Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: gå fint (sida 2 av 2)

Intensiv hundträning i blåsten

Idag blåser det rejält, och jag hörde just att det börjat snöa söder om stan. Kasper och jag infann oss i förmiddags i Frösunda för träningspromenad med fem andra hundar. Vi hade fyra timmars intensiv och högkvalitativ träning. Kasper ligger nu helt däckad nånstans.
Alla ekipage hade hundar med någon form av utmaning/problem, alltså inga lätta hundar. Efter fyra timmar tillsammans känns det som om vi på något sätt befinner oss på samma våglängd och kan utvecklas tillsammans. Där fanns en airedaleterrier (kände igen dem, och det visade sig att de bor alldeles nära oss), en jack russell (visade sig att de bor bredvid vårt närmsta Ica, skojigt), en border collie och en amstaff. Sen var det Kasper och instruktörens papillon, så vi var en salig samling jyckar.
Vi började med att träna koppelgående, sen fick vi byta hund och jag hade papillonen (urenkel, kändes inte att man hade nåt i snöret), jack russelln (var ungefär som Kasper, man var tvungen att vara aktiv och observant hela tiden) och border collien (urmysig, hur följsam och lätt som helst). Hoppas få prova de andra hundarna nästa gång.
Sen gick vi in i skogen och körde inkallningsövning, varpå vi gick stigen fram och en hund i taget fick vara lös och agera störning åt de andra hundarna. Kasper hittade ett intresantare spår, så jag fickvisselpipsinkalla honom. Gick bra.
Så småningom fikade vi i en läglänta, riktigt mysigt. Kasper hade svårt att varva ner, gnällde en del och stressbet på pinnar. Efter ett tag fick han komma upp i famnen och värma sig, hade missat att ta med täcket.
På hemvägen släppte vi hundarna på en äng. Airedalterriern trackade border collien, och fick en ordentlig tillsägelse. Senare stack airedaleterriern utan att lyssna på inkallning. Så skönt att det inte var vi… 🙂 Vid ett tillfälle kom amstaffen och Kasper i rejält gruff. Amstaffen hade munkorg för att ägaren inte var säker på henne vid lek med andra hundar, så inget hände. Bägge fick rejäla tillsägelser och alla släpptes sen igen utan problem. Kasper fick ytterligare en gång för sig att det vore kul att sticka bortåt skogen, men även denna gång fungerade visselpipsinkallningen perfekt. Så skönt!
På grusvägen avslutade vi sedan med att sitta på lång rad och köra inkallning alldeles nära, först med sittande hundar i löst koppel, sen helt lösa. Gick suveränt, inte en gång försökte Kasper dra efter de förbipasserande hundarna. Alla jobbade hårt hela tiden och det kändes som om alla vuxit ett snäpp när vi skildes åt. Vår läxa nu är att träna på backande med godishand, ömsom med ljus lockande röst och ömsom med mörk förbjudande röst. Den övningen hade jag totalt glömt av och därför inte tränat med Kasper på ett år. Det märktes… 😉
Håll nu tummarna för att det inte ska falla alltför mycket snö, och att vi får ett bra MH imorgon bitti!

Det bästa med vintern

Har kommit fram till att det bästa med vintern är att golfbanan är stängd. Det vill säga öppen – för oss.

Åter tog vi en riktig långpromenad där. Jag började med att Kasper skulle gå fint från bilen och fram till björkarna där vi skulle vika av ned på vidderna, en sträcka på kanske 200 meter. Han visste ju vad som skulle vankas, så han var ungefär lika uppspelt som en yster arabhingst. Tre steg. Still. Två steg. Fem steg, nehej, gå tillbaka tio meter och börja om. Så där höll vi på att traggla, och det tog sin modiga tid att nå fram till björkarna.

Hade löplina på, och vid björkarna satte jag honom för att han sen skulle få springa av sig ett tag i de fem metrarna. Omedelbart satte han igång att gnälla, så jag stog där ett bra tag innan han var så pass tyst att han fick ett varsågod.

Vi gick ett bra tag med Kasper i löplina. Oftast var han längst ut, längst där framme som utkiken på en båt, men allt oftare kom han frivilligt in för att hälsa och få en godis. När jag tyckte han var tillräckligt regerlig (lugn vore en överdrift), vi hade fria vidder framför oss och inga människor eller hundar inom synhåll så släppte jag honom.

Egentligen har han en alltför stor radie för att jag ska vara nöjd (ett antal hundra meter kan det lätt bli), men han kommer relativt ofta in frivilligt och får sig en klapp och en godis. Är han inte alltför långt borta kan jag kalla in honom med rösten, men ett par gånger fick jag ta till visselpipan. Han vände dock i nästan alla fall omedelbart och kutade in till min vänstersida. De gånger han segade sig in eller hade irrat sig alldeles för långt bort blev det löplina ett tag så han fick lugna ned sig. Vid dessa tillfällen gjorde vi också några korta små träningspass, Fot, Nära, Sitt, Vänta. Ett par gånger kopplade jag loss honom med Sitt, Vänta och gick bort kanske fem meter, varpå jag gjorde inkallning och sen omedelbart lät honom springa Fri. Detta fungerade riktigt bra.

Mot slutet körde jag ett kort träningspass med Fot utan att koppla honom och det gick över förväntan.

Vi avslutade med lite snörbollskamp och gick sen en lång bit snörbollspromenad. Jag tappade taget en gång och då var det härligt att se hans segerkrigsdans runt om oss skakandes på snörbollen. Man kan lätt tänka sig en råtta i käften istället…

Det är så härligt att få låta honom busa av sig lös och fri. Trist bara att han har så lång radie att jag inte kan göra det så ofta. Jag lovar, har kört mängder med ”gömma oss i skogen” när han var valp, det har inte räckt hela vägen… Vi har väl en dryg månad till som vi kan utnyttja den stora härliga golfbanan till fri lek, sen får vi hoppas att klimatet blir cykelvänligt istället.

Angående Kings kommentar om träningsfunderingar:

Det där med planlydnad stämmer absolut. Det är bara det att den där grusplanen vi hamnade på häromkvällen har vi aldrig nånsin varit på tidigare. Möjligen kan han ju känna igen grusplan som grusplan, det ska jag låta vara osagt. Vi kör mest hemmaträning (inomhus, trädgården och på några planer nära oss), så jag har snarast omvänt problem – när vi kommer till brukshundklubbens apellplan eller någon kursplan finns där så många spännande dofter att det tar ett bra tag innan jag arbetat upp en sån kontakt med Kasper att vi kan börja träna överhuvudtaget.

Ditt tips med två koppel är bra när vi promenerar på egen hand. Har faktiskt ett retrieverkoppel som vi kan använda. När vi promenerar i grupp blir dock löplina ogörligt, för om han inte ens kan släppas i två meters längd kan man bara tänka sig vilken soppa det skulle bli med fem meter… Men *kanske* kan här ett flexikoppel komma in i bilden istället. Nu har ju både Lina och Ninni skrivit positivt om flexi, ska ta det under övervägande. Bara det inte blir en slentrianmässig användning av flexi – skräcken är gammal ouppmärksam tant på ena sidan gångvägen och hennes ulltott snoozandes på andra sidan, så kommer man där som cyklist och har inte en chans… Ska ett flexi in i familjen ska jag nog dra upp ett antal regler för dess användande också… Får fundera lite till. För korta pass i all ära – men man måste ju på något sätt kunna ta sig runt resten av promenaden på ett drägligt sätt också.

Bra träningspromenad

Vi gick ungefär samma runda som igår, för jag ville kolla om bollen låg kvar där jag kastat den. Jodå. Satte Kasper i backen ovanför och visade nedåt: Sök bollen. Han for iväg och kom tillbaka med den! 🙂 Avståndet var väl 5–6 meter, så ingen jättedistans, men iallafall.
Sen fick han bära den bort till en liten plan där vi lekte lite med den. Sen lade jag den vid sidan av planen och ställde upp mig. Som vanlig provade han ett par beteenden, men när jag flyttade lite på mig åt höger (som vid klossträning) fattade han plötsligt att han skulle in vid min sida. Sen tränade vi fotposition en stund. Jätteduktig! Nu börjar jag behöva någon inspektör som kan se om han sitter rakt eller snett, för nu börjar han kunna grundmomentet och jag vill inte lära in sned position så det sitter för hårt sedan. Har inga golvspeglar att öva mot, tyvärr… När jag tyckte vi tränat det klart fick han ett varsågod att springa till bollen.
Sen kom det ut några barn på gården (skola där), så då gick vi vidare. Han gick hela tiden med släpande koppel och gick så fint att jag nästan ryser över hela kroppen. Dit hade jag nästan gett upp hoppet om att vi skulle nå… Men några köttbullar i fickan gjorde susen.
Vi gick upp till grusplanen. Den vet han är så kul att han ville springa före, men jag nejade och fick honom att gå vid mig. Gick lite zickzack och snirkligt och till sist var vi uppe vid planen utan att han hade dragit i förväg. Då fick han springa iväg som belöning.
Där lattjade vi lite med tussen, jag gjorde någon inkallning, sitt med lekstörning, körde lite mer fotposition och så fick han springa runt och nosa för resten.
Hela tillbakavägen gick han också lös med släpande koppel. En hel promenad utan koppel! Nu var det ju inte jättestörande miljö, men halvstörig, skulle jag vilja kalla den: barn, träd och buskar med intressanta dofter, roliga grusplanen. Dock inga hundar, och bra var väl det, så han fick lyckas. Han är dessutom lite snuvig (hoppas inte noskvalster) sen någon vecka tillbaka, fast jag tror det håller på att ge sig. Hittills i höst har vi hållt jämna sjukdomssteg, han och jag, men det måste väl ändå vara en slump?

Viltspårträning i regn

Lade ett spår på förmiddagen och lurade Enzo med mattar att hänga med när det skulle gås. Men vid det laget regnade det rejält, ca +3 grader, så ingen sinekur.
Kasper missade en del för en gångs skull. Första svårigheten var det färskspår jag lagt genom att låna med mig Enzo och gå tvärs över spåret på ett blodfritt ställe. Kasper virrade runt där och jag fick neja och visa vidare. Sen hade jag gått över en bäck och hamnat (utan avsikt) mitt i värsta våtmarkerna, och det var ganska svårt. Inte minst för oss människor att gå i …
Kasper missade även någon vinkel där han gick rakt fram, plus att jag tror han hittade något annat tvärgående spår som han gärna ville följa. Spåret hade legat drygt tre timmar, men regn och blåst gjorde uppgiften väl svår idag.

Hittade lite nyttiga träningstips:
Träna fotgående mellan 2 skålar: Lägg 1 godis i varje skål som står placerade ca 5-6 meter ifrån varann. Starta i positionen när hunden sitter vid vänster sida. Belöna med ett varsågod till skålen (eller kanske hellre ur handen?) när hunden går i rätt position och blicken riktad framåt. Skulle hunden gå framför – vänd bara om och gå mot andra skålen.

Träna passivitet: Stå med foten på kopplet och kasta iväg en godisbit. När hunden står tyst och avslappnad – ge ett varsågod eller belöna och gå vidare.

Gå fint – film

Utan störning kan Kasper gå ganska fint nu på kommandot Nära. Med störning har vi fortfarande en bit kvar, men det ska nog ge sig.

När jag kikar på filmen (vad nyttigt det är att bli filmad, då ser man en massa saker man inte annars tänker på själv…) ser jag vilka små skutt Kasper tar vid belöningen. Han sitter innan, men när jag sänker handen skuttar han upp och möter, i sin iver att få godisen. Ofta brukar jag avvakta en stund med att släppa ifrån mig godisen i det läget, men jag får nog avvakta ännu mer och kanske böja mig längre ned – inte låta honom få den förrän han verkligen sitter fint. Han är en hejare på att ta upp vänstertassen i luften också och vifta lite, liksom för att mana på matte att hit med den, då.

Gå fint – historik

Den nya metoden har redan börjat ge resultat!
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills – mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra – men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska… Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi…

Nytt tips om att gå fint

Råkade igår stöta på en jättefin blogg, som jag bara har hunnit nosa på lite bakifrån: http://workinglabs.wordpress.com/ Ska läsas mer så snart jag hinner. Iallafall, i februari 2007 skriver hon ett intressant tips om att gå fint på promenad, som jag ska försöka redogöra för här. Jag provade i morse, men måste testa lite mera, inte säker på att jag fick till det helt rätt.

Nyfunnen metod att få hunden att gå fint i kopplet:
Först så klickar man och belöner flera gånger när man står still med hunden vid sidan. Sen ska man gå med avslappnad attityd och få hunden att inse att det är min promenad. Varje gång hunden halkar fram, avviker för att nosa eller något annat stannar man och rättar med milda händer in hunden till rätt plats. Sen ska man stå still och räkna till minst 10 innan man fortsätter. Hunden blev plötsligt mycket mer avslappnad.

Frågor som jag ska testa mig fram till:
1) Ska hunden sitta eller stå vid sidan när man stannar? ofta sätter sig Kasper spontant, det borde jag kanske fortsätta belöna?
2) Kasper hoppar automatiskt bakåt av sig själv när jag stannar, så jag korrigerar inget (eller bara lite), utan väntar bara de 10 sekunderna. Rätt så?
3) När ska man belöna sedan? efter de 10 sekunderna, eller först när det lossnar och han börjar gå rätt?
Kasper går ”nästan” fint idag (utan störning), men halkar gärna ett par steg längre fram ibland, särskilt i början av promenaden. Provade denna metod i morse och märkte iallafall den positiva effekten att promenaden blev så mycket lugnare. Inga tillsägelser eller harklingar (som jag använt tidigare för att markera att nu gör han fel), inga handfasta åtgärder, utan bara tystnad. Det var i sig avslappnande på mig!

När vi fått detta att fungera till hundra är nästa steg att också få detta att funka med störningar (hundmöten t.ex.).

Orlando Mini Crackers

Hippi, grisöron är inte så bra i en geocachingburk, kan dra till sig andra djur än geohundar.
Synd, tycker Kasper också.
Cärla, kul att man är saknad när man inte skrivit på ett tag. Är lite sjuk (igen, vådan av att träffa folk med småbarn…), så jag har inte gjort så mycket med Kasper de senaste dagarna. Mer än det allra nödvändigaste. Men på lördag har vi första viltspårtillfället, ska bli mycket kul.
En sak vi iallafall har gjort är att försöka gå fint på promenader. Jag vet, det har jag ju tragglat med hur länge som helst. Men nu slumpade det sig så att husse kom hem med några små askar från Lidl häromsistens. Själv skulle jag aldrig köpa hundmat på Lidl, så jag stirrade lite irriterat på dem när de kom in i huset. Vad för skit skulle han nu proppa i min hund? Läste på askarna och de verkade tämligen harmlösa. Innehåller inget socker. Va, ska man ens behöva skriva det? Är inte det självklart? Hmm.
Iallafall visade de sig vara riktiga lyckokast. Orlando mini crackers heter de underbara små askarna, finns i flera olika smaker och har en riktigt bra förpackning som lätt slinker ner i fickan. Och bäst av allt – Kasper älskar dem! Han kan göra (nästan) vad som helst för en Orlando mini cracker. Även gå fint med glittrande uppåtriktade ögon precis vid min sida, så där som retrievrar brukar göra, ni vet. Han kan även med viss tvekan förmås att lägga sig på kallt och vått underlag. Ungefär där verkar gränsen för de magiska crackersarna gå.
Jag är så nöjd så… Nu ska jag bara bli lite piggare så ska vi se vad mer de små crackersarna kan duga till.

Det där med att gå fint vid sidan

Vi var på kurs igen igår. Näst sista gången. Känslan att det är trist att det snart är slut blandas med känslan att det ska bli skönt att slippa stå och frysa på gräsmattan i nollgradigt mörker. Har vi tur hittar kursledaren ett ridhus så vi kan fortsätta i vinter.
Jag fick hjälp igår av kursledaren att hålla Kasper i rätt sidoposition. Hon gick bakom mig och höll i långlina medan han gick och nosade längs min vänstra sida. Jag försökte hela tiden hålla kontakt med honom. Så snart han lyfte huvudet klickade jag och gav godis. Det kändes som att det gick halvskapligt bra. Men då hade jag som sagt en mänsklig svans efter mig…
Idag var vi så ute på lunchen för en liten träningsrunda, och då kunde han plötsligt…
titta upp med tindrande ögon på matte fint gåendes på vänster sida invid benet utan att sniffa på marken och med löst hängande koppel
Jag gav ultramycket godis, som en riktig godismaskin. Vi började övningen på tomten, men när det gick så bra tog vi en extra runda på asfalterad väg, följt av gräsväg, följt av en annan asfalterad väg som han mycket väl vet leder hem igen. På den sistnämnda vägen brukar han dra i kopplet som sjutton. Han hittar ju hem! Nu gick allt jättebra de första två vägarna, och längs den sista svåra vägen hamnade han lite för långt fram, men fortfarande kunde jag gå långa sträckor utan spänt koppel. Hurra!
Håll nu alla tummar för att denna trend håller i sig. Måste nog testa ett nytt kort litet varv snart. Kommentera gärna våra framsteg, för idag är vi glada.

Nyare inlägg