Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: sök (sida 6 av 8)

Väntan på prisutdelning – lerigt

22 april 2012 / / 5 kommentarer
Provet var utmärkt upplagt med alla moment i omedelbar närhet till varandra, inte en massa gående emellan. Vi startade som sista ekipage och jag hann titta på två hundar innan jag gick till bilen och hämtade ut Lakrits. Som tur var behövde jag inte infinna mig på morgonen, utan vi kom ungefär när de tog lunch, och sen hade de sju hundar kvar. Tredje sista ekipaget (en reserv) dök inte upp så det gick skapligt fort fram till vår tur.
Lakrits inledde med att pipa lite när vi kom ner till startplatsen, innan vi ens kopplat loss och börjat. Detta hörde domaren Ingela Funck, och hon sade att vi får ju höra hur det låter sen. Ingen bra start …
Momenten inleddes med två vattenmarkeringar, första ut på blankvatten, andra på andra sidan en vassrugge. Ingen av dem var svår för Lakrits, men andra fågeln var visst tung, för det var med viss möda han tog in den. Inför den första markeringen sade domaren att vänta tills jag säger att du kan skicka. Följaktligen väntade jag även vid den andra markeringen, och vände mig lite om för att kolla med henne när jag inte hörde något. Det verkade som hon missat att säga till mig, för då sade hon att du kan skicka på alla från och med nu när du finner lämpligt. Jag hoppades i mitt stilla sinne att Lakrits fortfarande hade koll, och det hade han ju. Men det kändes lite beige att få den infon så där sent. Han gjorde helt perfekta avlämningar från vatten rakt i hand med skakningar efteråt. 
Sen var det två enkelmarkeringar utmed vattenlinjen. Först en kråka och sen nån annan fågel precis i vattenkanten. Innan vi tog in dem fick vi gå över en å på en smal och lerig spång. Ramlade som tur var inte i varken på dit- eller tillbakavägen. Han skulle alltså hoppa och plaska sig över denna å för att plocka de båda markeringarna, men detta var heller inget problem. 
Sista momentet var ett ganska djupt sök med sex vilt. Några var uppåt vänster, bl.a. en hare, men flertalet var nedåt vasskanten utmed sjön. Vinden kom snett uppifrån vänster, så att sticka ut lite i sjön för att fånga upp vittringen var ingen dum idé. Detta gjorde alltså Lakrits, och han var effektivt in med fem vilt, hela tiden snygga avlämningar i hand. Vid ett tillfälle, tror det var första kråkan, tappade han eller släppte han den och fortsatte åt höger. Det såg ut som om han skulle dissa den och söka sig vidare, så jag blåste. Av ren klantighet blåste jag inkallning istället för stoppsignal, men som tur var fattade han det som stopp. Puh. Jag gjorde då en vänsterdirigering varpå han omedelbart sprang tillbaka och plockade upp pippin och kom in med den. Dubbel-puh. På det sista viltet sprang han flera gånger upp inåt vänster bland mycket taggiga slånbärsbuskar. Ingela Funck bad mig då plocka in honom och rikta honom rakt framåt, varpå jag gjorde det, och raskt kom det sista viltet in.
Så plockade de fram en extrahund som skulle plocka in en fågel från vattnet medan vi stod och tittade på i passivitet. Domaren sade att kunde han avhålla sig från att pipa skulle det bli en etta. Men så kom det ett litet, i och för sig ganska tyst, men ändock ett pip, så då var det kört. Vi landade alltså på ett andrapris.
Kritik: 
Samarbetsvilja: Utmärkt i arbete och vid sidan. 5
Sökarbete: Motiverat sökarbete, täcker marken effektivt i både djup och bredd. 5 + 5
Fart: Hög, jämn, anpassad. 5
Uthållighet: Räcker väl. 5
Näsa: Används väl. 5
Dirigerbarhet: Går att styras. 5
Markeringsförmåga: markerar allt, bra uppf. 5
Skottreaktion: Uppmärksam. 5
Stadga: Fast i skott och kast, piper i passivitet. 5 + 4
Apporteringslust: Spontan med raka fina inlev. Lägger ned vilt vid ett tillfälle. 5 + 4
Apportgrepp: Mjukt och lämpligt med mkt fina avlämningar. 5 + 5 + 5
Simteknik: Effektiv. 5
Vattenarbete: Arbetar gärna i vattnet. 5 + 5
Hundtolerans: Stör ej, låter sig ej störas. 5
Sammanfattande kritik: En mycket trevlig labrador som har många viktiga retrieveregenskaper. Utmärkt sökarbete och markeringsarbete. Utmärkt samarbetsvilja. Priset dras dock ned något av pip i passivitet.
Jaha. Inget okänt, direkt. Det jag kan säga är ju att han låter allt mindre, det går så sakteliga framåt. Jag tror att pipen idag var lägre och färre än dem som drog ned betygen på Vallentunaprovet i höstas. Ändå känns det såklart surt när allt annat är så bra. Jag misstänker att han behöver få lite mer erfarenhet av den här typen av sammandragningar med mycket människor, hundar, skjutande och annan action. Så det är bara fler prov som gäller, så ska det väl sitta till slut. Nästa försök blir då Veckholm 1 maj (hade PM väntandes i mejlen idag, vi startar sjua) och Råby utanför Nyköping den 11 maj (startar tvåa). Om någon har konstruktiva idéer om hur vi får bort det sista lilla pipandet är de välkomna, annars fortsätter jag som jag börjat.

Premiär för sök och dopp

19 april 2012 / / 3 kommentarer

Jag insåg att det var längesedan jag körde ett sök med Lakrits (har vi gjort något sen sista B-provet i höstas?) så det kunde vara idé att inleda med det inför premiärdoppet sen i dammen.
Jag och Kasper gick och lade ut sex dummies, flertalet skapligt långt ut. En av dessa var den tunga tredelade 2-kilos-apporten, som jag lade på andra  sidan ett sankt område, Lite extra jobb att plocka in den, alltså.
Sen bytte jag hund och Lakrits fick komma med till startplatsen. Några minuters vila vid ryggsäcken medan jag funderade ut hur jag skulle skicka. Vi hade vinden snett i ryggen idag.
Första skicket sprang han lite yvigt, men fick in en av de främre. Sedan blev det mer rationellt, även om han kanske sprang lite väl långt ut i början. Det kan ju dock hänga ihop med vinden. Han plockade in de tre främsta apporterna först.
Sedan flyttade jag mig några meter utåt och riktade honom till vänster om den tunga dummyn. Ganska snart kom den in också, följt av den yttersta åt höger. Sen hade jag en kvar som låg lite bortom tungdummyn, men när han sökt ett tag efter den kallade jag in honom. Jag tyckte han jobbat så pass bra på de övriga fem att jag inte ville pressa ut till den sista. Istället fick han hänga med mig när jag plockade in några snitslar jag hängt upp för säkerhets skull, och när vi närmade oss platsen för den sista (den nya gula vinstdummyn, för övrigt) så skickade jag honom på ett kortare sök. Och visst kom den in också.
Vi gick förbi bilen och lastade av flertalet dummies, behöll två till dammen. På nerväg till dammen blev Lakrits mycket uppmärksam när han såg en simmande and i dammen, men han fortsatte gå fint lös vid min sida. Jag pausade lite nere vid dammen och lät anden simma undan innan jag sade till Lakrits att vänta kanske fem meter ovanför kanten och själv gick ner och kastade ut dummisarna som dubbelmarkeringar. De hamnade max tio meter ut i sjön på grund av min kassa kastteknik, men nu var det ju inte avståndet som var huvudsaken, utan Lakrits vattenbeteende.
Jag gick tillbaka till Lakrits och skickade på den sist ikastade. Ingen tvekan i vattnet, men så fort han var uppe skakade han sig och tappade dummien. Han plockade upp den igen, men nästan framme vid mig släppte han den igen och skakade sig på nytt. Nej, sade jag och krävde att få den i handen.
Den andra markeringen hämtades fint och nu backade jag och lockade in honom med glad röst. Men samma här: nästan framme släppte han och skakade sig. Nu vrålade jag i ett rejält nej, varpå jag omedelbart plockade upp dummin från marken och gick och kastade i den i dammen igen.
Han blev rejält låg av mitt arga nejande, och innan jag skickade igen klappade jag om honom lite och pratade med ljus glad röst så han skulle veta att jag egentligen inte var arg på honom. Jag skickade ut igen och uppmuntrade honom på ingången samtidigt som jag backade. Nu fick jag den  fint i handen INNAN skakandet!
Jag berömde såklart jättemycket och hällde ut en bunt godisar på marken som jackpot-belöning. Därmed avslutade vi.
Sammanfattning:
Det känns skönt att ha gjort ett sök som påminnelse hur man gör, och jag är inte jätteorolig inför söndagen på detta moment. Det kändes som att ringrostigheten försvann i och med dagens jobb. Hade detta varit på prov hade vi dock säkert fått en del avdrag på lite för yviga sök. Nu körde vi ju med dummies och inte vilt, men vi körde vilt senast på nyårsafton och det var rakt inga problem då.
Vattnet, då. Jag är väldigt nöjd med sista avlämningen och kan bara hoppas att den sitter färskt i minnet på söndag. De båda första var ju inte lysande. Ja, ja, vi får se hur det går. Känns ändå skapligt okej.

Lite mer om Hassla

15 oktober 2011 / / 1 kommentar

Nu är vi hemma igen, orkade inte sitta där och vänta hela dagen. Vi hoppas som sagt på ett bra pris, så vi återvänder till prisutdelningen och hoppas hinna se Anita och Acke som startar sist.

De två enkelmarkeringarna som inledde provet var superlätta. Skytten sköt och en kastare stod en bit ut på en frostig äng med relativt högt gräs och kastade en pippi åt vänster, en åt höger. Plättlätt att plocka in, sade Lakrits och gäspade lite.
Sen var det fotgående en skaplig bit till det utlagda söket. Fotgåendet var väl sisådär, tycker jag. Det var som att ha med en unge på skolresa, ungefär: Titta matte, här är nåt intressant! Får jag kissa här? Kan vi inte stanna här? Har du sett det här, matte? Men han höll sig trots allt på det hela taget vid min sida, trots krumbukterna.
Söket var det svåraste på hela provet. Det fanns fem utlagda vilt i ett mycket sankt område med en massa vass och på högersidan småträd och buskage. Utläggarna hade skapat en stig mitt i och den var ju enklast att använda, tyckte Lakrits, trots att jag försökte peka honom i olika andra riktningar. Men utifrån denna stig fick han ändå vittring på de tre närmaste vilten. Han var rätt seg och långsam i ingångarna, tyckte jag, men det var såklart tungsprunget. Sen sade domaren att vi skjuter ett skott. Lakrits blev bra mycket mer alert efter skottet från skytten som stod nära oss på stigen, och sprang villigt ut med mer schvung. Han gick dessutom nu djupare än tidigare och fick därmed in de båda sista fåglarna också.
Vi promenerade vidare längs stigen och strax låg ett utlagt vilt på vänster sida. Skytten berättade att där hade han skjutit en fågel och den låg någonstans i närområdet. Jag skickade ut Lakrits på ett närsök, och han behövde inte söka alls länge förrän han fick vittring och plockade in den fågeln.
Sista momentet bestod av två enkelmarkeringar på vatten. Vi stannade strax intill skytten, och efter skottet kastades det en fågel från en roddbåt strax utanför vassen, så att den hamnade in i vassen. Det såg ut som om Lakrits inte hade full uppmärksamhet åt rätt håll, han ville gärna kika lite åt skyttens håll istället, trots att jag sade Titta och gjorde en gest ut mot vassen. Men trots detta uppfattade han var fågeln hamnade och var snabbt ute och plockade in den. Det var inget långt avstånd, vilket kändes rätt skönt med tanke på att lufttemperaturen vid halv nio–nio på morgonen låg runt nollan. Markering nummer två var i princip en repetition av den första. En baggis, alltså.
Nu var det bara passiviteten kvar, då. Men innan dess berättade domaren vad hon tyckte så långt. I korthet fick han beröm för sin goda markeringsförmåga, att han hade gjort ett bra sök, att han gick bra vid min sida för åldern, och att han några gånger haft ett lite ungdomligt grepp om apporterna. Men alla apporter hade ju kommit i hand, inklusive vattenapporterna.
Vi skulle nu vara passiva medan Göran Lindell startade med Millie, en annan Thorsvihund. Detta var ju själva nagelbitarmomentet. Men Lakrits var faktiskt lite mindre taggad idag, inte lika mycket uppe i varv som förra helgen. Det kan möjligen bero på att det var färre andra hundar i närheten, mindre action. Möjligen kom det något ynka pip, men jag tror att det kom innan Göran och Millie var på plats och alltså innan momentet startade, och det var dessutom i den lägre skalan. Så fort Göran skickat på andra markeringen tackade domaren oss och log och såg nöjd ut. Puh!
Jag har alltså en känsla av att vi kan få ett bra pris idag, skulle vara jättekul. Men innan dess ett par timmars trädgårdsjobb.

Snäppet höjdes ett steg

11 oktober 2011 / / 2 kommentarer

Snäppet höjdes ett steg på träningen idag. Vi var på Storsten istället för Wij eftersom Speys opererades igår. Det kanske var bra för de tre närvarande hundarna också, det kändes iallafall ganska lugnt och otaggat med Lakrits. Det var ju ett bra tag sen vi var i den skogen och tränade.

Lacke väntar medan Anita lägger ut sökvilt.

Höjdes? Jo, idag fick vi tre mindre sökområden där vi fick köra hundarna parallellt. Första rutan med tre fåglar var ingen problem, sade Lakrits. Anita lade ut på nytt och vi vred oss motsols och fick en ny ruta. Här låg det en fågel uppe på en mossig rotvälta som på avstånd såg ut som en sten. Den tog Lakrits först av denna rutas tre fåglar. Han försökte hoppa upp, kanske också han trodde det var en sten, men se det var lite väl smalt, så han fick hoppa ner igen och ta fågeln stående på bakbenen. Den andra kom också in snabbt, men den tredje, bakre, fågeln fick han söka ett bra tag efter. Några gånger var han lite på väg åt sidan, antagligen hade han vänt av sig själv, men jag ville inte riskera att han gick in på nästa sökområde så jag körde inkallning ett par gånger. Då lyssnade han väldigt fint.
Tredje rutan innehöll fyra vilt, varav en kanin. Bäst som Lakrits höll på att jobba med att ta in dem kom Speja lite nära och Cia kom och hojtade åt henne att komma in. Speja lydde och – bäst av allt! – Lakrits brydde sig inte ett skvatt under denna kvalificerade störning, utan han fortsatte att jobba med sitt. Fantastiska hund!
Efter dessa tre sök gjorde vi en avslutande övning innan vi gick med hundarna okopplade i fot tillbaka till bilarna: vi ställde upp oss i bredd framför ett område där Anita lagt ut tre fåglar. Okopplade fick övriga hundar vänta medan en skickades från linjen att söka upp ett vilt. Reko började och tog in sin fågel, och sen gjorde Speja detsamma. Lakrits satt fin och stadig hela tiden, tyst och med stor uppmärksamhet på de andra hundarnas arbete. Överlag var han mycket tystare idag än på provet i söndags, även om jag fick säga åt honom ett antal gånger. Men pipnivån var lägre här. När det blev Lakrits tur var han ju tvungen att kolla av de andras legor, så han fick mycket dofter att reda ut därute. Det gjorde han dock och kom så småningom in med bytet.
Nästa gång blir det dirigering med dummies.

Sök på Wij – förartest

3 oktober 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Sök på Wij – förartest
Idag var det dags för test av förarna: hur många vilt trodde vi fanns därute?
Rena Bulleri-Bulleri-Bock-leken. 
”9 jag sade, 9 det var, bulleri bulleri bock.”
Jodå, Lakrits visade rätt tydligt när han ansåg att ena sidan av stigen var avklarad. Och så tog han in en sista på andra sidan stigen. Jag tror att Cia och Anita också klarade utmaningen med glans.
Sedan ett litet test av hundarnas följsamhet: 
  • Skott mot utlagt vilt för senare linjetag
  • Enkelmarkering med skott åt andra hållet
  • Tillbakariktning av hund och skick på linjetaget
  • Tillbakariktning av hund och skick på markeringen

Bortsett från att Lakrits glömde bort att lyssna på mina signaler när han sprungit förbi fågeln på linjetaget (kom på fel sida trädet i förhållande till vinden) så löste han uppgiften galant. Själva testet – att vara följsam och hänga med på vart matte vill skicka en – var inga som helst problem.

Nu är vi färdigtränade med vilt denna sidan Vallentunaprovet den 9 oktober. 
Fick besked igår att vi även kommit med på det inofficiella Hasslaprovet den 15 oktober. Som första startande! Nu väntar vi bara på besked om WT den 16 oktober i Sorunda också.

Nytt sök med vilt

1 oktober 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Nytt sök med vilt
Alla bilder är tagna av Rolf Sävström. Kopiering utan tillstånd är ej tillåten.

Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.

 Kråkmarkeringen var enkel.

Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.

Den stora truten var inget problem idag.
 Lakrits får lukta lite extra på den fågel han ratade häromsistens.
Bra fokus vid inhämtningen av kråkan.
Greppet på anden är kanske inte optimalt, men in kommer den.

Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen …
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.

Korpen hämtas in.

Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.

Kaninen ser ut att klappa Lakrits på huvudet.
 Härlig stilstudie.
 Inga problem med avlämningen.

Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.

Sista kråkan kommer in med lite extra garnityr.

Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja…
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.

Ut till truten efter att ha svängt om vid Rolf.
In kommer truten i bra grepp.
Han börjar skaka sig tidigt. Jag sträcker fram händerna, för jag ser att han kommer att släppa …
… och det gör han ju också.

Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.

Anden på ingång.
Otroligt vacker spegling i vattnet.
Full fart upp på land med anden.
Lämnar av i hand, även om matte fick sträcka sig en aning.

Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.

 Tjoho, ut igen!
 Den här gången är greppet lite sämre.
 Detaljstudie.
 Attans, vad stor den var den här gången!
 Lämnar ändå fint till matte.
 Med den fina avlämningen lät vi oss nöja.

Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.

Ratar fåglar!

28 september 2011 / / 7 kommentarer

Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av … innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte …
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka … Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan … Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting … så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera … Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.

På Wij

20 september 2011 / / Kommentarer inaktiverade för På Wij
Träning på Wij igen, denna gång ett svårare sök: med-/sidvind, 9 vilt, större sökområde. Grejade Lakrits det? Jo då, visst gjorde han det! Sista gången var jag lite otydlig i mitt skick, vilket fick honom att bli lite osäker. Han stannade och kollade på mig. Jag låtsades som ingenting och kikade ut i skogen som om jag såg att det låg en fågel därute. Då hajade han vinken och begav sig utåt – och kom in även med den sista!
Jag får faktiskt ta på mig merparten av svajet på sista skicket, även om han började bli rätt trött och tyckte att vi nog var färdiga. Det var första gången det krävdes av honom att ta in så många pippifåglar, så det är inte konstigt att han blev tveksam där. Han och de andra var jätteduktiga!
Förutom söket lullade vi en del i skogen. Först med lösa hundar. Jag fick det jobbigt med mina onda hälar att ta mig ner och upp ur sandgropen, men genom att stödja mig lite på Lakrits gick det rätt bra ändå. Mot slutet gick vi efter skytt, precis som förra gången. Det sköts emellanåt, det kastades någon fågel. Skillnaden var att den här gången var det vi som skulle ta in fåglarna, inte hundarna. Nyttigt att de inte alltid är i centrum.
Han var lite småpipig emellanåt i passiviteten, men inte alltför illa ändå. Däremot ville han hoppa upp på min rygg ett par gånger när vi lullade i passivitet efter skytten och den okopplade hunden. Kanske berodde det på stress, eller kanske på att han tröttnat i största allmänhet. Jag vet inte riktigt. Men nästa gång satt vi över promenadrundan och vilade vid stolsryggan, och då lugnade han ner sig igen innan det var vår tur att vara aktivt ekipage. Då var han helt stabil och gjorde inget försök att sticka och ta fågeln. Han satt helt lugnt medan jag hämtade in den. På det hela taget väldigt nöjd med hans arbete idag, bara min smärta som var jobbig.

A2-kullen tränar på Wij

14 september 2011 / / 1 kommentar

Igår var det dags för A2-kullens andra höstträning på Wij. Den första missade vi då vi var på semester på Norrby Gård.
Anita hade förberett ett sök med sex olika fåglar (trut, kaja, kråka, and, fasan och kricka, om jag minns rätt). Men innan vi gav oss i kast med detta gick vi lite högre upp i skogen och körde ett litet lydnadspass, mestadels med lösa hundar. Vi cirklade runt varandra, gjorde inkallningar förbi de andra hundarna osv. Sånt vi ägnade oss åt medan de var valpar, men inte desto mindre nyttigt nu. Detta lilla pass gjorde att hundarna skärpte till sig (vi med, kanske?) och fick bättre fokus.
Anita sköt sedan ett skott efter utläggningen av viltet och vi drog oss ner till sökområdet. De passiva hundarna satt inom synhåll mot den arbetande hunden, på ett sådant avstånd de klarade av. Lakrits och jag började. Vi hade en (mycket) kraftig motvind att ta hänsyn till. Det var så mycket vind att dofterna mycket väl kunde snurrat runt i området och förvirra för hundarna. Men det visade sig inte vara några som helst problem för något av ekipagen. Lakrits tog in den ena efter den andra av fåglarna, lugnt och effektivt, och lämnade av snyggt i hand. Jag körde min fras ”det finns en till där ute” inför varje nytt skick plus att vi förflyttade oss lite i sidled för att få en bra vinkel till de kvarvarande apporterna. Det fanns ingen tvekan vid något skick ut, och han gick ut på djupet och hämtade in även den yttersta fågeln. Han jobbade helt enkelt kanonbra! Inte ens Anita hittade något att anmärka på, utan det var en fullpoängare. Jag är så himla nöjd med honom!
När Reko och Speja gjort sina sök gick vi tillbaka upp till lydnadsområdet. Denna gång skulle vi gå ett okopplat ekipage bakom skytten och två passiva, kopplade, ekipage där bakom och ta enkelmarkeringar. Vi körde samma tågordning så Lakrits och jag började. Skytten stannade och anvisade plats, och gick sedan vidare en bit, sköt ett skott och kastade en fågel så den hamnade dolt bakom en gran. Jag skickade Lakrits, som tyckte det var lätt som en plätt och strax kom in med pippin. Skytten kom tillbaka och jag lämnade över fågeln och vi gick vidare i samma procession. Nytt stoppställe, ett skott och en kastad enkelmarkering in bakom några smågranar. Inget problem här heller, mer än att denna fågel var lite kladdig och Lakrits därför hade lite svårare att lämna ifrån sig den. När vi gick tillbaka till utgångspunkten sköt Anita ett oprovocerat skott utan att det hände något. Vi promenerade vidare utan att ta notis om skottet. Inga problem här heller.
De båda andra ekipagen gjorde samma övning medan vi gick passiva. När alla tre ekipagen gjort övningen avslutade vi med ett likadant varv till med lösa hundar (tror jag), där vi ställde oss på linje medan Anita sköt från samma position som tidigare, men utan någon fallande fågel. Uppmärksam hund, men ingen reaktion på skotten och inget försök till knallande. Hur stadig som helst.
Mot slutet var Lakrits aningen gnällig (men inte särskilt högt eller särskilt mycket) och gjorde små glädjehopp ibland. Han är helt tyst och fokuserad när vi är passiva medan de andra arbetar, det är just mellan övningarna (när vi är ”lediga”) som det här kommer. Tror kanske att han behöver få lite utlopp för all lagrad energi efter att ha varit så fokuserad en längre stund, och tror det kommer att avta av sig själv när han blir lite äldre. Ska ändå hålla ett litet öga på det och försöka låta honom få utlopp på annat sätt, till exempel genom att gå och ta en kisspaus och få nosa en sväng mellan varven. Det blev inte mycket sådant nu.
Det kändes som en mycket bra avstämning inför de prov jag har dristat mig att anmäla till. Den senaste anmälan är 16 oktober på ett Working Test i Sorunda som hålls av flatklubben. Nu har vi tre anmälningar, vore väl sjutton om vi inte skulle komma med på något av dem.

Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte

10 september 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte
Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.

Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.
Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.
Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.
Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.
Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.
Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.
Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.
Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.
I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!
På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑