Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: träning (sida 4 av 10)

Träningen i full gång

18 april 2013 / / 2 kommentarer

havstrut

Havstruten var enorm

Våren är ju seg, men nu har träningen iallafall börjat ta ordentlig fart. Dels träffades Jaktoptimisterna igår och dels var det första kurstillfället på Storsten idag.

Igår var vi fyra hundar (Ulrika körde med två) som körde ett provliknade upplägg med vilt: en dubbelmarkering, en dirigering och ett ganska stort sök med 7 vilt. Allt detta ackompanjerat av Göran, Carinas man, som var bussig och ställde upp med gevär åt oss.

carina_göranVi gick i två par, och när Ulrika körde ena hunden stod Lakrits och jag passiva. Lakrits dirigering gick skapligt, fick blåsa lite. Hans markeringar kan han inte ha sett. Det var knappt så jag såg dem, och jag visste ändå exakt hur de skulle falla, men vi hade en låg sol i rakt motljus, så det var lite väl knepigt. Däremot hade vi tur med vinden som låg på ordentligt åt rätt håll. När han kom ut en bit fångade han alltså upp vittringen och hämtade hem dem, om än inte så spikrakt som det förhoppningsvis hade blivit om han hade kunnat se dem.

mixa

Söket låg i en svag sluttning ner i en gryta, och sen en brantare slänt uppåt. Nu hade vi vinden i ryggen från skickstället, och vinden verkade stanna kvar och snurra runt där nere i grytan, så det blev rejält svårt för alla hundar. Ulrikas nybörjarhund klarade sig nästan bäst. 🙂 Lakrits tog i och för sig för sig ordentligt av marken, så han fick in fyra vilt rätt snabbt. Men sen var det segare, och det blev mycket sök kors och tvärs innan resterande var inne.

aya

Vi avslutade med trevlig fika i solen. På hemvägen passerade jag ju åter Svartrökarna och svängde förbi. Denna gång var det kö! Alla kunder hade sina favoriter och han sålde bra den lilla stund jag var inne. Kul! Köpte mer av den supergoda rökta skinkan, några karréer som visade sig kanonfina senare på kvällen samt en bit hårdrökt renkött som jag tar med till Göteborg som extraproviant.

 

Idag var det så äntligen dags för kursen på Storsten för ökl- och elithundar. Förra torsdagen blev ju inställd pga sjukdom. Vi var fem ekipage plus Carina, som agerade assistent, och Katarina som bara var passiv i bakgrunden. Vi delades in i två ”halvor”, Gruppen och Paret. Eftersom vi i Gruppen var tre fick vi alltid börja. Dock roterade vår inbördes ordning, vilket blev det svåraste på hela dagen. Minnet är kort … 🙂

Vi hade 4 områden som alla i grunden var likadana, enda skillnaden var egentligen terrängen. Anita hade i förväg på varje ställe lagt ut 4 bollar och lade nu ut ytterligare 1 synligt. Man fick välja om man ville gå med fram och titta (det gjorde vi bara på den sista där hunden skulle uppför en kulle, ner i en sänka och uppför nästa kulle och alltså försvann på mitten) eller om man ville stå kvar vid startlinjen och titta. Det gjorde vi alltså på övriga tre.

I Gruppen skulle ett ekipage vara berett att ta in en dirigering till bollområdet. Innan den togs sköt Anita en markering som dirigerarekipaget fick välja om den skulle tas in först av ekipage 2 eller om den skulle ligga kvar tills efter dirigeringen var intagen. Ekipage 3 skulle stå passiv bakom de båda andra ekipagen.

Vi började med en dirigering och då valde jag för säkerhets skull att ekipage 2 skulle ta in markeringen först. Han gick rakt och fint på skicket så jag beslutade mig för att inte blåsa. Trodde han skulle få vind på alla bollarna. Men han försvann utom synhåll och kom tillbaka först efter en bra stund med en boll i munnen. Sett i efterhand tyckte Anita att jag borde ha blåst där, eller iallafall agerat när han försvann. I fortsättningen tog jag inga såna chanser.

Sen var det vi som tog markeringen. Vi fick vänta tills bollen var på ingång, men inga problem.

Att stå passiv var heller inga problem, det enda var att det var svårt att komma ihåg att ställa sig upp bakom de båda andra istället för att sitta kvar på stolsryggan som när Paret körde.

Vid kommande dirigeringar valde jag konsekvent att låta markeringarna ligga kvar och det fungerade utmärkt med ett snällt Nej i riktning mot skottapporten, sen vända om mot dirigeringen och skicka dit.

Vid en markering eyewipade vi en tollare som inte tyckte skottapporterna var lika roliga som bollarna.

På sista stället blev det knepigt, för den skjutna markeringen studsade snett på en trädstam och hamnade närmare vår dirigeringsvinkel än Anita hade tänkt sig. Jag nejade den och riktade om. På den första höjden klämde jag i med ett extra Ut, men just då fick Lakrits vind på skottapporten och tvärvände och stannade upp vänd mot mitt håll. Vilken ska jag ta? Back, ropade jag direkt, och då fortsatte han på en rak linje bakåt ut till nästa kulle. Mycket bra jobbat av grabben där!

En sista kort dold dirigering fick avsluta vår kursdag. Den vållade inga problem alls.

Jag är så nöjd med honom och känner att vår ökl-förberedelse inte är så illa alls. Bortsett från vattenträning, då. Nu återstår det bara att se om det går att hålla Tystberga-provet. De ligger lågt med att skicka ut bekräftelser till sista stund, med tanken på isläget. Vi får se.

Edit: Åsa E hade ögonen med sig och kunde nyss rapportera att det blir start i Tystberga om en vecka. Och jag har kommit med båda dagarna! Den 27 startar jag sist som nr 14 och den 28 som nr 6. Oj, vad spännande! Nu ska jag leta boende. 🙂

Nu ska jag på översättarkonferens i Göteborg fredag–söndag. Kanske husse får väder nog att cykla hundarna lite, och kanske kommer storpudeln Jungman och hälsar på för lite lek. Det blir bra det.

Luftning av apportkastaren

10 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Luftning av apportkastaren

Idag var det träning igen med Jaktoptimisterna. Vi skulle träna hos Carina och ha med apportkastare (de tre som hade). Jag visste ju var jag hade hängt min innan vi åkte till Frankrike i somras, men den var spårlöst försvunnen. När jag allt mer stressad letade på samma ställe för tredje gången (och däremellan kikat på andra, mindre sannolika platser) så hängde den ju där den skulle, bara dold av lite annat junk som hängts över på samma krok och helt dolde den svarta tygkassen. Visst är det typiskt?

När vi kom fram till samlingsplatsen höll Carina redan på att lägga ut fem dirigeringsställen, två ställen med tre apporter vardera och tre ställen med fem vardera.

Vi började lite längre bort på den leriga stubbåkern (skönt ändå att snön är borta, leran till trots!) och gick på linje. Sen sköt en person ett tomskott mot en dirigeringsplats, nästa person sköt en markering åt sidan eller bakåt, ett ekipage fick ta in markeringen medan ett annat ekipage fick ta en dirigering. Det blev lite logistikförvirring ibland eftersom det var två som inte sköt och Lexus gick på sparlåga på grund av en skadad tass. Lexus fick mest gå fot plus ta in några kortare dirigeringar. Men vi var flexibla, så det löste sig med lite hastiga positionsbyten ute på åkern. 

Måste än en gång säga hur supernöjd jag är med mitt val av apportkastare. Det var ju ett halvår sen jag höll i den, men den är verkligen en fröjd att skjuta med. Inte den minsta rekyl i handen och superlätt att få ur hylsorna. Kan varmt rekommenderas till den som funderar på ett dylikt inköp.

Till och med Rolf tycker den är rolig, så han erbjöd sig att följa med och skjuta någon gång. Nu har vi väl nästa vecka fixad redan, men det kan ju underlätta logistiken lite framöver att man inte samtidigt behöver ladda om, titta på nästa markering och skicka sin egen hund på dirigering i samma andetag.

Lakrits skötte på det hela taget uppgifterna väl. Vår allra första markering såg jag knappt och var övertygad om att inte heller han lagt märke till så den fick nån annan plocka in, men övriga markeringar utom en kom in snyggt och fint. Den han gick bet på var verkligen svår – efter att jag kallat tillbaka honom försökte sig Cheysie på att eyewipa honom, men misslyckades också. Carina gav sig då ut för att från lite närmare håll skicka Lexus, men inte heller han hittade den. Då kikade Carina till slut upp och såg den högt uppe i några slånbuskage. Annika anslöt och Carina dirigerade in Annika rätt för att plocka ner den.

De flesta dirigeringar gick också bra. Det var en snett åt höger vid en tall på andra sidan ett dike och en grusväg där han hamnade för långt åt vänster, och jag fick blåsa en del. Han drog sig in vid en enbuske i vänsterkanten. När jag sen fick honom åt höger hamnade han för långt bak och fick dirigeras fram lite. Till slut var vi i hamn, men direkt nöjd var jag ju inte. När så Cheysie gjorde om samma sak, och senare Mixa också, fick jag inse att det nog var nån vittring som gjorde det alldeles väldigt svårt där för hundarna, och vår egen dirigering kom i ett annat ljus.

Han var däremot lyhörd för mina stoppsignaler på långt avstånd, vilket kändes mycket bra. Och, förutom att han ibland var lite nonchalant vid mina fötter (lite seg och nosig), så skötte han sig fint vid vår lilla walkup-övning också. Jag har ju sett detta beteende tidigare, fast då mycket mer uttalat, och tror det är lite stress där när det händer mycket. Det är bara att träna detta mera så hoppas jag att det blir allt mindre uttalat med tiden.

När jag skulle gå fram och skjuta satt han iallafall helt stilla vid linjen och tittade mycket uppmärksamt på vad som hände, utan minsta tendens att vilja sticka ut och plocka in när jag inte var vid hans sida. Skönt.

Mot slutet var han trött, och det är väl sviterna av konvalescensen som fortfarande sitter i lite. Detta var den mest ansträngande träning han utsatts för efter kennelhostan. Lite energigodis piggade upp och han klarade det sista skicket fint.

Imorgon skulle vi egentligen börjat på kurs hos Anita N, men den har blivit inställd på grund av sjukdom. Vi får tåla oss en vecka där. Synd, för vi behöver all träning vi kan få nu innan proven i Tystberga (om vi kommer med där).

Nästa onsdag blir det skott med gevär och vilt, lite mer provlikt upplägg. Precis vad vi behöver. Det enda vi knappast lär klara av är att testa nåt vatten innan det är provdags, men annars hoppas jag vi är skapligt förberedda.

Tack för bra träning och trevligt fika efteråt. Det allra bästa var ju att Svartrökarnas hade öppet på hemvägen så jag svängde in för lite spontanshopping.

 

Träning och inbjudan till slottet

3 april 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Träning och inbjudan till slottet

Igår besökte vi golfbanan igen, denna gång med pipa. Körde ungefär samma upplägg, och det gick med något undantag riktigt bra.

2013-04-02 13.54.59

 

Idag träffades Jaktoptimisterna igen för träning. Åter ett gravt decimerat gäng, men tre var vi iallafall. För säkerhets skull körde Lakrits med egna apporter.

Vi började med att lägga ut två apporter på vardera tre ställen (ena stället blev då till Lakrits). Sen ett linjetag dit och på ingång kastades en störningsapport för att se om hunden skulle göra något försök att byta. Första gången var det svårt att ens få ut Lakrits eftersom han var så fokuserad på att Annika stod en bit fram till höger (beredd att kasta vid ingången). Men på tredje försöket fick jag ut honom och när störningsmarkeringen kastades visslade jag och fick in honom.

Vi gjorde om samma grej en stund senare och då var det ingen tvekan ut och klockren in igen. Däremellan ville han nosa av den nerfallna platsen för störningsdummien (som för övrigt togs in av annan hund). Inte så konstigt, han hade ju sett den falla.

Sen gjorde vi en liknande övning, men med en markering istället för dirigering och med störningskastet på utskicket. Detta var såklart svårare, i synnerhet när Mona skulle försöka hinna med att kasta till Cheysie. 🙂

Det gick dock riktigt bra med Lakrits: på första störningskastet märkte han nog inte att den föll, men på andra kastet noterade han den men fortsatte ut mot den apport jag skickat honom att ta in. Sedan fick samma hund ta in även störningen som belöning efter att ha lämnat av den första.

Det sista vi gjorde var att lägga ett litet sök med fyra dummies i en sluttning (Lakrits började). Sen stod någon beredd och när hunden kom in med nummer tre kastades en störning ut i sökområdet. Sen stod det hunden fritt att ta in både den (det blev i princip en markering av denna) och den sista sökdummien. Här ställde sig Lakrits med dummy 3 i munnen och tittade mot det ställe där störningen hamnat. Jag kunde kanske haft mer is i magen, men jag ville att han skulle göra rätt, så jag blåste inkallning och då valde han rätt åtgärd: att komma in med trean. Bra där!

2013-04-03 16.07.28

Sen har jag då fått en inbjudan till slottet. Men… vad är en bal vernissage på slottet? Tyvärr råkar den sammanfalla med en jaktkurs på Storsten, så invigningen av prinsessan Christina får stå tillbaka för jaktkursen. Tror trots allt jag har större nytta av den, även om det hade varit trevligt att mingla i Rikssalen och Livrustkammaren. Sen var det ju det där med klädseln… gissar att muckboats, jeans och fleecetröja inte funkar så bra där?

 

Jaktträning på Himmelsända

24 februari 2013 / / 2 kommentarer

Jag har anmält mig till ett par träningstillfällen med Jens och Sofia, och idag var det dags för det första av dem. Upplägget var för ökl- och elithundar, så det var med viss bävan jag infann mig. Det var första gången jag var vid Himmelsända, men det visade sig ligga skapligt nära det ställe där vi hyrde hus en vecka i september 2011. Fina trakter i Sörmland, alltså. Solen, som sken så fint på hitresan, försvann tyvärr, och vi hade mulet hela tiden. På hemresan återkom solen. Typiskt.

Jag kom i synnerligen god tid och gick en promenad med Lakrits först.

Vi blev 8 ekipage, och det visade sig att jag kände några stycken: Sara och Gerd med Thorsvihundar och Karin, som har flat och som jag stött på på diverse prov nu.

I början var Lakrits lite småpipig. Jag har märkt att han kan bli det vid nya hundkonstellationer. Det har inget med passivitet eller aktivitet att göra, tror jag, utan jag tolkar det som osäkerhet med hundar han inte är så van med. Det avtog sen och under arbetet och passivitet medan övriga jobbade var han tyst. Likaså tar sig osäkerheten uttryck i en viss oro runt mina ben. Jag antar att det bara är mer vana vid sådana sammanhang som hjälper, så därför är den här typen av träningsutflykter så bra.

Vi gick upp i skogen och vi ställde upp oss på en stig där skogen var skapligt gles. Jens gick runt i en cirkel med kanske 60–70 m radie utanför oss och lade ut två apporter på totalt åtta ställen, fyra på vardera sidan stigen. Inga snitslar, utan när han droppat två knallade han med en liten startpistol och vi förare skulle memorera. Inte lätt alls, för ibland stod man så att man hade en skog av tallstammar precis i Jens riktning. Vi fick välja varsitt ställe att ta in, förste man valde först, och man fick inte ta in samma som tidigare valt. Jag anmälde mig som andra ekipage och valde en dirigering tillbaka utmed den stig vi kommit på. Precis där stigen böjde av lite snett åt vänster skulle hunden gå rakt in kanske fem meter.

Först ville Lakrits gå snett åt höger, åt det håll där Jens avslutat med att skjuta två tomskott, antagligen mindes han denna avslutande plats som låg rätt bra till från vår position. Jag rrr:ade och kallade tillbaka, och nästa skick gav en rak linje på stigen. Sen ville han följa stigen snett åt vänster, men det var jag beredd på och blåste stopp i rätt ögonblick. Jag flyttade mig lite i sidled för att se honom, och skickade Höger. Jepp, där satt den.

När alla hade gjort varsitt varv var det tänkt att vi skulle välja varsin apport på motsatta sidan stigen, men det hade gått så bra för alla ekipage att de beslutade att vi skulle lämna dem tills vidare och istället knalla ut på ett granplantage med låga plantor. Sofia försvann längs en annan stig utmed kanten på plantaget och lade ut dirigeringsapporter på åtta snitslade ställen.

Här blev det allt mindre av en stig och till sist pulsade vi i obanad terräng. Rätt var det var åkte ena känga ner i ett hål. Jag hade mina icebugskängor med åtsnörda byxor över, och det höll iallafall skapligt tätt. Lite blöt blev jag efter ett tag, svårt att undvika. Att jag valde dem istället för Muck Bootsen, som också var med i bilen, beror på att Rolf hade råkat trampa mig på höger lilltå i fredags morse, och det gjorde alldeles förbannat ont. I dessa kängor kunde tån vara mer i fred än i Muck Bootsen. Det gör inte alltför ont nu längre, men när man ska vara ute och gå i flera timmar gäller det ändå att hitta den bästa lösningen.

När vi gått tvärs över planteringen vek vi vänster en bit och vände sen upp åt det håll vi kommit från. Vi bildade 4 par med 2 ekipage i varje. Jag och en tjej som hette Terese hamnade i sista par.

Här sköt Jens en apport med apportkastare inåt skogen på höger kant, varpå han handkastade en apport snett framåt vänster (han stod en bit till höger om oss, så denna hamnade ofta ganska rakt framför ekipaget). Ena hunden skulle ta in dessa i valfri ordning (alla valde att ta in den sista först). Därefter skulle den andra parhunden ta en av Sofia anvisad dirigering som var på ca 100 m avstånd. Lite längre än Lakrits nuvarande räckvidd, alltså.

Terese frågade vilken jag ville börja med och jag valde dubbelmarkeringen. Det kändes bättre att inleda med något han är säkrare på, och jag kunde i lugn och ro kolla på alla övriga ekipage innan det blev vår tur igen med ombytta platser.

Jag skickade honom på markering två, och han sprang direkt till rätt område. Apporten hade åkt ner i snön (en bra grej att ta med sig från denna övning: denna kastapport var försedd med snitselband så den blev lite lättare att identifiera i snön. Detta underlättade dock inte för Gerds hund, för den hittade omedelbart snitslarna, men förkastade dem som ointressanta och fortsatte söka längre ut. Det är väl dock en vanegrej och framför allt kan det ju underlätta för föraren.). Lakrits var dock mycket målmedveten och sökte fint runt i precis rätt område. Det tog en liten stund, men han gav sig inte, utan sökte tills han fann den. Om detta sade Jens senare att ”Evas hund gjorde dagens finaste markeringsarbete”. Stolt blev jag där!

Sen kanske jag skickade lite slarvigt på den skjutna markeringen, jag trodde han hade full koll på var den fanns. Men han sprang för långt åt höger, åt Jens håll. Jag tog tillbaka honom och skickade på nytt, denna gång som en dirigering istället. Jag skickade honom medvetet lite för långt upp till vänster på grund av vindriktningen. Stopp framför skogen, sen Back. Och då fick han vittring på den.

Ja, just det, en grej här jag måste träna mer på: när Jens redan skjutit apport 1 upptäckte jag att Lakrits stod en dryg hundlängd framför mig och kikade. Precis då ville jag inte bråka med honom eftersom vi båda då skulle missa apport 2 när den kom farande. Sofia sade efteråt att det hade varit bättre att ta tag i problemet direkt och bett Jens skjuta om. Hon har såklart rätt, men det fanns bara inte i min föreställningsväg. Men detta står nu på att-ta-itu-med-listan, så klart.

Jag och Terese ställde oss sist i kön tills det blev vår tur på nytt. Den 100-metersdirigering vi skulle ta in låg strax in i nästa skogskant på andra sidan granplantaget med en knappt synlig röd snitsel som riktmärke. Vägen dit gick rakt över den stig vi promenerat ut på, och där ville Lakrits vika av. Jag var beredd och blåste stopp. Sedan skickade jag Back, men han fastnade rätt snart igen i en utskjutande skogskant ungefär tre fjärdedels väg ut. Det är väl ungefär den längd han är van att springa, så han trodde allt att den skulle ligga där. Jag blåste stopp och sen Back igen och nu fastnade han istället i nästa skogskant. Nu var det en fråga om kanske fem–tio meter kvar till apporten, men han hade svårt att ta sig Back ännu längre. Detta var helt klart utanför hans comfort zone. Han sprang än vänster, än höger utmed skogskanten när jag ville få honom Back. Jag stoppade alltså ett par gånger. Sofia föreslog att vi skulle gå närmare, men Jens sade att han lyder ju så fint, så testa en gång till. Och det gjorde jag: Back! Och tänk, nu lydde han (hade ju testat av både vänster och höger, så det kanske var logiskt) och hittade apporten i princip omgående. Yes, vilket fint genombrott!

Nu gick vi tillbaka till de kvarlämnade åtta apporterna. Den jag fick ta in hade jag inte en susning om var den låg, men fick förklarat för mig ungefär hur jag skulle rikta. Om jag minns rätt blåste jag stopp en gång, och sen hittade han den, lite kortare än jag trott att den låg. Häpp.

Nästa övning var att gå på linje genom den halvglesa skogen. Jens och Sofia gick på var sin sida om linjen och sköt/kastade varsin apport. Ekipaget längst till höger började och tog in valfri. Det kastades en ny, och nästa ekipage tog in en osv. Detta gick riktigt bra för oss.

Linjearbetet tog slut vid en stenslänt som var knepig att ta sig uppför. Jag hamnade ner i ett djupt hål och halkade efter de andra. Här var det jobbig terräng! På andra sidan nedanför nästa sluttning fortsatte vi, denna gång med tre kastade apporter: höger, vänster, höger. Alla tre skulle markeras av oss, sen skulle förare 1 ta in valfri, förare två en valfri av kvarvarande och förare 3 den som blivit över. Även detta gick bra.

Jens avslutade med att testa stadgan hos linjen genom att kasta apporter mot oss. En apport hamnade rakt på Sten, som stod precis till vänster om oss, och då var Lakrits på väg att hugga den, men hejdade sig av mitt rrr:ande. Sen stod han blickstilla alla apporter som följde. En nyttig övning.

Tillbaka på gården vidtog mysig korvgrillning. Vid det laget var alla rätt hungriga och det var ett perfekt sätt att avsluta träningen med lite tillhörande eftersnack. Jag ska dit igen om exakt en månad. Vågar man hoppas att snön är borta då?

2013-02-24 14.00.43 2013-02-24 14.00.47 2013-02-24 14.00.52

2013-02-24 14.00.56 2013-02-24 14.01.16 2013-02-24 14.01.21

 

 Jens och Sten.

 

 

 

 

 

 

 

Sara, Sofia och någon till.

Karin till höger.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla väntar på korv. Terese värmer händerna till höger.

Träningsförslag till på onsdag

10 februari 2013 / / 1 kommentar

skickträd_lindö_golf

 

Lägger upp ett träningsförslag till Jaktoptimisterna här. Tror att det går lättare att klicka och få bilden större så man ser bättre om den ligger här än på FB.

Sökträning i snön

6 februari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Sökträning i snön

Idag var vi på klubben igen. Annika hade hunnit börja lägga ut tre sök när jag kom, så jag lade ut två också. Vi lade ut så man börjar inifrån skogen och sen söker ut på fältet utanför. Ganska små sök med tre apporter i skogskanten och två på fältet.

När de andra kom så började en att ta sök nummer 1 medan tre gick på linje (så gott det gick i det bitvis täta, snåriga och svårgångna skogen) och den femte kvackade och kastade markeringar. Vi höll till med markeringslinjen i omedelbar närhet av sökhunden, men ingen gång stördes denna av markeringsarbetet. Eller tvärtom, för den delen.

Markeringarna gick väl skapligt med tanke på terrängen. Att gå fint fot i samband med linjearbetet – nja, det kunde bli bättre. Hunden lär sig ju snart att det är kastaren där borta i högerkant som är intressant att hålla koll på, intressantare än matte, och drar sig då gärna upp lite snett framför föraren. Det här var ett allmänt problem som vi ska ta itu med framöver när vi hittar lämplig mark för detta.

Lakrits sök, sen då. Vi tog sök nummer 3 som låg längst ut på skogsudden. Inget dike som markerade övergång mellan skog och fält där. I början av söket sprang han ut på fältet några gånger, men det var nog mer spring än näsa, för de tre första dummisarna han fick in var alla från skogskanten. Sen följde en lång mellanperiod då han envisades med att hela tiden hålla sig i skogskanten åt ena eller andra hållet. Ett antal gånger fick jag vissla in honom när jag tyckte han begav sig alldeles för långt bort, men inte förrän jag själv gått ut rätt långt från startpunkten fick jag honom att åter ta för sig av fältet. Han fick in en och då tänkte jag att nu har han fattat! Men nej, nästa skick sprang han åter i skogskanten och rätt var det var stannade han upp, mycket fokuserad på något på marken. Har nån tappat en apport där, tänkte jag, men snart kom han inspringande med något helt annat i munnen. Han hade hittat en rådjursskank! Jag tackade honom för detta fina fynd och skickade utåt igen. Till sist kom den sista apporten in från fältet, men det satt bra långt inne. Nu hade jag ju bästa belöningen å andra sidan, och kunde kasta till honom skanken som tack för det hårda arbetet.

Sen fortsatte vi på markeringslinjen under sök 4 och vid sista markeringen betedde han sig helt ovanligt. Han såg/hörde absolut var markeringen föll och sprang rakt på stället. Men så hejdade han sig nån meter innan han var framme. Han började nosa koncentrerat på marken och nästan smög fram i mycket långsamt tempo. Sen avbröt han sig, sprang en mer vanlig sökrunda i en snäv cirkel. Men så kom han på den där mystiska doften igen. Han avbröt vid ett tillfälle och kissade. Det tolkar jag som ett stressbeteende från hans sida. Han visste inte vad det var för doft han stött på (och inte jag heller, alla djurspår var sen länge översnöade). Jag övervägde om jag skulle bryta in, men bestämde mig för att avvakta. Och efter ytterligare nån snäv sökrunda var det som att han nu kopplade bort den där doften och kom på att han ju skulle hämta in apporten. Då hittade han den tämligen omgående. Hmmm, hoppas han lärde sig nåt på det där.

Cheysie hade också lite problem med apporterna ute på fältet på sök 5. Hon sprang så snabbt att hon inte hann uppfatta vittringen trots att hon ibland nästan snubblade över dem. Nu hade de hunnit bli översnöade under tiden medan vi tagit de andra söken, vilket väl inte gjorde saken lättare förstås.

Nästa gång ska vi istället ordna till några bra övningar på golfbanan.

Träning på Luttergärde

3 februari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Träning på Luttergärde

Idag körde träningsgruppen ett extra träningspass. Solen sken och skaren låg hård. Perfekta förhållanden, alltså.

mona_mixa_utlägg

Mona lägger ut dummies.

Mona hade förberett med tre dummyställen men innan vi började skicka till dem körde vi en linje på fyra ekipage med Mona som kastare in i skogskanten. Vi gick långsamt tills hon kastade och jag, som råkade stå ytterst, skickade Lakrits på första. Kanske hann han inte se kaströrelsen och var den hamnade, för han kutade i princip rakt över men försvann sen i nån yvig racerövning inne i skogen en stund. Till sist, när han rusat runt en stund likt en brunstig tjur, blåste jag stopp och dirigerade honom fram till nedslagsplatsen. Vips kom den in.

Övriga tog in var sin, och så bytte vi tågordning lite så det inte skulle bli alltför förutsägbart.

Nästa markering tog han i princip direkt. Jag gissar att det första bara var ett överslag, det var såååå kul att vara ute och träna med allihop att det blev för mycket. Möjligen i kombination att han inte var med riktigt på vad som skulle ske, så han inte hann pejla nedslaget ordentligt.

Gemensamt för bägge omgångarna var att han var så het på gröten att han ideligen hamnade en dryg hundlängd framför mig. Inte för att tjuva, utan för att se ordentligt. Men ska man i det läget inte skicka sin egen hund och sen i nästa steg vara med på ett kast från andra hållet så får man problem när hunden är så långt fram. Att gå på linje är alltså något vi behöver nöta en del framöver så han får mer rutin på det.

spaning

Spaning på olika skickställen.

Att sen skicka helt dolt (det var bara Mixa som hade en aning om var apporterna låg) på linjetag på lite varierande avstånd, kanske 40–100 meter, gick ganska bra. Någon gång sprang han snett så jag fick ta om, men på det hela taget är jag nöjd med honom där.

Vi stod i en klump vid en berghäll och lade upp en allt större dummyhög där. Som mest låg det kanske femton dummies i den högen, och, visade det sig sen, detta blev en plats som bet sig rejält fast i hundarnas minnen.

dummyberghällen

Ulrika står på dummyberghällen som senare fick sån dragning.
Lakrits i förgrunden, Lexus till vänster med Aya bakom sig och Mixa till höger.

När de tre områdena var inplockade lade vi ut tolv (trodde vi) dummies på det allra bortersta stället sett från nya skickpunkten, det med rishögen. Två till varje hund och två extra för eventuella behov.

Vi gick bort till det nya stället och hade nu gamla ställe 1 klockan 10, gamla ställe 2 klockan 11 och det utlagda ställe 3 klockan 12. Här visade det sig dock att ställe 1 och 2 inte alls hade sån dragning som vi trott, utan det var istället berghällen där vi stått tidigare vid klockan 2 som utgjorde svårigheten för de flesta hundarna.

Cheysie_riskullen

Längst bort i vänsterkant skymtar riskullen, ställe 3, där apporterna finns.

Lakrits sprang mot berghällen en gång, sen förstod han när jag nekade den och riktade om honom mot ställe 3, som låg riktigt långt bort. Kan det ha varit 150 m?

När alla tagit in varsin apport från ställe 3 försvårade vi genom att kasta en störningsmarkering till ställe 1. Jag nekade ställe 1 och skickade mot ställe 3. Det gick jättebra. Sen fick han ta in markeringen och mindes den utan problem.

lakrits

lakrits-2

 Lakrits skickas och lämnar av. (Foto: Annika Månsson)

Jag tror verkligen på att först rikta in och på ett vänligt sätt neka områden som inte är aktuella nu, och sedan rikta in på rätt område och skicka. Jag har inte tränat det särskilt mycket, men tycker redan att han har bra förståelse för det tillvägagångssättet. Tror det blir tydligt för hunden.

På slutet var det bara de två extradummisarna kvar. Jag sade att jag gärna skickade Lakrits en gång till, och han hittade en på stört. Sen ville Carina plocka in den sista, men trots att Lexus letade och letade hittade han ingen. Hon gick med ut, men gick också bet.

Vi lade ut fem avslutande apporter på ställe 1 och gick allihop bort till riskullen utan att hitta den tolfte. Vi måste ha räknat fel. Det är nog jättebra att ha en plan för hur man beter sig i ett sånt läge. Att kunna visa hunden att man är jättenöjd med arbetet trots att den går tom.

Det avlutande skickat från bortre änden av ängen, förbi den så frestande berghällen och ända ner till ställe 1 gick faktiskt över förväntan. Jag skickade Lakrits som första hund dit, och han tog en anings böj kring berghällen, men jag hade is i magen och han rätade upp igen utan att jag behövde stötta med ett extra Ut! Mycket bra avslutning på en trevlig träningsdag. Tack för kaffet, Mona!

Nedan några avslutande bilder från dagen.

annika_cheysie

Cheysie lämnar av.

mona_mixa

 

Mona och Mixa.

aya

Aya på ingång.

Lexus

Lexus fick en vacker gyllene färg i solen.

Sökträning

30 januari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Sökträning

Sökträning blev det idag. När vi kom till flygfältet var det isigt inte bara vägen upp till klubbstugan och parkeringen (inga bilar i diket idag, dock en människa i diket, mer om det senare) utan även appellplanen var bitvis rätt isig. Att följa upp de övningar vi gjorde sist var alltså ingen bra idé.

Jag var först och gick och rekade i skogen. Där var det mycket bättre, inte så blåsigt och inte så halt.

Vi blev fyra idag och gjorde först ett sök i gropen där MH-spökena brukar vara. Vi lade ut fyra apporter var och hade med hundarna. Det innebar att alla hundar såg ett par apporter läggas ut medan andra var helt dolda för dem. Lakrits hade bra minne och utnyttjade det att inte alls söka i närområdet först utan direkt kuta ut till vår sist utlagda. Vi skickade i linjeordning så snart utehunden blev synlig med dummy i mun. Som tur var tog Ulrikas hund in två av de jag lagt ut så Lakrits blev till sist tvungen att börja söka lite mer ordentligt.

Sen bytte vi ställe och lade ut ett nytt sök inifrån skogen och ut på åkern bakom. Tanken var att jag och Mona skulle lägga på fältet medan Ulrika och Carina lade i skogen (denna gång fick hundarna inte vara med och se). Men när Mona, som gick före mig, plumsade ner i ett djupt vattenfyllt dike och sånär blötte ner stöveln tyckte jag att det räckte ju med en därute och kastade över mina dummisar till henne. Som tur var lyckades hon ta sig tillbaka igen utan vidare missöden.

lacke_nära

Lakrits från besöket vid Vada.

Lakrits sökte nu STORT och LÅNGT ut. Han tog in tre apporter som alla var utifrån fältet, och slog inte på sin näsa alls för vad som kunde finnas inne på kortare håll. Jag pausade lite med honom medan övriga fick chans på fältdummisarna också och Mona lade sen ut ett par nya dummisar på skogssidan åt honom. Även nu sökte han långt bort utom synhåll. När jag klev ut för att kika vad han gjorde såg han mig och stannade som en stenstod. Han har bra stadga, för där stod vi sen… Vi stod så länge att Ulrika var tvungen att åka. Mitt kriterium för att agera (förutom att gå runt lite, låtsas titta på nåt intressant, och gå och ställa mig så jag såg hans ben men vi inte hade direkt ögonkontakt) var att jag ville se att han flyttade åtminstone en tass. Det gjorde han inte. Vet inte hur länge vi stod så där, men det kändes som evigheter. När han så till sist rörde svansen tog jag det som tecken och sade ”Bra! Sök!”. Nu sökte han igen, med näsan på, men väldigt brett istället för djupt. Han följde åsen långt bort, kanske tre gånger så långt ut som vi varit och gått. Jag blåste till sist in honom, stannade honom en bit ut från mig, sade ”Bra!” och gav ett nytt sökkommando svepandes inåt skogen med handen. Och nu tog det inte lång stund förrän han plockade in den.

Sammantaget kändes det lite som vid första sökträningen i höstas med Annika, när vi precis kommit hem från Frankrike. Han har legat av sig och hade alldeles för mycket spring i benen. Det här behöver vi träna igen! De andra hade andra typer av problem, så sammantaget tyckte vi tre som hade tid att fika efteråt att den här sökträningen med terrängbyte behöver vi allt göra om nästa onsdag.

Jaktoptimisterna

16 januari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Jaktoptimisterna

Vi var fem jaktoptimister som skulle träffas och träna hund på klubben idag. Det började med att Annika körde fast halvvägs ut till klubben, och att jag, när jag skulle backa ut till yttre parkeringen, backade ner i diket jag med.

Vi lämnade bilarna åt sina öden och fick trots allt till en bra dirigeringsträning. Ganska långa linjer som oftast blev raka,  lite knepig störning med gamla mål, nya mål och markeringsstörningar som trots allt gick riktigt bra.

När jag skulle rikta honom mot stegen istället för mot agilityboden ville han gärna gå snett, men efter att ha nejat boden ett par gånger och visat på stegen fattade han galoppen till sist. Inte helt rakt, dock, för han hittade Ulrikas hunds spår och följde dem, men efter detta skick gick det allt bättre på störningsfronten.

Det är nästan det bästa med en träningsgrupp, tror jag – att man kan utnyttja varandras hundar till maximal störning och till att bilda linjer. Sånt där som man måste vara några personer för att kunna träna. Det blir nog bra det här, särskilt när snön gett sig och vi inte kör i diket … 🙂

Som tur var hade Annikas son en stor och rejäl bil och lyckades dra loss oss när mörkret fallit. Dagen förbättrades ju inte av att Cheysie fått kennelhosta (hon tränades dock separat från oss andra idag, då Annika börjat misstänka detta). Vi får hoppas att vi andra klarat oss.

Långa linjetag hos Märta

8 januari 2013 / / Kommentarer inaktiverade för Långa linjetag hos Märta

Trotsade snöfallet i morse och åkte ut till Märta för lite hundträning. Gps:en tyckte vägen över Riala var perfekt. Nå, saktade man ner farten gick det ju, även om Rimbo varit bättre än dessa ursmala krokiga småvägar.

Vi lade ut en mängd synliga apporter utmed fältkanter och skickade sedan inifrån mitten. Några blev spikraka och superbra. Andra blev jättesvåra, säkert för att Lakrits mindes vissa av de utlagda apporterna bättre än andra. Så han drog sig snett ideligen, och vi fick avancera framåt och byta vinkel och ha oss till dess det funkade.

130108_linjetag_hos_märta

Foto: Märta Segerström

En apport ner i en sandgrop funkade jättebra efter att han tvekat lite vid den branta kanten. Över ett ännu brantare dike var dock rejält svårt, och han ville bra gärna springa vid sidan av bort till den lilla spången. Men se det fick han inte. Vi gick närmare och på det igen. Till sist fattade han att matte faktiskt menade rakt ner till det öppna vattnet och över, uppför den branta kanten på andra sidan. Sen sprang han lite för långt (kanske mindes han nästa apport borta vid tallen?) men efter blåsning dirigerade jag honom till rätt ställe, och då var den ju lätthittad.

Vi körde lite markeringar också i ett slyigt område. Nu hade snön värmts upp och den skare som höll på morgonen brast stundom så man plumsade en halvmeter ner i hålor. Mina ”höga” kast vann inte direkt på att startas en halvmeter längre nerifrån (understatement), men efter lite jobbande kom ändå markeringarna in. Avslutningsvis fick Lakrits en dubbelmarkering på linje som han grejade bra.

Rent socialt var det kanonbra för honom att träffa hundar han inte träffat mycket tidigare, hanar dessutom. Han var lite osäker i början och pep lite. Själv träningen gjorde dock att osäkerheten släppte och efteråt kunde han utan problem umgås med Jim och Bosse inne i huset. Den koola katten i soffan vållade inte heller några problem.

Stort tack till Märta för bra träning och supergod köttfärssås med zucchini. 🙂 Det gör vi gärna om.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑