Man träffar mycket fler hundar när man har hund. Kanske självklart, men ändå inte. Det finns ju lika många hundar i ens närhet oavsett om man har en själv eller inte. Men man tittar med andra ögon, man kollar om de kan utgöra något hot, eller bli roliga lekkamrater, osv.
För någon vecka sen åkte Kasper och jag på skogsutflykt. Kanske hundra meter efter att vi parkerat bilen passerade vi ett hus med, visade det sig, en labradorvalp i samma ålder som Kasper. Han hette Karo, vilket skulle visa sig vara värdefull kunskap. Vi gick vidare och i slutet av vår promenadrunda hade jag ett litet vindskydd som mål för en fikapaus. Där satt redan en man med hund. Jägare. Även denna hund var jämnårig med Kasper, och den lilla tax-drevertiken och Kasper lekte bus i närheten medan vi fikade. Mannen skulle lära sin hund att spåra, för att sen jaga rådjur till hösten.
På tillbakavägen passerade vi Karos hus igen. Åter var valpen ute och kom lösspringandes ut på den lilla grusvägen. Ingen människa inom synhåll. Jag hade Kasper kopplad och vi fortsatte till bilen medan Kasper och Karo gjorde försök att leka så gott det gick trots kopplet. Jag fick in Kasper i bilen och hade nu en lös Karo att ta ställning till. Jag vågade inte köra därifrån när han fanns i närheten. Jag promenerade tillbaka mot huset och sade till Karo att komma. Han lydde, kanon. När vi var nästan framme sade jag till Karo att sitta. Han satt! Vänta! Sen gick jag tillbaka till bilen. Väl framme vänder jag mig om och ser att han suttit kvar hela tiden, men nu reser sig upp och börjar nosa lite i vägkanten. Nu vågade jag köra iväg utan att vara rädd att köra över den lilla sötnosen.
.jpg)
.jpg)
Idag var vi på en ny utflykt. Hittade en kanonfin liten fiskesjö som vi gick runt. Vi fikade och Kasper testade att åka skridsko på isen. På andra sidan sjön mötte vi en flatcoated retriever med matte och lillhusse. Hon var lite rädd först att hennes hane skulle bli för vildsint mot Kasper, men allt gick bra. De fick leka nån minut. Jag lovordade det fina området, och det visade sig att de brukade gå här och att det var fint även på sommaren, inte alltför lerigt, vilket jag misstänkt. Det fanns många utlagda spänger på de blötaste partierna. De till och med brukade bada i sjön, något jag tacksamt sög i mig. En hundvänlig badsjö är precis vad jag är ute efter till sommaren.
När vi närmade oss bilen kom minst ett halvdussin, om inte fler, flatcoated retrievers gående lösa. Kasper springer fram och lyder inte alls när jag försöker ropa tillbaka honom. De två hundägarna ropar tillbaka sin främsta hund som lyder. Men Kasper fortsätter framåt och en av hundarna i flocken är lite aggressiv. Jag är fortfarande minst 40-50 meter bort. Blixtsnabbt lägger sig Kasper på rygg och flicken bara nosar lite på honom. Hundägarna plockar ihop sin skock och går upp på en liten höjd vid sidan av vägen. Jag plockar till mig Kasper och kopplar honom. De ber om ursäkt, men jag sade att det inte var någon fara. Det var ju minst lika mycket mitt fel i så fall, som ännu inte har en tillräckligt lydig hund.
Han är modig iallafall, sade en av dem. Kan bara instämma. Kasper är en sexmånaders valp som fortfarande tror gott om alla andra hundar. Och människor.
Det här stället ska vi återkomma till. Bara man undviker det när det är som halast och blötast är det en kanonrunda med flera fina fikaplatser. Det tackar vi sportfiskarna för.
En underbar sagomiljö. Det var dags för kräftfiske också. Det fick dock andra sköta.
Måste skaka mig torr. Attans vad sanden yr… Matte, ska du inte komma upp snart?
.jpg)
.jpg)
Senaste kommentarer