När jag konstaterat det vände vi och jag släppte Kasper. Nu var han mycket lugnare, hade sprungit av sig det värsta i flexit. Ett par turer ut i det vita gjorde han, men när jag sket i honom och bara traskade vidare kom han snart tillbaka. Då började vi leka med snörbollen istället. Vis av tidigare erfarenhet kastade jag den bara där det var relativt öppet och försökte hela tiden sikta på stigen, framåt eller bakåt. Några gånger hamnade den bredvid, men inte värre än att Kasper hittade den. Han har inget superbett om bollen, utan kan tappa den nån gång på tillbakavägen, men han tycker iallafall att det är kul en liten stund.
När vi var nästan tillbaka till Arningevägen kom det två hundar borta på stigen. Kasper hade inte märkt dem, så jag kallade in och hann koppla. Suveränt.
Vi tränade lite Nära  också, både med löst flexi och helt lös. Det är svårt. Han koncentrerar sig verkligen, men travar på helspänn och kommer ideligen en halv eller hel längd före mig. Ibland märker han det själv och korrigerar sig, ibland får jag harkla mig lite eller ta tag i hans bakskank så han blir uppmärksam på vad han gör. Givetvis belönar jag när han gör rätt, men jag börjar allt tycka att jag kan ställa lite högre krav nu och inte belöna för minsta lilla steg. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en fullblodshingst som travar på helspänn, där man väntar på en explosion vilken sekund som helst.
När han är trött är han inte lika på spänn, men tränar vi Nära på utvägen tycker han det är extremt jobbigt.

Igår väckte A en tanke när vi var ute och promenerade. Kasper är nämligen apjobbig så fort vi träffar Enzo med matte, drar i kopplet och beter sig allmänt som om han vore nio månader och inte en stilig ung herre på snart två och ett halvt år.
Hennes teori var att det var för att han träffade Enzo. Men – efter de första inledande minutrarna igår intresserade de sig inte nämnvärt för varandra, utan gick och snoozade var och en på sitt håll medan vi gick och pratade.
Det där sista var min tanke senare på kvällen: att han beter sig så där för att jag inte fokuserar på honom som när jag går ensam, utan istället pratar med Enzos matte.

Nu på eftermiddagen träffade vi och slog följe med en cavalier king charles, Leo, och hans husse. Först var Kasper ivrig att få gå fram och hälsa. Jag lät honom sitta och vänta först, sen tog vi det stegvis, något steg fram, sitt, belöning, något steg fram osv. Till sist ett varsågod. När hundarna hälsat var det bra, och vi promenerade i långsam takt och pratade utan fokus på hundarna. Då går bägge fromma som lamm, och Kaspers niomånadersbeteende fanns det inte en tillstymmelse av!
När vi skildes åt tänkte jag särskilt på det: Kasper var precis lika lugn och fin innan våra vägar delades som efteråt.

Vad sjutton är det med A+E-ekipaget som gör det så svårt? Vi har ju gått ett par kurser ihop, och emellanåt tränat agility eller busat på nån äng. Kanske är det bara själva åsynen av dem som ger en så hög förväntan att han sedan inte kan släppa det?
Någon som har en bra teori på orsaken? Och gärna på hur man löser problemet; att belöna kontakt hjälper bara en mikrosekund, och jag vill ju kunna fokusera på sällskapet, inte bara hunden. Jag försöker ha lägre krav på honom när vi går så där, men att han superdrar vill jag ändå inte tillåta. Märkligt är det när man jämför med hur det var idag.

Reflektion 1
Tänk dig en ångmaskin. Man startar den och den bygger upp energi. En massa energi. Till slut måste man lätta lite på ventilen, så det får pysa ut lite energi. Gör man inte det så exploderar den till slut.
Hanterar man energin rätt så tuffar ångmaskinen framåt, till exempel som ett ånglok som drar ett helt tågset. Den är het och explosiv, men går att reglera och styra i den riktning man vill.

Så börjar det kännas med Kasper. Tidigare när jag tagit honom till ett så roligt ställe som brukshundsklubben hade han så enormt höga förväntningar att han absolut inte kunde stilla sig, utan rusade som en galning så långt kopplet räckte, drog nåt alldeles förbannat, och vi var oftast i luven på varandra innan vi nått planen.
Nu går det att låta honom lätta lite på trycket ibland (snooza fritt i kopplets längd, snurra runt mig varv på varv) för att däremellan strukturera upp honom att gå fint vid sidan (spänd som en stålfjäder, men ändå).
Sen går det att få honom fokuserad och röra sig framåt i min riktning utan alltför stor explosionsrisk. Det känns jättekul!

Reflektion 2
Ovanstående var en orimlighet bara på agilitykursen på SoSu BK i våras. Eller, vi hade kommit en liten bit då, men inte till närmelsevis så här långt som vi kommit nu. Jag tror han börjat växa till sig, tycker mig se att vi är över den värsta ungdomsperioden.
Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna skriva att vi gått en hel bana med full fokus på matte utan snooz och utan superkoll på andra hundar i närheten! Jag är så stolt över honom nu!
Det känns som vi börjat på en uppåtspiral där min stolthet över denna lilla ångmaskin leder till att han tycker det är roligare att träna med matte, och det i sin tur leder till att jag tycker det är roligt att träna med honom. Nu ska vi låta spiralen fortsätta uppåt!