Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom..jpg)
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar..jpg)
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: inkallning (sida 5 av 5)
… pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade…)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok… Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll… men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund… ingen hund hinner ifatt? Hmmm… Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.
Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: ”Är det sant?”
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan – men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!
En ungefär ett år gammal bild på Simba och Kasper när de leker.
Kasper kan ju gå fint om han vill. Men han vill inte alltid. Hemma på vanliga gatorna går han oftast skapligt, men i skogen vill han bara dra och nosa. Det där har ni nog hört förut.
De senaste gångerna nu har jag provat att köra med kort koppel och fingång (ibland lövruska framför nosen för att påminna om vad som gäller) när vi gett oss ut i skogen, för att efter en stund säga Fri och låta honom nosa fritt. Förutsatt då att han inte drar alltför vilt, då blir det fingång igen.
Sen på hemvägen har jag släppt kopplet och låtit det släpa efter. Jag vet, det finns en risk att han kan fastna, men nu känns det lite tryggare och jag kan stampa till på det om jag känner att det behövs. I princip har han klarat det, även om han gärna drar lite för långt fram jämfört med vad jag vill. Men är han bara 10-15 meter framför mig och jag ropar in honom så kommer han. Han kanske kissar lite först, eller nosar på nån intressant tuva, men sen kommer han. Hm.
Har han hunnit längre bort är det som att han inte hör längre. Eller vill höra? Men att gömma sig så han får leta fungerar fortfarande, förutsatt att det inte finns något hyperintressant spår att följa. Det märks att han tycker det är urkul det gånger han får hålla på och nosa och studsa runt på egen hand.
Idag gick vi nån timslång runda och hemvägen gick genom högvuxen äng. Jag släppte honom och provade att ropa in honom på 20-30 meters håll. Ingen reaktion. Tog fram visselpipan och då kom han farande direkt, blixtsnabbt, och satte sig fint vid min vänstersida. Korvbelöning. Testade det där ett antal gånger och kom fram till att han nog faktiskt inte hör mig på längre avstånd än max 15-20 meter, sen är han för koncentrerad på att springa och nosa att bakgrundsljudet försvinner. Men visselpipan fungerade klockrent varje gång.
Hoppas att detta håller i sig, för jag vill ju ha en lösspringande glad hund som kommer när vi ropar/visslar.
Igår var det näst sista gången av Steg 2-kursen i Frösunda. Vi körde från 19 till 22.15 och åkte hem helt utpumpade, både hundar och mattar. Vi var bara fyra ekipage, så det var verkligen intensiv gnuggning. Jag känner av mitt gamla hälsäcksproblem idag tack vare allt springande igår, får ta det lite lugnt någon dag nu.
Gårdagen var iallafall oerhört givande och vi lärde oss mycket. Läxor till nästa gång:
1) Öva korta ingångar vid sidan och kalla dem Hit. (Tidigare har Kasper och jag lärt oss ingångar runt om hos Cattlin och kallat dem Kom. Eva menar att vid sidan är bättre för att man behåller ögonkontakten med hunden, och eftersom Kasper vid några tillfällen har dragit rakt fram bakom mig är jag beredd att ge det en chans, så får vi se.) Öva detta med två personer mitt emot varandra på kort avstånd och låta hunden springa fram och tillbaka emellan, och visa runt med godishand.
2) Pränta in lystring till visselpipa med jätteroliga övningar, så hunden lär sig att ALLTID komma vid vissling (dubbelpip för att inte förväxla med till exempel domarsignaler).
Vi körde övningar längs en stig där Eva kom bakom den förare som gick först, tog över kopplet och föraren sprang åt sidan och gömde sig. Syftet var att se hur lång tid det tog innan hunden märkte att den fått en ny förare och att matte var försvunnen. För flertalet hundar tog det rätt lång tid eftersom de var mer fokuserade på alla dofter och så i skogen än att hålla koll på matte. När hunden så började kika sig omkring ropade matte och hunden fick springa dit. Detta körde vi ett antal gånger för att få upp uppmärksamheten hos hunden.
Detta påminner rätt starkt om den övning Eva Bodfäldt tipsar om i sin blogg:
http://www.agria.se/blog/eva_bodfaldt.nsf/d6plinks/indianovning-i-koppel
Vi köpte visselpipor (jag köpte två för att alltid kunna ha en i hundryggan) och började träna. Vi sprang visslandes med lockande leksak bort bakom ett buskage medan Eva höll i hunden. Hon släppte när vi kommit en bit på väg och hunden fick springa ifatt och få tokbelöning.
Sen körde vi samma på ett nytt ställe, men där vi tystnade bakom buskaget innan hon släppt, sen tittade fram och viftade och visslade, sen in bakom tysta igen, och så fram och vissla. Efter andra framtitten släpptes hunden som då var rätt triggad och kutade på ordentligt. Jättebelöning, givetvis.
Efter fikat var det lek och när Kasper rätt var det var drog bort ensam längs stigen körde jag visselpipa på honom på prov. Han vände blixtsnabbt och kom tillbaka! Annars lekte han fint, framför allt med storpudeln Athena men även med Enzo.
Vi vände tillbaka längs samma stig, och körde samma övning som på ditvägen, att Eva övertog kopplet. Men denna gång visslade vi när vi drog iväg framåt längs stigen och hunden skulle springa ifatt. Då sprang Kasper om mig och förbi och jag var osäker på om det var för att han ville dra iväg, eller om han trodde att det var en lek-och-spring-övning. Så vi testade honom en gång till där Eva ropade ”ifatt” när han var precis bakom mig. Då vände jag mig om och där stannade han, jätteglad. Så inte var det dra han ville, utan han trodde att leken var att vi skulle springa längs stigen tillsammans. Skönt…
Mot slutet körde vi så platsliggning. Det gick inte så bra. Kasper låg nån halvminut kanske, sen började han röra på sig. Vet inte om det var myggen som irriterade, för han sprang inte bort till nån annan hund eller så, han var bara inte komfortabel att ligga där. Över huvud taget är det där att koppla av mitt i all aktivitet inte hans starka sida…
På återvägen tränade vi fotgående med hårdare disciplinkrav och Kasper gör framsteg efter att Eva introducerat kasta småsten framför nosen samt vispa med lövruska framför nosen som alternativ till att bara prata mörkt så snart han accelererar för mycket. Att gå och prata mörkt hela tiden blir oerhört jobbigt, och dessa alternativ var faktiskt bättre än de låter. Kasper blev väldigt mycket mer alert och uppmärksam på var jag befann mig efter att det regnat ner lite grus framför honom några gånger.
Orkar vi ska vi åka på ringträning på VaBK ikväll. Bra att få några extra okända händer som undersöker Kasper, så han blir lite mer van vid sånt. 20 kr kan det definitivt vara värt.
VaBK 7(8)
I måndags var det näst sista gången på VaBK-kursen. Vi gjorde något de kallar kulprovet. Det var ganska enkelt och jag tror att Kasper klarade samtliga moment utom ett: att sitta kvar bunden vid ett träd medan jag gick kanske 10 meter bort, fortfarande inom synhåll. Han blir som tokig. Jag vet att vi borde ha tränat detta, men man hinner inte allt… Definitivt något för framtiden. Däremot personsök (jag gömde mig uppe i skogen bakom en gran medan någon höll Kasper och sen släppte honom) gick klockrent.
Sen var det prova-på-agility. Kasper har ju testat lite förut och hinderhoppning gjorde han jättefint lös. Jag satte honom på ena sidan, gick runt och sade Hopp. Han kom in suveränt bra. Sen var det tunnlar, en kortare blå som han klarade fint, sen en längre röd. Inga problem. Till sist en sån där släptunnel (vet inte vad de kallas) där bortre öppningen är nedfälld. Ledaren höll upp den öppningen och jag satte Kasper vid öppningen. Han sprang in, men vände om och sprang ut vid sidan om. Jag hann få undan korvbiten och ledde tillbaka honom. Nu fick en person hålla honom i öppningen och då gick det bra. Vi körde inte den nåt mer sen, utan höll oss till den röda, som går kanonfint utan assistans.
Cattlin 8(8)
Sista gången hos Cattlin var i tisdags. Då fick vi testa rallylydnad (utan tid). Det gick riktigt bra för Kasper, han var relativt uppmärksam och klarade flertalet moment (om än inte perfekt). Det som brast rejält var läggande under gång, men det är rätt avancerat, så det känns inte så hårt. Även Cattlin tyckte att rallylydnad var mer Kaspers grej än vanlig traditionell lydnad – det är mer omväxning och händer saker lite snabbare.
På slutet tränade vi lite inkallning och då stack han två gånger. Inte till någon annan hund, vilket man kunde tro, utan till en viss, osedvanligt väldoftande fläck. Därifrån fick jag då plocka tillbaka honom ett par gånger. Tyvärr foch vi inte chansen att avsluta med en lyckad inkallning eftersom nästa grupps kursdeltagare började anlända, och då tyckte vi att frestelsen skulle bli alltför stor att han skulle dra bort till dessa nya intressanta hundar. Cattlins tips är iallafall att öva inkallning på lite olika avstånd, ibland inte alls kalla in utan gå tillbaka till hunden, ibland ge en externbelöning så att föraren blir mindre intressant (godis eller leksak på burklock eller så ute på gräsmattan) och dessutom att vänta ett tag före inkallning så han inte tror att min vändning = frihet att springa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer