Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: kastrering

Viltspårprovet och löptik

Idag var det då äntligen dags för det uppskjutna viltspårprovet där våra kursledare skulle se om vi är mogna att gå upp i anlagsklass. Nu är det bara lite snö kvar här och där i skogen, mycket bättre förutsättningar än förra helgen.
Dessutom var mötesplatsen flyttad till ett industriområde bara tre kilometer härifrån, så Kasper och jag cyklade dit. Vi kom dit i god tid, hann låsa cykeln i en bra stolpe och varva ner efter cyklingen. Det fanns en bra sandlåda att sitta och vila på, dessutom, hade ju sittunderlag i ryggan. Kasper tyckte det var en utmärkt spaningspunkt däruppe.
Tollaren hade gått före oss, ett lite kortare spår, medan vi skulle gå ett fullångt spår på 500 meter. Eva hade lagt det lite knepigt, med ett par stig- och dikesövergångar. På ett ställe var det skarsnö och där var det lite svårare, tyckte Kasper.
Han hade svårt att komma igång, ringade runt lite och letade spårstart. Precis då ringde min telefon. Jag klickade bort den, men det ringde på nytt. Det var andra spårgruppen som undrade var jag var! Hmm, när vi rett ut detta missförstånd hade Kasper hunnit hitta spåret och var ivrig att dra iväg.
Sen gick han kanonbra. På vissa ställen var det risigt och jag hade fullt upp med att hålla reda på linan och plockade den åtskilliga gånger på andra sidan träd eller buskar, så jag märkte knappt snitslarna. Men rätt blev det. Sen var skarsnön svår, och rätt var det var drog Kasper iväg åt snett fel håll, ivrigt på ett annat sätt. Kursledaren Eva, som var mer alert än jag, insåg att det var färskspår. Jag nejade Kasper och han avbröt och kom genast tillbaka och tog upp spåret igen. Det där måste jag se upp med på anslagsspåret – man får inget nedslag på det bara man säger till att man sett det på hunden att den färskspårar. När vi så väl kom till spårslutet – det kändes mycket längre än 500 meter – så missade Kasper åter slutet och gick förbi.
Jag fick kalla tillbaka honom och han ringade runt, tog spåret och kom rätt.
Sammanfattningsvis tyckte Eva att han spårade jättebra och tycker absolut att vi ska göra anlagsprov! Så kul!
Vår fortsättningskurs börjar nästa söndag och då kommer Pia att prata med oss om anmälningen till anlagsprovet. Jag har blivit medlem i SSRK för att det inte ska bli nåt strul med anmälning och domare och så. På fortsättningskursen ska vi göra vinkel med bloduppehåll, tillbakagång (en återvändsgränd där man går cirka tio meter och vänder tillbaka parallellt utan att bloda återvägen) och skott. Nu blir det ju skott redan på lördag på MH, hoppas verkligen det går bra.
Om jag hinner tror jag att jag ska lägga två korta spår i veckan, mest för att träna spårslut. Jag har ju två skankar i frysen, så det borde jag kunna fixa i vilken skogsdunge som helst i närheten och köra dem efter varandra. Det känns lite illa att han missat skanken två gånger i rad när han går så kanon för övrigt.
Väl tillbaka vid cykeln träffade vi Rutan som skulle gå efter oss. Den lilla borderterriern var i slutet av vecka 2 på sin löpning, så jag bad att Kasper skulle få träffa henne. Ett utomordentligt tillfälle att testa kastreringens effekter! De började leka som de brukar, men Kasper var inte mer på än han är i vanliga fall med leksugna hundar, så det kändes kanon!
Det märktes på cyklingen tillbaka att Kasper var trött, så vi höll ner hastigheten lite. Här hemma belönades han med ett nytt ben som han nu förnöjt ligger och gnager på.
Nu håller vi tummarna för de Götängenshundar som går MH idag.

Dagen efter kastrering

Igår på eftermiddagen var Kasper verkligen låg. Har faktiskt aldrig sett honom sådan, utom möjligen några minuter när man just satt på honom sitt täcke. 😉
Men nu var det timvis av denna dystra lilla hund. Jag tog upp honom i famnen en stund (svårt att veta var man skulle greppa honom där bak utan att det skulle göra ont) och då slappnade han av lite efter en stunds smek på bröstkorgen.
Sen stod han igen som en sorglig staty och vinglade till aningen ett par gånger och gnällde lite ynkligt.
Jag bad lillmatte att hålla ett extra noga öga på honom och se att han åt och drack på kvällen.
Hon rapporterade senare att när de började laga middag och alla härliga dofter började sprida sig i köket så släppte Kaspers invalidbeteende. Hon hällde lite köttsaft över hans mat, och då kvicknade han till och började äta lite. De härliga dofterna gjorde nog att han glömde bort vad som bekymrade honom. 😉
Sen fortsatte han tydligen gnälla men ville ändå gå på en liten promenad senare på kvällen.
När vi kom hem framåt midnatt var han glad och hade slutat gnälla. På något mystiskt sätt hade bandet som håller fast tratten försvunnit (ner i hans mage?). Jag letade efter det överallt inne utan att hitta det, så det fick bli en bit gasbinda som nytt band.
Inatt har han sovit fint och nu har jag varit ute på promenad med en hund som beter sig ganska normalt, förutom att han skottar snö med tratten när han nosar och går framåt.

Kastrerad

Veterinären ringde just. Kaspers kastrering är klar och allt har gått bra. Skönt! Ska hämta honom i eftermiddag, lille plutten.

Lite senare:
Lillplutten är hemma igen. Han fick en smärtstillande spruta precis innan vi åkte. Då var han pigg, nosade runt på mottagningen och kissade i deras trädgård. Han hade varit ute i deras trädgårdshage mitt på dagen – ett mysigt veterinärställe med hemmakänsla.

I bilen hem gnällde han, och inte ville han gå nån promenad när vi kom hem. Nu gnäller han inne, och ute i hagen stod han bara stilla och luktade lite. Helt klart olikt honom!

Tror att det kan vara en kombo av operationen och den ovana kragen, han har ju aldrig haft en sådan tidigare. Tror han väntar på att vi ska ta av den precis som vi tog av selen. Vidare rapporter följer. Ikväll är lillmatte med boyfriend inbokade som hundvakter, då vi lite illa tajmat ska in till stan på restaurang tillsammans med ett gäng vänner. Så är det, ju fler personer, desto svårare att få till ett riktigt bra datum. Men jag tror nog att lillmatte fixar den kaspiska biffen.

Skåneresa

Nyss återkomna från ett par dagar i Skåne. Kasper har skött sig bra på det hela taget. kort sammanfattning:
Åka bilen – har sovit exemplariskt hela tiden medan vi kört.
Rastningstips 1 – Götaström, ett suveränt hundrastställe där man inte behöver åka av motorvägen särskilt långt och ändå få sjönära skogspromenad där Kasper kunde gå lös en stund och skutta i den decimeterdjupa snön, och man samtidigt har nära till kafé och toaletter, plus bensin om man behöver. På sommaren kan både människor och (tror jag) djur bada där, men jag upptäckte stället i höstas så det har vi inte testat i praktiken än.
Träffa småbarn – min bror har en treåring som inte är särskilt hundvan och en nyfödd parvel på 1,5 mån. Kasper skötte sig jättebra med dem med undantag för ett par slickförsök i ansiktet på den äldsta.
Träffa katter – han skällde på nån katt som hoppat upp på fönsterblecket, och när de råkade på varandra inne reste bägge parter ragg innan vi fick ut katten. Han är helt klart osäker på om de där konstiga djuren är vän eller fiende. Skvallertränade lite på katt genom fönsterruta, men där behövs mer.
Träffa hästar – han fick inte komma in i stallet, mest på grund av katterna. Men vi gick förbi hagen så båda parter fick kika intresserat på varandra. Sen träffade vi Samantha med Ingrid på ryggen, och det mötet förlöpte bra sen jag kört lite skvallerträning på det.
Plumpen – Den stora plumpen i protokollet skedde idag på hemvägen. Kasper fick gå lös de få metrarna mellan bilen och min mammas dörr när vi skulle hälsa på där idag. Det gick bra, och inne gick utmärkt sånär som att han var sugen på lite medikamenter som var lågt placerade. Men så skulle vi de få metrarna tillbaka till bilen. Kopplet låg kvar i bilen, så jag sade Vänta vid dörren, kollade ut på gångvägen som går förbi precis intill. Tomt. Varsågod! Så gick jag mot bilen medan Kasper vek av åt höger – rakt över en ganska trafikerad väg – och en liten bit in på gångvägen som fortsatte på andra sidan. Där fanns en matte med schipperke som jag inte sett på grund av en carport i vägen. Men Kasper hade givetvis känt doften. Vågade inte ens försöka ropa tillbaka honom (även om det är tveksamt om han hade lyssnat i det läget, utsvulten på hundlek som han givetvis var) på grund av trafikfaran. Den snälla matten väntade in mig så jag kunde ta hand om rymlingen. Det är precis sådana här farliga situationer jag befarar och vill undvika genom mer störningsträning, men det är helt uppenbart att vi har långt kvar.
Ringde Götängens för ett eventuellt spontanbesök, men Ninni satt mitt i en skönhetsbehandling, så det får bli en annan gång. Vi tog iallafall vägen över Vrigstad och köpte ostkaka och Norrbodakorv. Mums!
Rastningstips 2 – Stavsjö (nya) där man också kan gå på skogspromenad, eftersom Sörmlandsleden passerar precis bredvid.

Imorgon bitti ska vi iväg på kastrering – håll alla tummar och tassar för Kasper!

Solig dag

Helgläsningstips: Nu har det kommit upp en artikel om den fotgående-clinic vi var på hos Eva Bodfäldt.

Idag var det en solig och vacker dag, så vi bestämde oss för att ta en långpromenad på golfbanan igen. Den här gången skulle husse få träna inkallning. Som det är nu vågar han aldrig släppa Kasper när han går ut ensam med honom, men det ska det alltså bli ändring på. Typiskt nog glömde vi allt godis hemma, så det blev en extra svårighet vi inte riktigt räknat med.

Tväääärnit! Husse ropar…
Va?! Bara en klapp?

Snörbollen fanns iallafall med, och den tillsammans med Fri-kommandot gjorde övningen genomförbar. I början kom Kasper till mig fast det var husse som kallade in, men jag vände ryggen till och dissade Kasper, och då fattade han vem han skulle gå till.

Jisses, vad högt man måste hoppa när husse är med! Märks att han är längre än matte.
Husse kastade bollen högt i skyn och Kasper skyndar sig att göra en helomvändning.

Nu har jag slutligen (med viss oro) fattat beslutet att trots allt kastrera Kasper, han är inbokad till torsdag nästa vecka. Bakgrunden är att jag iallafall inte kan ha med honom i avel, eftersom han har tandfel, och att han blir otroligt berörd av löptikarna i trakten. Både han och vi härhemma får lida de perioderna, och det jag hört från andra tyder på att han kommer att kunna koppla bort sånt mycket bättre efter kastreringen. Dessutom förebygger vi en del rätt vanliga sjukdomar, som testikeltumörer och prostataproblem, och vi kan träna även tillsammans med löptikar utan risk. Jag hoppas och tror att han kommer att vara samma glada, goa hund efteråt som han är nu.