Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: vatten (sida 3 av 7)

Utan tövan

Ett jättekort inlägg, måste packa. Men idag var vi vid Lillsjön igen. Mona hade med sig liten gummibåt och rodde ut med dummies till två ställen. Dessutom lade jag ut på vanliga gyttjestället och Annika grejade en  dirigeringsfyrkant.  Med var också Carina med en golden. Idag blåste det för omväxlings skull från höger.

Vi började med gyttjestället åt höger och dirigeringsfyrkanten. Att skicka genom vassen gick bra. Nästa skick dirigerade jag först rakt ut, sen höger. Då märktes det att hans förväntan var att få en boll kastade över huvudet, så det var ju bra att jag hade en annan plan. Efter lite tjatande om Höger hajade han vinken och tog sen snabbt in den när han begripit planen.

Sen var det intressant att se om Lakrits grejade dirigeringen ända ut till den lilla ön bortom näckrosorna. Han hade fått vara med och titta medan båten roddes omkring, så han hade ju ett hum. Men ingen var kvar därute, så det var bara att skicka och hoppas.
Och vilken igång – helt utan tövan! Sen peppade jag med en del Ut medan han kämpade sig fram i vegetationen. Han kom lite för långt åt höger och simmade förbi, men jag lyckades dirigera tillbaka honom och efter lite trixande tog han en apport där! Kanon!

Mot slutet tog han en till där borta. Medan de andra höll på med sina telningar gick vi upp och gjorde ett närsök som Annika lagt ut på land. Där kunde han ju hållit sig lite tajtare, absolut nåt vi kan fila på i Frankrike.

Sen simmade Lakrits ut till vassruggen ungefär halvvägs ut i sjön, kanske aningen kortare avstånd än till ön, men mindre distinkt område. Även här hamnade han lite mycket åt höger, men lyssnade bra och var snart på rätt ställe. Nästa skick ut dit gick mycket rakare.

Både Mona och Carina fick ro ut för att hjälpa sina hundar, och båten började läcka luft. Här är Carina på väg tillbaka, svårt att ro när båten börjar se ut som en banan!

Stort tack för sista vattenträningen för vår del på ett tag. Lakrits har gjort gigantiska framsteg, särskilt med ihoppen, som nu är riktigt frejdiga även på ganska dolda dirigeringar!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Så kan man sammanfatta gårdagens Wij-träning. Vi var ett gäng tappra som dök upp trots regnet och togs emot av Anita och Jörgen. Även en valpköpare var på plats och kikade på hur framtiden för hennes telning skulle komma att se ut. Kul!
För Lakrits del var jag nyfiken på att se om han denna gång skulle ta en dirigering ut till förrförra veckans ställe utan föregående visning. En helt dold dirigering mot gammal minnesbild, alltså.
Jo, han gick i. Jag fick stötta honom ett par gånger i igången och lite krokigt blev det in mot vasskanten, men han visste ändå vad det var matte ville att han skulle göra. Och när han väl kom ut på blankvatten var det ingen tvekan. När han hade fem–sex meter kvar såg han den gröna dummien och plockade in den hur fint som helst.
Efter en paus gjorde vi om samma sak, fast från kanothålet istället för från stranden. Här var det mer action direkt. Stället är mer inramat av vass och jag tror att det blir tydligare vad man ska göra – simma rakt ut mellan vassruggarna. Det kändes verkligen bra.
Nästa steg var att testa exakt samma sak från den högra igången. Här blir det lite längre distans till belöningen, och han har inte gått i härifrån denna sommar iallafall, så det var helt nytt. Nu fanns Anitas båt därute som stödpunkt, vilket nog underlättade för honom. Lite tvekan här med, men efter ett par uppmuntrande Ut kom han förbi vassen ut på blankvatten. När han hade simmat en bit hjälpte Anita honom genom att kasta en belöningsdummy. Han kom fin tillbaka in i samma hål som han simmat ut genom.
Ny paus och sen avslutade vi med en rolig skjutapport från samma högerställe med vitt ägg som gick ända bort till vasskanten och lade sig fint och guppade tydligt synlig. Det här är ju kul, tycker Lakrits, och hoppade i med konfidens och simmade målmedvetet hela vägen ut. Det blev en bra avslutande minnesbild av denna plats och hur skojigt man kan ha här.
Det blev troligen sista gången på Wij för säsongen för vår del, om inte oktober blir en synnerligen varm och trevlig månad. Och trots allt regnet höll vi modet uppe allihop. Det är klart, Jörgen muttrade lite om OS. 🙂

WT Gyllerboda

Lite oväntad, häftig, ljuseffekt. Allt ljus på Åsa och Mocca. 🙂

Alla startnummer fick varsin numrerad golfboll. Den tog man när det blev ens tur att gå iväg till en ruta, och sen lade man tillbaka den överst i kön till en annan ruta (den med kortast kötid) när man kom tillbaka. Fanns man inte på plats när ens nummer ropades upp hamnade man överst i kön igen. Det lät förvirrat när de presenterade systemet, men det fungerade faktiskt över förväntan.

Jag var lottad att börja med ruta nummer 3 och kom dit som tredje eller fjärde ekipage.

Ellis och Extra.

Nr 3: Terrängen var olika höjd på gräsvegetationen, våra markeringar skulle hamna i mellanhöga gräset. Inleddes med fotgående och stadga. Man skulle hämta en kort markering själv medan hunden satt kvar, sedan kastades en något längre markering till Lakrits. Han sprang alldeles för långt, och domaren frågade efter en liten stund om jag kunde hantera hunden. Ja, sade jag och dirigerade runt honom. Han lyssnade riktigt bra och jag tog in honom lite. Tyvärr tog jag inte in honom tillräckligt långt, trodde själv att den var längre ut än den var. Hon sade: ”this is your last chance”. Efter lite  mer blås kom han i rätt höjd och tog den. ”This is enturely your fault”, var omdömet till mig. Den italienska domaren gillade hunden. Vad ska man säga? Jag borde så klart ha markerar den bättre själv. Får skylla det på orutin, är ju rätt inne på B-provstänket att låta hunden själv arbeta på en markering. 13 poäng

Nr 5: Fotgående, vattenmarkering som han tog snabbt o enkelt. Svensk domare som tyckte han simmade snabbt. Kändes bra. 20 poäng

Marina och Reko med fint fotgående.

Nr 4: En walkup där jag gick som vänster och körde markeringarna 1 och 3. Min parkamrat var nr 2 Lena Almstedt med Searover Pims Pitare. Marken bestod av högt  tistelgräs. Lakrits sprang för långt, och när han kon tillbaka dirigerade jag honom rätt, hade nummer tre i färskt minne. Parkamraten fick en plättlätt som landade på stigen istället för i tistelgräset. Såklart klockrent.
Vi gick vidare, vände 180 grader, ny markering till mig. Här chansade jag inte, utan blåste närsök när han var i rätt område. Kom in snabbt. Den här gången blev markeringen svårare för parkamraten. Svensk domare. 10 poäng – lite förvånad att detta blev sämsta rutan, men det är väl jag som inte riktigt har fattat bedömningsgrunderna.

Åsa med parkamrat startade i elit före oss på ruta 4, som skymtar till vänster.
Man ser hur hög vegetation det var. 

Nr 2: Detta var en äng med kort inpromenad. Vi fick titta på en markering som kastades, vända runt. Jag fick en dummy av domaren som jag skulle gå ut tillsammans med hunden och lägga ned vid en flagga, gå tillbaka. Sen skulle vi börja med att ta in markeringen, vända igen och ta in dirigeringen. Kändes bra. Finsk domare. 18 poäng

Nr 1: Denna ruta var i gles skog. Från punkt 1 skulle man gå fotgående till punkt 2, därefter titta på en enkel markering i blåbärsris. Sedan gkulle man lämna hunden, gå till punkt 1. Kalla in. Skicka på markeringen från punkt 1. 20 poäng av italienske domaren.

Domarna tackas av.

Får återkomma om resterande poäng, som vi inte fick veta på plats. Lite surt, eftersom jag kunde varit hemma tre timmar tidigare om jag inte inväntat de resultat som aldrig kom. De ska iallafall publiceras ikväll, får hoppas på det. Eftersom resten av arrangemanget flöt på så bra var det en tråkig avslutning på dagen.
Edit: resultatlistan finns här Jag hamnade på totalt 81 poäng, vilket jag är klart nöjd med.

Lillsjön på egen tass

Åkte till Lillsjön igen, denna gång ensam. Det skulle bli spännande att se om Lakrits kunde ta in alla dummisar utan någon Erfaren Hund till hjälp. Kasper fick följa med också.
Jag gick först bort till gyttjestället och kastade i fem dummisar. Hundarna fick hänga med och se på.

Det här är den glugg man kan kasta igenom, och med all vegetation
är det svårt att få iväg dem långt. Iallafall för mig. 

Det blåste lite mer idag (från vänster) så rimligen borde dummisarna hålla sig skapligt på plats i den lilla viken.

Vid första skicket från klippan var han lite tveksam. Inte vart han skulle eller vad han skulle göra, utan mer hur han skulle gå i.

Kan man gå ner här?

Nej, usch, det verkar läskigt.

Men här kanske, då?

Neeej!

Okej, jag tar väl och hoppar, då.

Han vet precis vart han ska, rundar vassen fint.

Och simmar vidare rakt ut till dummyområdet.

De två påföljande skicken var han säkrare i igångarna. Han går inte i rakt vid själva igången, utan söker sin väg ner i vattnet, men när han väl tagit sig i simmar han rakt och fint mot området. Jag vill inte traggla rakheten nu, utan koncentrerar mig på att få honom att gå i villigt och utan tvekan. Rakheten hela vägen kan komma i nästa steg.
Cheysie och Tindra hade haft vänligheten att röja ett dike i vassen häromsistens, och det utnyttjade Lakrits med förtjusning när jag väl visat honom på det. Smart ställe! sade han.

Efter tre intagna dummies tog vi fikapaus och då fick uppbundna Kasper komma med också. Han passade på att jaga flugor, förutom att bevaka sin del av ostbitarna.

Kasper jagar flugor.

Efter fikapausen tänkte jag att det blir nog bra att lätta upp dirigeringskraven med lite roliga bollar. Jag fejkkastade med tom bollkastare och spanade sen ut mot näckrosorna som om jag såg en boll därute. Sen pekade jag och skickade Ut och när Lakrits hoppat ut från klippan och börjat simma satte jag snabbt i en boll i kastaren och slungade den över huvudet på honom. Det fungerade fint och genererade säkra igångar. Nu får jag väl försöka börja tona bort denna hjälp så att han till sist kan gå i på bara den pekande handen. Det får ta sin lilla tid.
Lakrits simmar rakt ut på min dirigering och får en boll som belöning.

Skakar sig vid uppgången utan att släppa bollen.

En liten regnbåge, minsann!
Det är inte så lätt att filma och slunga bollar samtidigt, men efter att ha klippt bort lite vimsiga filmsnuttar på himmel och mark blev det så här:

Avslutningsvis fick Kasper nosa omkring lite vid grillplatsen i jakt på nåt gott medan Lakrits och jag vilade efter väl utförättat värv.

Igångar, dirigeringar och markeringar vid Lillsjön

Igår var Annika och jag vid Lillsjön med hundarna. Har aldrig varit där förut, men efter visst gyttjegående visade det sig vara ett jättebra ställe för hundträning.

Därborta skymtar bryggan vi aldrig nådde fram till.

Vi började med att försöka gå bort till en flytbrygga som syntes i bortre änden i vassen. Dit nådde vi aldrig, men genom mer gyttjegående nådde vi ut till en glugg där man kunde kasta i dummisar. Annika, storkastaren, fick äran att kasta i sju stycken och stå kvar och vänta beredd med en åttonde medan jag och Lakrits trasslade oss tillbaka genom snåren och ut på en fin klippa. Därifrån såg åtminstone vi människor de flesta flytande dummisarna väl. Hundarna hade en vassrugge i vägen.

Här simmar Lakrits tillbaka efter att ha hämtat en av de sista dummisarna.

Lakrits verkade dock helt införstådd med uppdraget när jag riktade handen. Annika och jag hade kommit överens om att när jag fått i honom på en dirigering och han tagit sig förbi vassen och simmade rakt och fint på blankvattnet skulle jag högt och tydligt säga Bra! och då skulle hon kasta den åttonde som extra förstärkning. Så här i efterhand kan jag säga att han simmat precis lika fint mot dummysamlingen utan den extra förstärkningen, men visst gav det lite extra schvung och drag åt honom. Tanken är ju att han ska tycka att det här är superkul, och det lyckades vi allt med.

Igången var lite tveksam, mest för att han inte riktigt visste hur han skulle tackla klippkanten ner till vattenbrynet, men vart han skulle var det ingen som helst tvekan om. Uppvägen tog han vid ett hål på andra sidan vassruggen och sprang sen upp på klippan och lämnade av snygg. Inget att säga om det.

Annika och hennes hundar anslöt och vi varvade dirigeringar bort till dummyhörnet med att skicka på bollkastaren rakt ut bland näckrosorna.

Vi hade en liten fotosession med Cheysie, som gärna visade upp hur fint hon hoppade från klippan. Inte helt lätt med mobilkamera, men till sist, så …

Tjoho!

Därefter riktade jag Lakrits åt samma område med tanken att det nog sett tillräckligt intressant ut åt det håll Cheysie hoppat för att ta de bollar vi kastade när vi fotade.

Tja, i början var det lite segt, men jag tyckte allt eftersom att han började förstå melodin: hoppa ut i vattnet och börja simma så som matte anvisar, så kommer det snart en rolig boll flygandes som man kan jaga ifatt. Sen kunde det ibland vankas ett och annat kulkast som belöning för att man varit så duktig med igångarna.

Mot slutet fick jag till riktigt fina igångar mot dold dirigering. Kul!
Och upp ska man ju igen.

Tindra fick ta in den sista dummien borta i hörnet. Den hade försvunnit helt utom synhåll, men vi hade räknat och räknat och insåg att det absolut fanns en till nånstans därborta. Efter mycket fint sökarbete hittade hon den inne i en liten vassvik där den glidit in. Den erfarna hunden har åter uträttat storverk!

Vi avslutade med lite dubbelmarkeringar åt det andra hållet och försökte få till en linje med längst-bort-kastet först och sen ett lite närmare kast. Lakrits första igång var det mer schvung i än den andra, men båda var helt okej.

Annika filmade en snutt med min mobil, en enkelmarkering.

Inget B-prov men mer vattenträning

Chansade idag på att åka till Gullunge för B-provet som jag lottats till 15:e reserv på. Det var ju ett långskott, och som väntat blev det ingen start för oss. Men försöker man inte har man ännu mindre chans! Istället fick vi träffa trevliga människor, titta på nervösa startande, passivitetsträna och i största allmänhet njuta av solen. Märta och Bosse gjorde ett utmärktjobb och fick en etta, stort grattis till dem! Hur det gick för Anita W och Acke lär jag få veta snart, åkte hem innan det var dags för dem. Edit: Anita och Acke fick en fin tvåa! Provupplägget såg alldeles utmärkt ut och domare Reine Hansson gav ett mycket trevligt intryck.
Domare Reine Hansson och skrivaren.
I fredags blev det vattenträning vid Nygård med Annika, Cheysie och Tindra. Eftersom Lakrits inte riktigt har förstått det här med att skickas på dolda apporter rakt ut i vattnet ännu bad jag Annika att börja med att kasta en markering till honom, så skulle jag sedan följa upp med ett linjetag till samma ställe för att se om han då skulle greja det, innan hon gick därifrån för att ansluta till oss på skickplatsen.
Hon inte bara kastade fem apporter i vattnet vid vassen, hon vågade sig dessutom långt ut på sidan av den yttersta klippan. Det såg vådligt ut, i synnerhet som hon tappade en bollkastare på kuppen. Den gled nerför klippan hela vägen till vattenbrynet. Vad gör jag om Annika åker samma väg, undrade jag för mig själv och höll tummarna för att detta inte skulle inträffa. Som tur är har Annika en apporteringssäker hund som gärna tar in allt matte ber om, så kastaren räddades hem igen av duktiga Tindra. Och inga fler tillbud skedde därute. Status: 3 apporter på klippan, 5 i vassen.
Vi stod på plats när Annika kastade ner i vassen, så jag skickade honom på första. Sedan kastade hon i en eller två till medan han simmade, men han hade full fokus på den första, som snart kom in i hand. Det var min lila kastapport. Nu fanns det 8 röda kvar. Jag vände runt honom ett kort varv och vände upp mot vattnet igen. Han ville inte i, men jag tog i med bestämd (inte arg) röst. Du ska i och jag vet att det finns en apport därborta! Efter lite trilskande gjorde han faktiskt som jag sade! Jag peppade tills han var utanför vassområdet (ganska tätt och lätt att fastna i) och sen lossnade det. Han visste som av sig själv att han skulle simma ut till vassen på motsatta sidan. När han var nästan framme såg jag en röd apport som flöt aningen utanför vassen, så jag dirigerade Höger, och ta mig tusan om han inte sam rätt på den! Mycket bra avslut där, alltså.
Sen gjorde vi paus medan Annikas hundar fick jobba. Nu var ju frågan hur jag skulle gå vidare med Lakrits. Vill inte bara traggla med att få i honom på ren lydnad, utan det måste vara kul också. Anita tipsade ju häromsistens om att varva med roliga markeringar. Annika förslog att vi skulle utnyttja bollkastaren.
Jag började med att kasta i en stor sten. Tyvärr var den lite för tung, så jag orkade inte få ut den utanför vassen, utan den hamnade någon meter innanför. När jag skickade kastade Annika en bollapport över huvudet på oss. Tyvärr såg varken jag eller Lakrits den. Annika kastade en till som jag såg, men Lakrits kämpade fortfarande inne i den tunga vassen och noterade inte att den for över huvudet på honom. Den tredje bollen hon så förtänksamt fick iväg observerades iallafall av honom och han fick extra skjuts ut till blankvattnet. Där såg han tyvärr två av bollarna och försökte plocka med sig bägge. Attans! På tillbakavägen tappade han den ena och kom in med en till mig. Jag bestämde då att nu vet han ju var den andra finns, så då kan han gott få simma ut på linjetag och ta in den med. Samma tvekan igen. Men nu var jag ännu bestämdare. Jag visste ju till hundra procent att han var medveten om att det fanns en boll till och var den låg, så jag skjutsade helt enkelt i honom med putt i rumpan och vägrade godta en vägran. Jaha, så lommade han ut och plockade upp den. Kan man lomma när man simmar? Jo då, Lakrits kan. Den tredje bollen plockade Cheysie in.
Både Cheysie och Tindra skickades för att plocka in några röda apporter. Efter en välbehövlig mental paus för min lille rackare var det så dags att göra ett nytt försök på dem. Det borde finnas en kvar i vassen iallafall, förutom dem på klippan.
Jag riktade in honom mot vassen på andra sidan, sade Titta! Och när jag tyckte han verkade koncentrerad i kroppen skickade jag på Ut. En liten tvekan igen (men inte lika stark som de två tidigare), men så fick jag ut honom iallafall. Han simmade målmedvetet bort till rätt område och sökte runt lite i vassen. En gång trodde jag att han fått tag i den, men så kom han ut igen tom. Han började simma utåt sjön, precis som Tindra gjort tidigare (och hon hade mycket riktigt hittat en röd apport som drivit iväg långt ut på sjön). Jag satte igång att dirigera in honom tillbaka till vassområdet. Lite tjat blev det, men på det hela taget tycker jag att han följde mina anvisningar. Dock hade han en tendens att åter söka sig ut? Kanske kände han någon vittring där, jag vet inte, lät honom inte fullfölja åt det hållet. Istället provade jag att försöka få upp honom på klippan i tanke att han borde få hitta en apport, och hittar han inte den i vassen kan han ju få ta en på klippan istället. Men han förstod inte vad jag menade med mina Upp! Han hade ju heller inte, till skillnad från Annikas hundar, varit med därborta och lagt ut, så han hade ju ingen aning om att det kunde finnas något högt däruppe.
Jag var så upptagen av mina dirigeringsförsök att jag inte märkte att Annika gav sig av, men rätt var det var kom det en tennisboll flygandes från bortre strandkanten rätt ner utanför vassområdet så att Lakrits såg det. Bingo! Nu fick han sin välförtjänta belöning efter det intensiva sökarbetet därborta!
Jag hade närmast råkat snubbla över lite kantareller som Annika nu fick i present för att hon varit så klok att hon gått runt och kastat i en belöningsboll till Lakrits för hans gedigna sökarbete. Tack än en gång för det! Hoppas det blev en god kantarellsmörgås.
Efter detta kände jag att Lakrits jobbat klart för dagen. Cheysie fick också göra ett försök på den saknade apporten i vassen, men sen tvingades vi inse att den måste ha flutit iväg. Kanske Lakrits trots allt hade pejl på den? Annika skickade Tindra på ett litet test för att se om hon skulle få nys på den, men nu hade den eventuella vittringen tydligen försvunnit och Tindra fick istället ta in en av bergsapporterna. Sen fick våghalsiga Cheysie göra detsamma. Säga vad man vill om den damen, men feg är hon inte! Hon kastar sig hals över huvud ut i vågorna när matte skickar på dolt linjetag, simmar som en iller, försöker leta sig uppför bergväggen, tappar taget i sina ivriga språng och ramlar rakt ner i plurret igen. Nytt försök och nu hittar hon en bättre väg upp. Inga problem att identifiera en dummy och sen samma väg ner igen, snabb som en vessla. Puh! Mer tur än skicklighet att det där bergsklättrandet gick bra, känns det som. Där kunde Lakrits gärna få aningen av hennes mod, så skulle båda bli alldeles lagom balanserade.
Som avslutning efter att vi konstaterat att Annika gått back en apport kommer Cheysie plötsligt sättandes från ett helt annat håll med en vit apport. Den hade Annika tappat för flera veckor sen, så det passade ju utmärkt att den kom tillrätta nu. Ett slags apporternas nollsummespel.
Jag tycker ändå att jag kommit en liten bit på väg i Lakrits tvekan att gå på okända apporter som inte är rena markeringar. Lite träning till på detta så har jag nog fått in en förståelse på vad som gäller. 

Tveksamma igångar på Wij

Alltså, egentligen inte ett igångsproblem av samma art som i de senaste inläggen om Käringsjön och Issjön. Den här gången handlade det om osynligt lagda dirigeringar till bekant ställe. När Lakrits inte vet vad han ska göra tar han ofta (även på land) något tveksamt steg, som för att göra matte till viljes, och stannar sen upp. ”Vad är det egentligen jag ska göra, matte?” kommer frågan.
Så här handlar det inte om att inte vilja hoppa ner på konstigt ställe, utan om att knäcka övergången från synliga apporter till osynliga. Jag var för kvällen utmärkt klädd i shorts och sandaler, så jag kunde hjälpa honom lite på traven genom att hänga med ut ett par meter för att bättre försöka visa riktningen, vad jag ville.
Vi fick till två lite tveksamma, vingliga, skick ut. Vingligt på grund av att han sökte sig till vasskanten några meter ut innan han, stöttad av mig, började simma utåt mot nästa vassområde. Jag berömde och belönade med lek och ostmacka när han kom tillbaka efter välförrättat värv.
Dessa skick varvades av rolig skottmarkering. Anitas tanke är att ge honom många roliga markeringar framöver och varva dem med dirigeringar till osynliga, men bekanta, områden. Vi får försöka med detta, bara jag får till rätt träningsplats.

Bobo och Jörgen spekulerar kring senhöstens Skottlandsresa.

Träning av igångar i Issjön

Lakrits behövde ju träna igångar, konstaterade jag vid Käringsjön häromdagen. Så nu åkte vi till Issjön för att se om vi kunde hitta lite olika markförhållanden att träna vid. Vi började med att göra misstaget att försöka gena över nya hygget. Det är klart bättre att gå grusvägen runt!
Jag började med att kasta en dummy från bryggan som ligger strax bortom första vindskyddet på höger sida.  Han kastade sig i utan tvekan och sprang sen upp intill bryggan och mötte mig på bryggspången för att lämna av.
Inga fiskare eller promenörer syntes till, så nu plockade vi fram apportkastaren. Rolf ställde sig ute på bryggan medan jag och Lakrits ställde oss vid gräskanten intill. Det var skaplig sidvind så apporten åkte in mot ett näckrosområde medan Lakrits simmade. Ingen fara, han drog själv åt höger och fångade upp var den var nånstans. Nästa skott bad jag att Rolf skulle skjuta lite mer åt vänster på grund av drivningen. Jösses, den gick dessutom extra långt ut trots att det var den gröna kantiga apporten. Lakrits började rakt ut mot den, men vek sedan av åt kanten. Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet genom att vissla stopp, ropa Vänster, ropa hans namn – men till ingen nytta. Han hörde mig nog inte. Jag väntade lite och tänkte att nu tar han sig nog upp på land inne i viken. Ska jag själv bli tvungen att plocka av mig paltorna (bikini under) och simma ut och rädda in den? Chansade på att blåsa Stopp igen och Vänster. Och nu vände han! Om det var mitt rop eller om det var för att han själv insåg att den inte fanns därinne ska jag låta vara osagt. Men nu peppade jag honom med Ut och Bra och någon gång Vänster när det började bli fel riktning igen. Och jäklar i det, men rätt var det var såg jag hur han kom rätt i vind och fick känning på den! Nu var det bara en fråga om metrar innan han hade bärgat den och påbörjade den långa simningen in i land med den.

Tyvärr är detta inte fångat på film, men när vi fikat en stund och låtit honom vila kom Rolf på att han hade kameran med sig, så några apporteringar förevigades. På filmen syns en apport från klipphäll och en lite knepigare igång från en torvgräskant. Dem gillar han inte, men till sist tog han språnget. En annan nyfiken liten herre är också fångad på filmen.
På tillbakavägen gick Rolf och Kasper och kikade efter svamp medan jag skickade i Lakrits från ett riktigt sankt ställe med skvattram och blötmossa. Han blev rätt förvånad när underlaget brast under honom strax innan han nådde sjökanten, men tog sig vidare ut genom vassen och plockade in apporten.
Ett par såna till för att träna på detta speciella underlag. De båda sista apporterna kom inte långt alls, snarast i vasskanten, för ammunitionen sade bara plopp. Nu var jag förvarnad, jag hade köpt ammunitionen till bra pris på Teba just för att det fanns vissa sådana skott i förpackningen.

Käringsjön

Liten idyllisk göl utmed Roslagsleden.
Annika och jag åkte till en parkering vid Roslagsleden och började promenaden mot Käringsjön. Skyltarna angav att vi skulle gå igenom två hästhagar. Den första innehöll tjugotalet hästar, varav några var lite nyfikna på de kopplade hundarna. Det var bara att ignorera dem och promenera i rask takt mot nästa stätta. Det mullrade av åska i bakgrunden, men som tur var försvann den. Den nya hagen var tom och stängslet var inte strömförande. Bra!
När vi så kom till den sista stättan brydde vi oss inte om att hundarna sprang före och ut genom hagen. Men så tyckte de väl att vi var för långsamma och skulle in igen och möta oss. Strömförande! Först fick Cheysie en stöt, gnydde till och backade. Sen var det Tindras tur. Hon backade dock inte, utan ville till sin matte. Hög flatt som hon är stoppade stängslet henne och hon tog emot stöt efter stöt. Jag tror det löste sig genom att Annika sjasade bort henne. Nu var det då Lakrits tur, han ville också till matte. Han hukade sig mer och fick bara en liten stöt på ryggen. Då hade vi alltså två hundar på utsidan och Lakrits på insidan när vi själva skulle klättra över den branta stättan med smala pinnar som inte lämpade sig för labbetassar. Hur göra? Jag klättrade över först efter att ha sagt till Lakrits att sitta och vänta. Sen kom Annika och med henne en bollkastare. Jag lånade den och lyfte upp den understa tråden med den, sen kallade jag på Lakrits. Jovisst kom han under utan att få nån mer stöt. Puh.
Sen gick vi en bra bit längs stängslet och labbarna verkade ha glömt bort stängslets farlighet, för flera gånger fick vi säga åt dem att inte springa så nära staketet. Tindra tror jag gick närmare sin mattes trygghet.
Sen bar det in i skogen och vi passerade bland annat en riktigt gammal skog som var som en hög, lite risig, sal. På vägen lyckades jag hitta lite kantareller utan att ens leta, och så småningom nådde vi fram till sjöns ena sida. Där fanns nån skranglig gammal bryggrest och runt den lade vi ut fem dummisar. Det regnade stundvis lite, men inte farligt mycket. På andra sidan såg vi ett skydd där folk satt och eldade. Dit skulle vi gå runt, därifrån kunde man skicka tillbaka till den sida där dummisarna nu låg.
Det visade sig vara en lång väg runt och det såg inte ut som om man kunde gena, för det var sankt ett stort område i sjöns utkant. Till sist nådde vi en liten träbro som vi gick över och strax kunde vi vika av åt höger. Sen var det så lång promenad att vi började undra om vi verkligen gått rätt. Men det fanns ju inga avvikande stigar, så vi kunde knappast ha missat den stora, välbyggda stockhyddan. Till sist dök det grå huset upp framför oss. Därinne satt två killar och en bäbis. Jag tror inte det var de vi sett från andra sidan, tyckte det var minst en ung tjej där då. De hade väl hunnit bytas av vid elden medan vi promenerade.
Vi började med att skicka Lakrits, men det blev stopp vid kanten. Kanten var torvig och sank och förstärkt med några stockar. Konstig kant, där vill jag inte hoppa ner, sade Lakrits. Cheysie fick ta vid och visa hur man gjorde. Ett raskt skutt så var hon i plurret och simmade målmedvetet över och hämtade in apporten längst till höger. Ett nytt försök med Lakrits. Han visste ju vad jag ville och vart han skulle simma, men tvekade länge vid kanten. Till sist kom han i, simmade för långt åt höger. Jag fick honom lite mer åt vänster, men sen tog han sig upp på land på andra sidan och sprang åt vänster istället. Fick snabbt nos på en apport och simmade tillbaka över. Vid nästa försök ville han fortfarande inte. Han gillade verkligen inte kanten. Han sprang runt i det som nu är döpt till Lakritslagunen, en liten egen pöl utan anslutning till själva sjön. Annika kastade ut en boll med bollkastaren, och den hämtade han in efter ett kort stopp vid kanten.
Sen fick Cheysie jobba lite och nånstans i den vevan gick killarna med barnet. 
Nu kunde vi ta fram apportkastaren! 
Genast var Lakrits mycket mer med på noterna. En enkelmarkering var inga problem. Plötsligt var kanten inte alls läskig längre. Sen fick Cheysie en dubbelmarkering och sen Lakrits också en sån. Då fick vi för oss att testa ägget. Annika valde att sikta i en hög båge för att det inte skulle fara alltför långt. Men trots grön ammunition for den iväg i en hög båge över hela sjöns större del och landade på land på andra sidan. Ops! Jag skickade Lakrits, men lite som väntat hade han noll koll på hur långt bort den hamnat. Knappt så jag själv visste det. Jag tog in honom igen och nu var det dags för den erfarna hunden. Tindra, som hittills bara fått nån dirigeringsapport, fick nu simma snett över sjön och upp på land. Hon fick korn på den vita apporten och var snart på väg tillbaka med den. Jättebra att ha en erfaren hund med sig på såna här expeditioner. Hade varit trist att tappa bort ägget allaredan. Tror det hade varit svårfunnet om vi skulle gått runt och letat.
Annika sköt ägget på nytt, denna gång lägre, och det hamnade kanske två tredjedelar ut åt sjöns större del, ett lagom avstånd för Lakrits som nu åter kastade sig i utan tvekan. Med det avslutade jag för Lakrits del. Helt klart måste vi träna igångar på olika ställen, så han lär sig att oförväget hoppa i oavsett om det är sandstrand, klippa, torvkant eller nåt annat. 
Cheysie fick plocka in den sista dummien på bortre sidan, och hon tog dirigeringsanvisningarna riktigt bra.
Nu gick vi åt andra hållet runt sjön, och tog den väg vi egentligen planerat att ta på utvägen också, men då vi blev bortkollrade av Roslagsledsskyltarna genom hästhagarna. Den här vägen var mycket kortare och bättre, tog ca 40 minuter. Åt andra hållet glömde vi ta tid, men det blev bra mycket längre. Denna vägen slapp vi både elstängsel och påflugna hästar. Summa summarum promenerade vi 6,6 km enligt min stegräknare. Rundan såg ut ungefär så här:


Apporteringsvik vid Rotebro

Jag hängde på husse när han skulle till Sollentuna för att fota Jubileumsmaraton. Men istället för att gå upp till Sollentuna kyrka gick jag och Lakrits ner till sjön bakom Jästfabriken. Tyvärr missbedömde jag distanserna lite, jag mindes det som mycket närmare. Vådan av att cykla sträckan jämfört med att gå densamma. Jag brukade cykla här ibland förr om åren när jag bodde i Solna och jobbade i Infracity. Men det var ju ett tag sen.
Iallafall kom vi så småningom bort till den vik där jag hade tänkt mig. Det fanns en fin gräsplan på en udde ut i vattnet med en grillplats. Där i kanten ner mot vattnet lade jag tre dummies, klokt nog så jag själv skulle kunna hämta dem på tillbakavägen för den händelse apporteringen inte gick som jag tänkt mig. Grillringen blev en bra hållpunkt.

På andra sidan, vid de höga träden, skymtade en person i rött,
så jag förstod att man kunde ta sig ner där.

Så började promenaden runt viken. Det var längre än jag trodde. Man följde först en bred cykelväg, sen tog man av vänster genom en vitgul grindliknande historia och tog av på en mindre stig snett nedåt vänster. En stund senare såg jag några personer som stod och fiskade. Precis intill hade jag sett ut mitt skickställe. Men skulle det alls funka?
Killarna var en liten bit bort, så dem var det ingen fara med. Möjligen skulle Lakrits störa fisken för dem. Men de gick nästan med detsamma när de såg att jag plockade av mig ryggsäcken och började leta myggmedel. Sedan fanns det en skock änder bara några meter ut från skickplatsen. Jag provade att kasta i en pinne för att skrämma iväg dem, men då simmade de bara närmare i tron att det var mat. Folk brukar uppenbarligen kasta i bröd åt dem.

Så småningom simmade de lite längre ut.

Jag provade att låta Lakrits hoppa i och simma några meter mot dem. Han var mycket målinriktad, men lydde min inkallningssignal direkt när jag tyckte att han kom för nära fåglarna och de splittrat upp sig lite.

Nå, dags att prova ett riktigt skick. Men, lite som jag befarat, det blev för svårt. Promenaden runt, fåglarna, avståndet. Hade jag haft en medarbetare på andra sidan hade avståndet inte varit något problem. Men nu simmade han ut till växtligheten, sen vek han av åt höger. Jag provade en gång till, men fick inse att det var bättre att strunta i det hela och gå tillbaka.

Lakrits är beredd, men har nog mer fokus på fåglarna än på
dummyplatsen som han inte alls verkar ha kvar i huvudet.

Väl tillbaka vid gräsplanen skickade jag honom mot dummyna. Jo, nu mindes han dem mycket väl och plockade raskt in alla tre. End of expedition.

Äldre inlägg Nyare inlägg