Jag insåg att det var längesedan jag körde ett sök med Lakrits (har vi gjort något sen sista B-provet i höstas?) så det kunde vara idé att inleda med det inför premiärdoppet sen i dammen.
Jag och Kasper gick och lade ut sex dummies, flertalet skapligt långt ut. En av dessa var den tunga tredelade 2-kilos-apporten, som jag lade på andra sidan ett sankt område, Lite extra jobb att plocka in den, alltså.
Sen bytte jag hund och Lakrits fick komma med till startplatsen. Några minuters vila vid ryggsäcken medan jag funderade ut hur jag skulle skicka. Vi hade vinden snett i ryggen idag.
Första skicket sprang han lite yvigt, men fick in en av de främre. Sedan blev det mer rationellt, även om han kanske sprang lite väl långt ut i början. Det kan ju dock hänga ihop med vinden. Han plockade in de tre främsta apporterna först.
Sedan flyttade jag mig några meter utåt och riktade honom till vänster om den tunga dummyn. Ganska snart kom den in också, följt av den yttersta åt höger. Sen hade jag en kvar som låg lite bortom tungdummyn, men när han sökt ett tag efter den kallade jag in honom. Jag tyckte han jobbat så pass bra på de övriga fem att jag inte ville pressa ut till den sista. Istället fick han hänga med mig när jag plockade in några snitslar jag hängt upp för säkerhets skull, och när vi närmade oss platsen för den sista (den nya gula vinstdummyn, för övrigt) så skickade jag honom på ett kortare sök. Och visst kom den in också.
Vi gick förbi bilen och lastade av flertalet dummies, behöll två till dammen. På nerväg till dammen blev Lakrits mycket uppmärksam när han såg en simmande and i dammen, men han fortsatte gå fint lös vid min sida. Jag pausade lite nere vid dammen och lät anden simma undan innan jag sade till Lakrits att vänta kanske fem meter ovanför kanten och själv gick ner och kastade ut dummisarna som dubbelmarkeringar. De hamnade max tio meter ut i sjön på grund av min kassa kastteknik, men nu var det ju inte avståndet som var huvudsaken, utan Lakrits vattenbeteende.
Jag gick tillbaka till Lakrits och skickade på den sist ikastade. Ingen tvekan i vattnet, men så fort han var uppe skakade han sig och tappade dummien. Han plockade upp den igen, men nästan framme vid mig släppte han den igen och skakade sig på nytt. Nej, sade jag och krävde att få den i handen.
Den andra markeringen hämtades fint och nu backade jag och lockade in honom med glad röst. Men samma här: nästan framme släppte han och skakade sig. Nu vrålade jag i ett rejält nej, varpå jag omedelbart plockade upp dummin från marken och gick och kastade i den i dammen igen.
Han blev rejält låg av mitt arga nejande, och innan jag skickade igen klappade jag om honom lite och pratade med ljus glad röst så han skulle veta att jag egentligen inte var arg på honom. Jag skickade ut igen och uppmuntrade honom på ingången samtidigt som jag backade. Nu fick jag den fint i handen INNAN skakandet!
Jag berömde såklart jättemycket och hällde ut en bunt godisar på marken som jackpot-belöning. Därmed avslutade vi.
Sammanfattning:
Det känns skönt att ha gjort ett sök som påminnelse hur man gör, och jag är inte jätteorolig inför söndagen på detta moment. Det kändes som att ringrostigheten försvann i och med dagens jobb. Hade detta varit på prov hade vi dock säkert fått en del avdrag på lite för yviga sök. Nu körde vi ju med dummies och inte vilt, men vi körde vilt senast på nyårsafton och det var rakt inga problem då.
Vattnet, då. Jag är väldigt nöjd med sista avlämningen och kan bara hoppas att den sitter färskt i minnet på söndag. De båda första var ju inte lysande. Ja, ja, vi får se hur det går. Känns ändå skapligt okej.
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
Kategori: vatten (sida 5 av 7)
Nu är vi hemma igen, orkade inte sitta där och vänta hela dagen. Vi hoppas som sagt på ett bra pris, så vi återvänder till prisutdelningen och hoppas hinna se Anita och Acke som startar sist.
De två enkelmarkeringarna som inledde provet var superlätta. Skytten sköt och en kastare stod en bit ut på en frostig äng med relativt högt gräs och kastade en pippi åt vänster, en åt höger. Plättlätt att plocka in, sade Lakrits och gäspade lite.
Sen var det fotgående en skaplig bit till det utlagda söket. Fotgåendet var väl sisådär, tycker jag. Det var som att ha med en unge på skolresa, ungefär: Titta matte, här är nåt intressant! Får jag kissa här? Kan vi inte stanna här? Har du sett det här, matte? Men han höll sig trots allt på det hela taget vid min sida, trots krumbukterna.
Söket var det svåraste på hela provet. Det fanns fem utlagda vilt i ett mycket sankt område med en massa vass och på högersidan småträd och buskage. Utläggarna hade skapat en stig mitt i och den var ju enklast att använda, tyckte Lakrits, trots att jag försökte peka honom i olika andra riktningar. Men utifrån denna stig fick han ändå vittring på de tre närmaste vilten. Han var rätt seg och långsam i ingångarna, tyckte jag, men det var såklart tungsprunget. Sen sade domaren att vi skjuter ett skott. Lakrits blev bra mycket mer alert efter skottet från skytten som stod nära oss på stigen, och sprang villigt ut med mer schvung. Han gick dessutom nu djupare än tidigare och fick därmed in de båda sista fåglarna också.
Vi promenerade vidare längs stigen och strax låg ett utlagt vilt på vänster sida. Skytten berättade att där hade han skjutit en fågel och den låg någonstans i närområdet. Jag skickade ut Lakrits på ett närsök, och han behövde inte söka alls länge förrän han fick vittring och plockade in den fågeln.
Sista momentet bestod av två enkelmarkeringar på vatten. Vi stannade strax intill skytten, och efter skottet kastades det en fågel från en roddbåt strax utanför vassen, så att den hamnade in i vassen. Det såg ut som om Lakrits inte hade full uppmärksamhet åt rätt håll, han ville gärna kika lite åt skyttens håll istället, trots att jag sade Titta och gjorde en gest ut mot vassen. Men trots detta uppfattade han var fågeln hamnade och var snabbt ute och plockade in den. Det var inget långt avstånd, vilket kändes rätt skönt med tanke på att lufttemperaturen vid halv nio–nio på morgonen låg runt nollan. Markering nummer två var i princip en repetition av den första. En baggis, alltså.
Nu var det bara passiviteten kvar, då. Men innan dess berättade domaren vad hon tyckte så långt. I korthet fick han beröm för sin goda markeringsförmåga, att han hade gjort ett bra sök, att han gick bra vid min sida för åldern, och att han några gånger haft ett lite ungdomligt grepp om apporterna. Men alla apporter hade ju kommit i hand, inklusive vattenapporterna.
Vi skulle nu vara passiva medan Göran Lindell startade med Millie, en annan Thorsvihund. Detta var ju själva nagelbitarmomentet. Men Lakrits var faktiskt lite mindre taggad idag, inte lika mycket uppe i varv som förra helgen. Det kan möjligen bero på att det var färre andra hundar i närheten, mindre action. Möjligen kom det något ynka pip, men jag tror att det kom innan Göran och Millie var på plats och alltså innan momentet startade, och det var dessutom i den lägre skalan. Så fort Göran skickat på andra markeringen tackade domaren oss och log och såg nöjd ut. Puh!
Jag har alltså en känsla av att vi kan få ett bra pris idag, skulle vara jättekul. Men innan dess ett par timmars trädgårdsjobb.
Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.
Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.
Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen …
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.
Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.
Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.
Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja…
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.
Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.
Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.
Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.
Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av … innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte …
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka … Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan … Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting … så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera … Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.
Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. 🙂 Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer