Efter att ha missat ett par tillfällen var vi äntligen med på jaktträningen igen. Det var såklart jättekul, som alltid. Idag mötte Speja, Acke och Lakrits upp och Carron fick sitta med och titta på vad ynglingarna hade för sig.
Vi gjorde ungefär samma sak som Lina berättat om från tidigare tillfälle. Vi började med fotgående i en gammal igenvuxen sandgrop. Lakrits och jag startade hela tiden sist, så han fick chans att sansa sig lite före momenten. Det var branta backar ner i gropen och det gällde strikt fotgående hela tiden, med eller utan koppel. Jag började med koppel och Lakrits höll sig fint till sidan hela tiden. Nerför första backen, sen över nedfallna grenar, uppför backen på andra sidan, under en låg gren, ner igen och upp till utgångspunkten. En riktig hinderbana, alltså. Vid hindren sade jag Vänta, klev över själv och sedan Nära så han slöt upp vid min sida igen. Förutom en del irriterande nosande gick det så bra att jag när vi kommit halvvägs i banan släppte kopplet och lät honom fortsätta lös. Inga problem. I sista uppförsbacken tog jag kopplet igen med tanka på de väntande hundarna däruppe. Hans enda problem var alltså nosigheten. Det hade ju redan gått flera hundar och människor just denna väg, så det är inte så konstigt att han dippar ner ibland, men jag vill inte att han nosar kontinuerligt. Anita tipsade efteråt om att ”råka” komma med foten precis vid nosen som en lite obehaglig störning, får se om det kan hjälpa till att få bort detta.
Sedan var det viltintroduktion. Anita hade med sig en korg med halvdussinet olika fåglar, men vi konstaterade rätt snabbt att Lakrits inte behövde nån särskild viltintroduktion. Han visste precis vad det handlade om.
I turordning fick hundarna sedan hämta in varsina tre–fyra fåglar från allt längre avstånd. Den allra bortersta var lite knepig för Lakrits. Han vände tillbaka lite för tidigt och missade därmed vinden som förde med sig vittringen av viltet. Efter andra vändan kom han tillbaka ända in och Anita tyckte att jag skulle skicka honom igen. Jag nonchade honom just och innan jag hann reagera på hennes förslag gav han sig frivilligt ut på tredje varvet. Och nu kom han lite längre ut, precis lagom för att snappa upp fågeln. Han kommer in fint med dem och lämnar av skapligt bra.
Nu var vi kalla och behövde en fikapaus. Solen tittade fram emellanåt, men det var bra kyligt i vinden. Efter pausen var det premiär för sök. Anita brukade inte introducera sök och vilt ihop, utan med dummies eller bollar, men eftersom allt gått så bra och viltet fanns till hands körde vi på pippina. Vi tog undan hunden medan Anita gick längst ut i sökområdet (tänk på vinden: mot- eller sidvind ska nybörjarhunden ha). När hon var på plats därute fick hunden se när hon i zickzack tog sig tillbaka närmare och närmare oss. Hon snitslade upp platserna där hon lade viltet. Tips till oss nybörjare: rita gärna en enkel karta över var ni lägger vad, så ni vet sedan vad som inte är inhämtat. Tanken är att hunden ska hämta de närmaste apporterna först, och sedan successivt söka sig utåt.
Vi skickade så hunden på Sök (midjehög handrörelse samtidigt som kommandot Sök). Jag var beredd med visselpipan, och det var bra, för när han tagit sin första fågel passerade han väldigt nära en annan snitsel. Vi vill ju absolut inte att hunden ska börja byta, så jag förstärkte med en inkallningssignal, som han lydde. Han kom in fint med fågeln och jag lade den i korgen. Andra skicket ut fattade han inte vad jag ville. Dels kanske jag var otydlig i kroppsrörelserna, men jag gissar också att han inte trodde det fanns mer därute – det hade ju inte hänt något sedan han skickades senast. Normalt går man ju och lägger ut nån ny apport, kastar en markering eller liknande mellan skicken, men nu hände inget och ändå ville jag skicka honom igen. Han sprang lite tveksamt bort mot korgen där jag lagt den pippi han nyss hämtat, och jag fick berätta att det var ju inte det jag ville. Vi tog istället några steg framåt och så skickade jag igen. Nu gick det bättre och när han väl bestämt sig var det inga tveksamheter längre. Det dröjde inte länge förrän fågel nr 2 var inhämtad och lagd i korgen. Vid tredje skicket gick jag genast ett par steg fram så han inte skulle göra någon ny koppling till viltkorgen, och nu gick det bra på första försöket. Denna fågel var en duva och precis när jag skulle ta den från honom sade det knak i skelettet. Nu var ju duvan rätt medfaren sedan tidigare, men aningen lösare grepp skulle man ju önska.
Jag är iallafall väldigt nöjd med hans arbete, och kan åter konstatera att det är passiviteten vi behöver lägga mest krut på. Han var inte särskilt pipig, även om det kom lite småljud vid några tillfällen, men han hade svårt att hålla sig lugn och stilla så länge som behövdes medan de andra ekipagen jobbade. Anita ger oss alla mycket beröm och vi slickar i oss – för inte kan det väl vara att hon ger så fina betyg till alla sina valpköpare? 🙂
Senaste kommentarer