Kategori: Frankrike (sida 3 av 4)

Puisaye och Villeneuve-sur-Yonne

3 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-09-02

Detta var dagen då vi skulle lämna vinkullarna som varit vårt hem i två veckor. Vi hade undrat om den VTT-tävling som gick av stapeln just denna dag i vår by skulle hindra oss från att köra därifrån. En hel del vägar var mycket riktigt avspärrade, men kunde man smygvägarna runt så löste det sig. Vi blev lite besvikna, hela den hop av deltagare och åskådare vi väntat oss var i verkligheten bara ett fåtal funktionärer och ett par cyklister. Resten saknades eller befann sig i alla fall utom synhåll.

Rolfs tänkta fotoséjour på morgonen kom därför av sig och vi åkte aningen snopna därifrån.

Istället körde jag min gamla invanda väg till vårt förra hem i Pessilières. Allt utmed vägen var sig i princip likt, förutom att man i år odlade en massa solrosor på fält som 2009 brukats till annat, antagligen vete. Sen var vi överens om att man byggt ett nytt teletorn i trakten av Taingy. Men annars var det samma nästan plågsamt vackra vyer som så här års gick lite mer åt brunt och grönt. De vyer som sitter så djupt i hjärtat – de oändliga böljande kullarna med sina enorma fält, små grå byar och insprängda skogsområden.
De gamla reseberättelserna finns här:
Juni 2009
Juli 2009

I Taingy var det Den okände soldatens grav som räddade oss. Statyn stod fram och jag svängde automatiskt in på parkeringen utanför det gamla postkontoret. Ett bra ställe att träna Lakrits! Soldatstatyn klarade Lakrits elegant, han skuttade till lite när han såg gubben högt där uppe, men vände sig sedan förväntansfullt till mig. Och visst vankades det belöning! Vi gick ett varv runt, och sen gick vi bakom huset till en annan staty/skulptur i sten, som inte bekom honom alls.

På p-platsen fanns en stor typ Berner Sennen-hund som hörde till resturangen. Den var jobbigare för Lakrits än vad statyerna varit. Javisst ja, restaurangen! Rolf kollade, och visst var det öppet. Hundarna stoppades in i bilen och vi beblandade oss med Puisaye-borna för att inta dagens lunch, en fyrarättersmåltid för 12 euro. Då ingick egentligen en liten karaff vin, men den avstod vi till förmån för bubbelvatten.

Champinjoner à la greque och nån korv en masse till förrätt.

Dagens rätt på griffeltavlan och byborna i baren i Taingy.

Byborna drack kir, koncentrerad svartvinbärssaft blandad med vitt vin, när vi kom och övergick sedan till andra drycker ju längre dagen skred. Det var ju söndag och inget jobb som väntade.

Maten var väl inget att skriva hem om, men prisvärt ändå. Och med tanke på att vi senare hade svårt att hitta en middagsrestaurant får man ändå säga att den där statyn räddade oss från svält.

Från Taingy fortsatte vi sedan norrut och hamnade i alltmer obekanta trakter. Även landskapet ändrades lite och när vi väl nådde Villeneuve sur Yonne såg det inte alls ut som lite längre söderut. Yonne flyter som sagt genom staden, och det gör att delar av landskapet intill också är väldigt platt, sen finns ganska höga åsar som går utmed dalen, men som ger en helt annan typ av kupering än i Puisaye. Känns lite mer som vissa delar av Tyskland.

Vi lyckades ta oss längs smala enkelriktade gator fram till vår adress, och öppnade en grind. Därinnanför fanns en mycket mysig innergård med grusplan och vi blev genast mötta av värdparet som visade var vi skulle tråckla in vår bil. Nu var väl en Avensis-kombi inte vad som kan rekommenderas på denna innergård, som mer var anpassad för små Peugeoter, men till sist stod vi på plats.

Vårt nya hus är väsentligt mindre än det förra. Två sovrum, ett badrum med tvättmaskin och ett litet kombinerat kök-vardagsrum. Det var allt. Kök är väl för mycket sagt, förresten, cuisiniette är väl en bättre beskrivning. Gasspis, yttepytteliten bänkyta och ingen diskmaskin. Ingen plats för någon, ens om man ville. Teven har å andra sidan typ miljarders kanaler. Det bästa med det här huset är annars trädgården.

Från kök-vardagsrum leder en dörr ut på en balkong, varifrån en smal grindförsedd järntrappa (stege, snarast) leder vidare ner till nästa nivå, där det finns ett större bord än det lilla som ryms på balkongen. Här finns också ett par vilstolar och en stenbänk. Även detta utrymme är skyddat av staket och en grind till, som leder rätt brant ner i en större trädgård. Trädgården är som en smal dal med mängder av buskar, träd och annan växtlighet. Längst ner i dalen finns en liten å med en gallerbro över. Går man över bron kan man ta en brant stig upp till ett ytterstaket med en låst järngrind. Denna grind kan vi låsa upp och komma ut i yttervärlden, om vi vill. Detta är egentligen en del av den gamla vallgraven som i forna dagar har omgett staden. I tron att trädgården var helt cloturée släppte vi hundarna medan madam och monsieur visade oss runt. Kasper hade dock vänligheten att tämligen omgående visa oss var svagheten i denna inhägnad fanns. Se här, matte, sade han och hoppade ut genom järnspjälorna på staketet på ett ställe där marken gick lite högre. Maktlös stod jag på insidan utan att kunna komma ut. Nyckeln till grinden hängde på en krok inne i köket alltför långt bort. Som tur var fanns det mycket att nosa på därute. Där gick en populär hundpromenadväg, har vi senare förstått, och Kasper fastnade strax på nån fläck invid ett träd. Jag ropade ömsom glatt och ömsom argt att han skulle komma tillbaka. Han visste precis vad jag ville och efter en liten stund lämnade han lite motvilligt den intressanta utsidan och kom fram till staketet. Han lät sig halas in igen. Något måste göras!

Monsieur pratade om att skaffa något att kanske spärra av bron med. Vi var inne på samma linje, för Kasper är ju inte någon simmare och lär knappast korsa ån frivilligt. Om inte Lakrits lär honom… Den risken fick vi ta. Vi hade med oss lite kompostgaller i bilen och innan kvällen var tillända var bron säkrad och trots att Kasper åtskilliga gånger gick ut på gallerbron för att undersöka så öppnade sig den sig inte simsalabim.

Bortre grinden leder till grannen. Till vänster om Lakrits skymtar bron.
Kasper har fullt upp att käka nedfallna plommon.

Lakrits har upptäckt att man kan bada i ån. Lycka!
Som tur är är det mycket brant på andra sidan.

Värdparet har också en hund, en treårig border collie-tik som heter Emie. Hon och Kasper började genast leka när de träffades, men när Lakrits kom ut blev mötet inte lika glatt. Han är lite osäker på andra främmande hundar, denna inte undantagen, och hon tyckte ju hon var på sitt territorium. Men jag gick runt med honom i koppel med godis i handen och matade så snart vi närmade oss henne. Nån godisbit kom nog henne till godo också. Så småningom nosade han henne där bak, vilket i hans värld är att se som ett slags godkännande, men hon var inte komfortabel med detta. Ganska snart särade vi på dem, får väl se om vi kan testa igen vid senare tillfälle. Jag och Rolf har båda senare försökt komma henne lite inpå livet, men hon är väldigt skygg, har vi märkt. Kasper verkar vara den som fungerar bäst med henne.

Badrummet är bisarrt nog större än köket.

Vi bestämde att ena rummet fick bli hundsovrum, förvaringsrum och arbetsrum (när man vill sitta inne och jobba) och det andra rummet fick bli vårt sovrum. Sen gick vi ut för att försöka hitta en middagsrestaurang. Allt var stängt. Nåja, inte riktigt allt, ett kebabställe och en pizzeria hittade vi, och efter att ha gått stan runt utan bättre resultat föll så valet på pizzerian. Den hade vedugn, vilket verkade lovande. Nå, vedugnen var jättefin, men en totalt bortkastad finess på den här pizzabagaren, som inte var skickligare än att vilken elugn som helst skulle gett samma trista resultat.

Kärt återseende i gamla trakter och nytt hus

2 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Vårt nya hus har mindre kök, ingen diskmaskin, men stor fin trädgård där hundarna kan springa fria. En bäck till Lakrits. Stans restauranger stängda idag, men vi hittade pizza. Inte vad vi tänkt, men fick duga. Mer utforskning imorgon.
Vägen hit gick via Puisaye, där vi bodde 2009. Allt var sig likt i trakten om än lite brunare så här års. Så otroligt vackert! Hittade öppen lunchresto i Taingy, där vi varit på fête tidigare. Kul!

Skickat från min iPhone

Kvällens succémiddag

1 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Kvällens middag var en succé, därav detta inlägg för att minnas receptet i efterhand. Till huvudrätt hade Rolf köpt in ett par fläskkotletter, men vad skulle vi ha till? Vi ska ju flytta härifrån imorgon så det gällde att bli av med lite rester också. Vissa ingredienser var väl rätt givna, men fänkål mitt i allt det där andra? Resultatet blev över förväntan:

2 fläskkotletter
olivolja

1/2 fänkål i skivor
3 färsklökar i skivor
3 vitlöksklyftor i skivor
1/2 ask champinjoner i skivor

Grädde
En skvätt vitt vin
svartpeppar
salt

Bryn först kotletterna i olivolja och lägg åt sidan. Bryn grönsakerna i samma olja tills de mjuknat lite. Häll på grädde och vin och krydda till bra smak med salt och peppar. Lägg tillbaka kotletterna, sätt på ett lock och låt puttra på svag värme medan ni äter förrätten. Njut sedan denna rätt som den är eller med något tillbehör. Fransk baguette fungerar annars bra att suga upp såsen med.

Vårt vita vin var en Puilly-Fumé, Les Moulins a Vent, och var mycket god både i sås och att dricka till.

Skolvecka

1 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-27–2012-09-01

Edit: några bilder här nu.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, så jag har inte hunnit uppdatera resedagboken som jag brukar. På måndagmorgonen klockan 9 infann jag mig på Coeur de France uppe i Sancerre, ditskjutsad av Rolf med cykeln på taket. Hemcyklingen är sedan 6 km, 2 km nerför en urbrant rätt trafikerad backe och sen 4 km uppför till vår by. Lektionerna försiggår antingen på morgonen eller på eftermiddagen, och resten av tiden är tänkt till läxläsning och interaktion med det franska samhället. Interaktion blir det ju lite hela tiden, men förutom läxorna var jag tvungen att klämma in en del jobb som hade tajt deadline. Inte idealiskt, men tyvärr inget jag kunde göra något åt. Jag kan säga att det hade varit otroligt skönt att inte ha något jobb alls denna vecka, något att tänka på inför eventuella framtida intensivkurser.

Min cyklingsväg hem, halvvägs uppe. Tar välbehövlig paus.

Och så bara resten av backen kvar. Det blir mer efter vänsterkurvan…

Jag gick ju på samma skola 2009, den gången i två veckor, och visste därför ungefär vad jag hade att vänta mig. Men nu var det en annan lärare och vi var 9 i gruppen istället för 6, vilket gjorde en stor skillnad. Förra gången hade vi mycket läxor i stil med att berätta om någon sevärdhet i trakten (via efterforskningar t.ex. på turistbyrån) och att återberätta innehållet i någon tidningsartikel vi läst dagen innan. Det var rätt kul och givande, för man fick leta fram glosor, tillämpa grammatikregler och dessutom öva sig på att prata och lyssna på de andra, och ställa frågor till dem. Den här gången var det mer konkret grammatik, framför allt subjonctif, vilket var bra på sitt sätt. Istället för att skumma många grammatiska delar på ytan gick vi nu mer in på djupet på just detta, och berörde även en del annat de sista dagarna. Nästa vecka ska de som stannar fortsätta med andra bitar. Däremot blev det inte så mycket pratande som jag förväntat mig. Dels ar inte upplägget sånt, men när det ändå blev diskussioner och frågor var det tre i klassen som var lite mer frispråkiga och säkra på språket. Vi andra som behövde tänka efter lite mer vad vi ville säga kom inte riktigt till tals. Sånt tycker jag läraren har en plikt att styra upp, så att de som sitter tystare i en diskussion istället får en del direkta frågor. Detta hade såklart varit lättare med färre deltagare. Så sammantaget är jag, om inte besviken, så ändå lite tveksam till om jag vänder mig hit en tredje gång. Jag träffade några britter som tidigare hade gått i Montpellier och som talade väl om skolan där, så kanske kan det vara ett alternativ för framtiden. Vi får se.

De eftermiddagsaktiviteter som erbjöds (vinprovning och getfarm) hade jag varit på förra gången, och såg ingen anledning att delta igen på exakt samma sak, men däremot var både jag och Rolf med på matlagning på onsdagskvällen. Vi delades in i tre grupper och vi hamnade i en grupp med idel nya människor, bl.a. lånade vi köket hemma hos Joe med barnen Robert och Daniel. Killarna gick på franskkurs medan mamman bara var med som följeslagare. Både hon och Rolf klarade sig dock bra på franska under kvällen. Dessutom var det en tyska med som bor i Schweiz, plus en lärare från skolan. Vi lagade carpaccio på zucchini, mycket gott. Killarna fick göra quiche Lorraine medan damerna lagade en dessertpaj på färska småplommon. Till detta sallad med chèvre från Chevignol och bröd. Vin till dem som ville och vatten till resten (jag körde).

Det var en mycket trevlig och lyckad kväll, och jag fick med mig tips på en fransk radiokanal att lyssna på samt en tidskrift för engelskspråkiga med olika avancerade texter på franska, försedd med cd så man dessutom kan lyssna på dem. Ska se om jag kan få tag i en sån.

Vårt vackra vinberg mellan Sancerre och Verdigny.
Det som måste passeras när man ska cykla hem.

Idag åkte vi och plockade upp britterna Larry och Mary för en liten rundtur. De är fast uppe på berget utan bil, vilket kan vara ganska knepigt eftersom utbudet av livsmedelsbutiker och annat är tämligen begränsat däruppe. Det lilla samhället på berget bygger på att folk har bil och kan handla på supermarché, bagerier och marknad nere i dalen i St Satur. De var tacksamma att få komma ut lite och se sig om. Vi började med ett återbesök till den lilla vinodlaren där jag blev så bisarrt mottagen förra gången. Jag gillade deras vin och det var otroligt prisvärt jämfört med många mer turistiska ställen i trakten. Jag hade ringt dit igår eftermiddag och försäkrat mig om att vi kunde komma och smaka och handla klockan halv elva idag. Efter ett antal återuppringningar på grund av att han hörde mig dåligt lyckades jag alltså få till detta arrangemang.

Det var lite lättare att vara tre som talade franska med stark brytning, och Larry lyckades få ur honom att de hade en liten odling på 12 hektar som de haft i tjugo år. Han var tydligen första generationen, och nu hans son. Men hans far i sin tur hade inte hållit på med vinodling. Lite ovanlig familj, alltså, vanligen går det ju i generation efter generation med marken som det viktigaste arvegodset.

Britterna åker tåg, så de kunde bara handla ett par flaskor, men jag passade på att bunkra ett par lådor, 12 av deras billigare vin och 6 av deras dyrare Pouilly-Fumé. Perfekt, nu kan vi lämna Sancerretrakten och känna att vi har gjort bra kap inför en vinter i Sverige. Därefter körde vi lite runt längs Loire och Canal latéral och så, innan vi skjutsade tillbaka dem upp på berget igen. Trevliga människor, som har en svärdotter från Östersund. Världen är liten.

I tisdags körde jag veckans enda riktiga träning med Lakrits. Han och jag cyklade ner till en fotbollsplan i andra delen av byn. Där fanns ett risigt oklippt område på ena sidan mot en lada, där jag började med att lägga ut fyra nyckelringsdummies runt en buske, nersmuget i det höga gräset, medan Lakrits fick sitta några meter bort och titta på.

Sedan gick vi ut en stor dirigeringsfyrkant där jag så osynligt jag kunde droppade en dummie i varje hörn. Av en slump råkade jag sen skicka honom mot den dummie som låg i en rak linje mot närsöksbusken, men jag blåste stopp innan han hann fram dit. Då såg han den utlagda dummien och kom in med den. Nästa skicka åt andra hållet visade sig svårare. Det blåste sidovind rån höger, kanske därför? I alla fall blev det så pass svårt att jag fick stanna honom halvvägs, gå ut och visa den, sen ta tillbaka honom ända till starthörnan och skicka om. Även u drog han sig gärna i vindriktningen, dvs för långt åt vänster, så det blev en del högerdirigering på kuppen. Då märktes det att höger och vänster satt lite löst hos lakritspojken.

Jag stack emellan med ett skick till närsöksbusken eftersom den dragningen varit så stor tidigare. Jodå, han stack som skjuten ur en kanon dit bort, lyssnade fint på stoppsignalen och dök sedan ner efter första minidummien. Detta gav mig lite tid att fundera på resten av fyrkanten.

Jag bestämde mig för att istället gå in till mitten för de båda återstående apporterna. På ett sätt lite svårare, men å andra sidan blev distansen kortare. Jo, det gick bättre. Inte gnisselfritt, men okej.

Sen gick vi lite närmare busken och jag satte honom så att jag kunde passa på att träna lite höger- och vänsterdirigeringar in till närsöksbusken. Han var med på galoppen fram till sista dummien. Att det verkligen skulle ligga en fjärde där var han inte riktigt införstådd med, tydligen, så det blev en del dirigeringsövningar. Till slut fick jag till det bra, men fick ta tillbaka honom helt vid några tillfällen och börja om. När han grejat de här lite svårare delarna får han alltid lite buskast som belöning, och det är himla kul, tycker han. De ger en bra motivation att fortsätta träna sån där svåra grejer. Jag avslutade med ett par dubbla tennisbollsmarkeringar med ganska snäv vinkel, varav den ena visst blev ursvår. Då till och med lade han sig ned när han inte fick gå på den vänstra och tydligen helt hade missat den högra. Jag fick honom i alla fall ur detta genom att busa upp honom lite innan jag själv gick och hämtade den svåra och retades lite med honom med den. Sen cykling tillbaka hem igen. En bra genomkörare som vi behöver göra om så snart tillfälle och bra plats ges.

Morgonvy taget från vår nedre terrass:
vår övre terrass, fruktträdgården och vinodlingarna.

Imorgon ska vi nämligen flytta på oss. Bara tio mil norrut, men ändå till en helt annan trakt med lite stadskänsla, så vi får se vad för träningsmöjligheter som erbjuds där. Innan dess går det en cykeltävling av stapeln i just vår lilla by, ett slags cirkellopp med en omkrets på cirka 5500 meter, som ska cyklas i lag under 8 timmar. Det är tre kategorier: tävling, promotion och ungdomar. Vi tänkte kika lite på början av detta evenemang innan vi drar vidare. Tanken är att vi ska åka genom de trakter vi bodde i 2009 och se hur det landskapet ser ut flera månader längre fram på året.

Hektisk vecka

1 september 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Jag ska försöka sammanfatta veckan, men inte i detta inlägg.
Inte så mycket hunderi, mest promenader, och en rejäl duvning med Lakrits på en fotbollsplan, har det blivit. Lite cykling med dem också. Annars har det varit mest fransklektioner och jobb.

Imorgon byter vi boställe, så vi får se hur wifit fungerar där.

Annars har vi det bra. Lite kyliga nätter och morgnar, men sen varmnar det på sig framåt dagen.

Inga lokomotiv, men Berry-cykling

26 augusti 2012 / hundadmin / 1 kommentar

2012-08-26

Vaknade rätt sent och jobbade några timmar efter frukost. Efter lunch packade vi bilen med hundar och cyklar för att åka till Vierzon. Först passerade vi dock Sancerres nedre kulle eftersom det pågick något vinjippo där. Jodå, i en grotta i berget fanns en stor cave där man bullat upp stort. Där fanns försäljare av många olika slag, från smycken till getost och honung, och självklart viner och mousserande. För 5 euro kunde man köpa sig ett glas som man sedan kunde gå omkring och provsmaka allt med. Jag hade gärna lagt om planerna och gjort just detta, men Rolf är måttligt förtjust i vinprovning, så det fick vara. Jag köpte i alla fall en god Tomme vache från – tada! – Morvan. Den osten var klart dyrare än den Tomme basque vache vi köpte på Carrefour häromsistens. Men med mer kräm.

Sen rullade vi de sju milen till Vierzon, som enligt Wikipedia hör till en av Frankrikes städer med högst arbetslöshet. Den främsta anledningen till att vi ändå dristade oss dit var Musée Laumonier, lokomotivmuseet (http://www.ville-vierzon.fr/Musee-Laumonier,544). Den som inte läser franska kan ändå via denna länk läsa sig till att de har öppet ”du mercredi au dimanche de 14h à 18h”, det vill säga onsdag till söndag. Idag är det söndag, alltså öppet.

Canal de Berry.

När vi så kom fram nån dryg timme senare var det stängt. Häpp! Medan Rolf kontrollerade saken vände jag runt bilen och råkade stanna utanför stadens turistbyrå.
Rolf läste på ett anslag att normallement var det öppet på helgerna, men vissa helger i månaden höll man stängt. Suck.
Anledningen till att vi plockat med cyklarna var nämligen att vi hoppats att man kunde cykla utmed Berry-kanalen. Jag gick in och frågade, och jomenvisst, det kunde man. Jag fick en karta över staden som visade att kanalen var delad i två delar nuförtiden, med nån industritomt mitt i stan. Jag fick för mig att hon sade att den västra delen av kanalen var mest lättcyklad (plat), men den visade sig mest bestå av gräs och ibland hård jord. Funderade sen på om hon inte sagt att den östra var chausée, och då kanske menat chausée pavée, dvs. belagd. Den hade kanske varit bättre trots allt. Nå, vi skulle ju inte cykla nån längre sträcka eftersom vi hade hundarna med, så vi parkerade vid några hus invid kanalen och parade ihop cyklar med hundar och trampade iväg. Vi körde 4 km och vilade vid en bro innan vi återvände samma väg. Nånstans på tillbakavägen tappade jag Kaspers röda koppel, som jag stoppat ner i byxfickan. Det måste ha åkt upp av tramptagen. Inget att göra åt saken, har ett reservkoppel med hake med mig.

Spännande med kanal.

Vi gör oss beredda att cykla tillbaka igen.

Vi fikade lite i stan innan vi satte oss i bilen igen. Vi tog nu omvägen över slottet Boucard, men det visade sig ha stängt klockan 18 och klockan var nu 18.30. Nåväl, hit kan vi återvända, det ligger bara max en kvart hemifrån.

Så fick jag en rapport om att strömmen gått hemma i Vallentuna. Ajaj, inte frysarna nu igen! Har varskott Sara om att hon kanske måste åka dit imorgon kväll istället för tisdag för att kolla att inte jordfelsbrytaren slagit av. Tydligen har det åskat väldeliga därhemma.

Keramik, motorcyklar, sökhund och statyträning

26 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-25

Gick och lade mig jättetidigt, var dödstrött. Sov nog tio timmar. Det var ganska svalt idag, ca 22 grader bara, så det blev långbyxor för första gången sen vi kom hit. Jobbade lite på förmiddagen och efter lunch åkte vi iväg allihop till La Borne utan att ha denna fina situationsplan med oss, men vi hittade ett antal poterier ändå och lyckades inhandla några små skålar, en hög vas (som ersättning för den städpersonalen haft sönder) och en djup tallrik. En riktigt produktiv dag, alltså.

Sen for vi vidare till dammarna vid Badineau i Barlieu och kikade på trial, det vill säga motorcyklar som körde upp på hinder av olika slag. Sen var det en brandman med sin vita herdehund som visade upp personsök, några som klättrat upp i ett träd och som hunden sen fick leta fram.

Trial moto.

Sökuppvisning med vit herdehund.

Därutöver var det försäljning av diverse drycker och grillad korv. Sen skulle det bli nån brandmannabal på kvällen, men vi åkte vidare och hittade slottet Château de laVererrie, riktigt fint och välkomnande med vacker dammspegel, runda torn, borggård som man fick gå in på och allt.

Château de la Vererrie.

Vi hittade en staty att träna på. Det var en soldatstaty, som en lokalbo mycket riktigt påpekade skulle behövt sin bajonett, men den renderade bara ett skall. Sen var Lakrits lugn. Tur, för jag hade bara en enda godis i fickan.

Sancerre igen, sett från väster.

Vi åkte hem och lagade middag, riktigt mört och fint kött med god coleslaw och sallad till. Efter middagen gick vi alla upp på vinberget bakom huset. Jag hade med några apporter och lade till Rolfs skräck ut dem utmed de cementerade vingårdsvägar som går både kors och tvärs genom vinfälten. Skräck för att han var rädd att Lakrits skulle springa in bland vinstockarna och förstöra skörden. Jag, som litade på min hund, var inte lika orolig. Dock såg jag noga till att han såg var jag lade ut apporterna, så det inte skulle vara någon tvekan. Jag ville inte ha något sökbeteende, utan var ute efter riktigt långa linjetag. Och det fick jag. Första gången stannade han upp vid en glugg i vinplanteringen och ville springa in där. Han tog dock mina åthutningar bra trots det långa avståndet på ett par hundra meter. Rolf fick gå bort till dummien och motivera upp. Samma distans åt andra hållet, också förbi planteringsgluggen, gick utmärkt, liksom de apporter jag körde i den branta sluttningen uppåt respektive nedåt. Det finns några filmer som Rolf tog som visar hur fint han ångar på i den branta backen, men det är högst tveksamt om dessa filmer blir redigerade innan vi kommer hem.

Vinshoppingtur

25 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Nu finns det bilder!

2012-08-24

Idag var det arbetsdag för mig, åtminstone delar av dagen. Rolf lämnade hemmet till cykel för att köra söderut längs Loire mot Nevers. Häromdagen åkte han ju norrut, och nu ville han förlänga den sträckan.

Jag åt frukost och tog en hundpromenad. För första gången var det så svalt att jag kunde ha västen med några små dummies på mig, så vi gick bort till en stubbåker där jag räknade med att ingen skulle bry sig om jag gick en promenad. Vi gick ut dirigeringsfyrkanten synligt och sen ställde jag mig i mitten och lät Lakrits ta in dem synligt men ospårat. Inga problem, förutom att varken han eller jag uppskattade underlaget. Stubbåker med en och annan tistel var inte kul för varken barfotafötter i sandaler eller labradortassar. Han galopperade visserligen ut, men travet tillbaka talade sitt tydliga språk. Vi gjorde en sån omgång, sen fick det räcka.

Framåt tvåtiden tänkte jag att snart ringer nog Rolf och vill bli hämtad. Jag kanske skulle ta och besöka en cave eller två innan dess? Chai är förresten en synonym för cave, har vi lärt oss de här dagarna och har inget med te att göra. Jag tog en hundpromenad till, men de caver jag besökte var stängda, kanske fortfarande hade lunch. Alltså gick vi hem igen och så bytte jag hundar mot bil och for iväg till andra sidan motorvägen. På vägen dit stannade jag i branta backen där det fanns en skylt om dégustation. Precis när jag svängde in på parkeringen såg jag en cyklist stå i samma kurva som jag själv pustade i för några dagar sedan. Det såg ut som Rolf, tänkte jag, men slog bort tanken, han var ju bortåt Nevers eller längre. Just då ringde telefonen. Det var Rolf som sade att han skulle vara hemma om tio minuter, var var jag nånstans? Är du i branta backen, svarade jag. Häpet svarade han ja. Perfekt tajming, han hade orkat cykla hem igen, hade kört 8,5 mil och nu fick han husnycklarna och kunde åka hem och duscha och vila medan jag slapp hämta och kunde ägna mig åt vinshopping.

Den här backen är mycket brantare än jag lyckats förmedla på bilden.

Bortåt Tracy sur Loire hade jag läst om en intressant vigneron, Alexandre Bain, som skördade sina sauvignon senare än alla andra i Puilly Fumé och körde helt naturellt. Det gick inte att utläsa om han hade dégustation et vente, men jag hade adressen och chansade. På vägen dit snubblade jag över en annan Puilly Fumé-skylt och åkte in. En annan kund var just inne och köpte ett par lådor vin och jag frågade om det gick bra att provsmaka. Det var en äldre herre som höll i det hela och antingen försökte han lura mig eller så var han gaggig, för han hällde upp ur en flaska och försökte sen sälja mig ett par andra. När jag protesterade (de var dyrare) sade han nåt i stil med att ”det var samma vin”. Men jag protesterade igen och då gick han muttrande och hämtade två flaskor av det vin jag faktiskt hade provsmakat. Det var å andra sidan väldigt prisvärt, lite syrligt, inte den sötma som många viner har härnere.

Förvirrad, men ändå nöjd med köpet, åkte jag vidare till Bois Fleury där Alexandre Bain skulle husera. Jag hittade hans ställe, en ganska stor byggnad för vintillverkning bredvid bostadshuset, men tyvärr inga skyltar alls om vinproduktion eller försäljning.

I byn fanns en liten butik, så jag gick in där för att kika om de månne förde hans vin. Det gjorde de nu inte, men jag köpte lite fräscha grönsaker och ett par andra flaskor vin jag hoppas är prisvärda. Bland annat hade de riktigt stora och fina kronärtskockor, så jag köpte hem två till förrätt.

I Sant Satur stannade jag på huvudgatan och gick in till Laporte. Först såg det ut att vara ett jättedyrt ställe med flaskor uppställda i 50-eurosklassen, men när jag började prata med honom och nämnde det, visade han mig på normalt prissatta flaskor kring 7,50 till 8,50 euro. Helt överkomligt. Jag provade tre sorter: calcaire, silex, och ett rött. Silexvinet var det klart bästa av de båda vita, och det röda hade en intressant hallondoft med en mycket lätt smak. Jag köpte tre flintaviner och ett hallonvin.

Slutligen var jag nyfiken på de många reklamskyltar som fanns överallt i trakten till en cave som visade sig ligga vid botten av vår superbranta backe. Det stället var mest turistiskt med en massa souvenirkrams och kändes inte seriöst, med priser i nivå med vår värd och över, så då bara vände jag på klacken igen. I den prisklassen kan jag lika gärna köpa av vår värd.

Hemkommen blev det några timmars jobb igen innan jag kokade kronärtskockorna och den gös (sandre) jag köpte häromdagen. Till dessert ost följt av crème brûlée. Mycket bra. Kronärtskockorna var som sagt stora och underbart goda, vet inte om jag någonsin ätit bättre tistlar. Gösen kokade jag med färsklök och gräslök i grädd- och vitvinssås, mums vad gott det blev. En sallad till det bara. Rolf hade gärna sett nåt att suga upp såsen med, typ ris eller potatis, men nu fick bröd från vårt bästa bageri duga till detta ändamål. Min mest lyckade måltid hittills härnere.

Jag tog hundarna på en kvällspromenad Jag stötte på en gammal tandlös man som talade en helt obegriplig dialekt. Vi lyckades i alla fall utbyta ett par ord om vädret (24–25 grader idag, nästan kallt) och att hans hund skällde i hundgården bakom huset för att han kände att det var hans territorium. Visst, såklart, sade jag och lyckades ta mig förbi hundgården i ganska samlad tropp. Vi kämpade oss sen uppför vinberget, upp till övre tvärvägen. Utsikten därifrån är fantastisk, men jobbig väg dit är det. Ner också, förresten, men då är det andra muskler som får jobba. Kom på halvvägs att det vore smart att låta Lakrits få ta en dirigering i backen, så jag knöt ihop kopplet (det enda jag hade med mig av apporteringskaraktär) och kastade det synligt för honom. Hade ingen lust att behöva riskera att få knata upp själv igen efter det… Sen gick vi ner för resten av backen och jag skickade upp igen.

Det första hustaket där nere är vårt hus.

Han höll bra fart upp, och ännu bättre fart ner. Det syntes hur hans lårmuskler fick jobba med att bromsa in till mig istället för att rusa vidare till typ Sancerre. Nästa gång jag går uppför vinberget ska jag försöka komma ihåg att ha med mig nåt bra att lägga ända däruppe.

Inget mer Morvan

24 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

2012-08-22

Svalare idag. Hundpromenad på morgonen, sen jobb ute på bakgården medan Rolf cyklade iväg på egen hand.

Jag åt sardiner i olja till lunch tillsammans med lite sallad, och vid halv tre hörde Rolf av sig och ville bli hämtad. Han hade cyklat 5 mil norrut, så det tog en stund att fara dit och plocka upp honom. Vi passade på att tanka och handla mat medan vi ändå var ute och for.

Middagen bestod av canard-lår som kändes sega som gummi även om smaken var god. Var det jag som gjorde nåt fel eller är kanske låren såna på ankor? Får nog bli bröst nästa gång. I alla fall blev sås på pamplemousse och däri kokta grönsaker helt utmärkta. På det hela taget en lyckad rätt.

Efter maten cyklade vi 4-kilometersrundan med hundarna, känns som en lagom sväng med dem.

Sen vidtog lite arbete en stund till, inomhus vid wifit denna gång.

Fika i Autun.

2012-08-23

Idag tog jag ledigt från jobbet på dagen och istället gjorde vi en längre bilutflykt till Morvan. Jag har undrat över Morvan sedan 2009. När man letar boende i Bourgogne hittar man ofta förslag på gîtes här, men kan det vara nåt att bo mitt inne i skogen? Nu skulle vi ta reda på hur Morvan egentligen var. Det är ett mycket stort område, nästan en fjärdedel (kanske lite överdrivet) av Bourgogne. Vi bestämde därför att satsa på ett slott och en sjö, och sen åka strax utanför Morvan för att titta på Autun.

Alltså styrde vi kosan till Chateau-Chinon cirka tio mil bort. Där skulle det finnas två för oss ganska ointressanta museer och en promenade du chateau. När vi såg staden på avstånd tog vi kyrkan för slottet, och när vi sen hittade en skylt som hette Slottsvägen var det bara att traska på. Inget slott inom synhåll. Vi frågade några damer som bara hänvisade till staden och promenadvägen vi gick på. Till sist gick det upp ett ljus. Det fanns inget slott. Det fanns bara en stad som hette Chateau-Chinon och en promenadväg i en cirkelrunda på ett par kilometer som kallades slottspromenaden. Utmed denna promenadväg fanns för övrigt ett minnesmärke över Francois Mitterand. Där fanns en byst av presidenten i glasfiber, vilken inte imponerade ett dugg på Lakrits. Tjenare polaren, får man komma upp och hälsa, sade han istället för att skälla och resa ragg som han brukar. Nåja, det var ju bara glasfiber. En subtilare förminskning av en statsman får man nog leta efter.

Okej, nästa sak i Morvan: en sjö. Det finns ett antal uppdämda sjöar här som används till diverse rekreation som fiske, bad, båt och så vidare. Vi bestämde oss för den närmaste sjön, Lac de Pannecière. Vägarna ringlade sig allt mindre och till sist korsade vi en rännil: Yonne. Vi måste vara nära källan, sade vi och kikade på en jobbarbil som stannade till framför oss vid en barrage. Ska han jobba vid uppdämningen, fortsatte vi. Va? Förresten, uppdämning? Här finns ju bara en rännil och ett lågland som betas av kor? Sakta gick det upp för oss, med hjälp av gps:en som fylldes av blå färg på skärmen, att detta lågland med tillhörande rännil var den sjö dit vi var på väg. Ingen sjö heller!

Nu hade vi gått miste om både slott och sjö. Försiktigt styrde vi om mot Autun och hoppades att kyrkan med den berömda tympanon skulle stå kvar och inte vara omgärdad av byggplast eller liknande. På väg dit vågade vi oss på en avstickare längs yttepyttevägar till en gallo-romansk plats. Den fanns, om än ganska blygsam och gräsövervuxen, och bestod bland annat av en gammal romersk teater. Puh. Autun fanns också, och även om en restaurang på ditvägen var stängd så hittade vi flera när vi nådde staden.

Lyckan började vända: vi hittade den perfekta skuggplatsen för bilen invid en kebabrestaurang, så trots att jag inte var sugen på den typen av mat igen övertalade Rolf mig om att det var ett superställe. Nåja, deras såser var goda, både den starka harissa och den lite mildare algérienne.

Korsvirkeshus i Autun.

Autun var en fin stad med många möjligheter till skugga.

Vi lät alltså bilen stå kvar med hundarna och promenerade den dryga kilometern upp till katedral St Lazare. Hurra! Ingen inplastning så långt ögat nådde. Och porten var fin, extra fin blev den av att man tillhandahöll förklaringar på engelska över bilderna på tympanonutsmyckningarna.

Inuti var den romanska katedralen ungefär som andra romanska katedraler och alltså rätt snabbtittad.

Katedralen St Lazare i Autun.

Tillbaka i bilen åkte vi via den romerska teatern i Autun för att jämföra med den gräsbevuxna. Jo, det var stor skillnad, den här tog enligt uppgift 17 000 åskådare mot den andras 455.

Allra högst upp kan man skymta oss om man klickar på bilden.

Jaha, vad skulle vi göra nu? Vi kände att vi inte riktigt var klara med Morvan. Vi letade därför upp en sevärdhet, ett slott, i nordvästra delen av nationalparken som enligt guideboken meriterade en omväg, och som skulle medföra att vi körde rätt genom hela skogsområdet. Vi fick med andra ord se rätt mycket av denna turist- och rekreationsklassade region.

Ju längre vi körde desto mer fundersamma blev vi. Många höga välvuxna granar var det, men hur var det egentligen med rekreationen? I en stad vi passerade såg vi ett gäng VTT:are, men bortsett från dessa mountainbikecyklister såg vi inte många turister. Vi passerade ett par sjöar som faktiskt hade vatten i sig, och några strandbadade vid en av dem, men det var nog allt. Vi hade förväntat oss skyltar med både cykel- och promenadslingor, picknickplatser, kanotuthyrning och en massa annat, men av detta såg vi intet.

Så nådde vi till sist slottet Bazoches, parkerade och tog med hundarna i tanke att få oss en slottsparkspromenad. Det visade sig att man tog entré redan vid parkingången och att det var själva slottet som visades, inte parken, samt att hundar var förbjudna. Måttet var rågat, nu räckte det med Morvan för oss. Jag avslutade med att istället knata in i skogen vid sidan av parkeringen med Lakrits och ett par smådummies. Men skogen var brant och trilsk med taggiga revor, så vi gav snart upp även detta. Morvan är ett avslutat kapitel för oss.

På hemvägen körde vi över mer hemtama trakter och kan konstatera en gång för alla att den vackraste delen av Bourgogne nog ligger ungefär mellan Auxerre och Clamecy.

Vi käkade utmattade middag på Flunch och sen satte jag mig att arbeta ett par timmar på kvällen.

Nevers

22 augusti 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Några bilder från gårdagen:

Utsikt mot Sury-en-Vaux.

Jag testar en vevpump i Cosne.

St Satur uppifrån viadukten.

Vackra hustak i St Satur.

Cyklisterna kommer.

Motorcyklisten kollar att han har cyklisterna med sig i nerförsbacken.
En skarp högersväng väntar därnere.

Ledande i pelotonen.

Världsmästartröjan; hon leder loppet totalt.

Några eftersläntrare med Sancerreberget i bakgrunden.

En vacker landskapsbild som väl beskriver kullarna i trakten.

2012-08-21

Vi började med en 4 km cykeltur med hundarna, så de var glada och nöjda med att ligga inne i det svala huset. Sen tog vi bilen och åkte motorvägen söderut till Nevers, där vi gick runt och tittade på de tre största sevärdheterna: katedralen med moderna och vackert målade glasfönster, hertigpalatset och ringmuren. Sen hittade vi ett prisvärt kebabställe där vi åt lunch, varpå vi åkte småvägar på andra sidan Loire tillbaka hem.

Katedralen i Nevers.

Palais Ducal.

De vackra glasfönstren gav ett härligt ljus som är ovanligt för de ofta så dystra katedralerna.

Reflektioner på golvet.

Jag jobbade en stund på eftermiddagen medan Rolf tog en liten cykel- och tupplur, och sen hade vi överenskommit om visning i vår värds cave klockan 18. Jag har varit i en Sancerre-cave tidigare, 2009, men denna var både mindre och modernare. Vår värds franska var stundom snabb och svår, men 3000 hektar hade de med vita sauvignondruvor och röda pinot noir. Efter visningen vidtog frikostig dégustation(före middagen) med fyra vita, ett rosé och två röda viner. De vita gick från calcaire till silex, chêne och slutligen vieux. Det vill säga samma druva i samma mikroklimat, men först på kalkjord, sen flinta (består mest av kisel), sen med ekfat och till sist med gamla vinstockar (sextio år). Flintavinet skulle lämpa sig särskilt väl till fisk, medan det gamla vinet var till fågel. Rosévinet var ganska sött och lätt, och de röda var också tämligen lätta och passade till rött kött. Det äldre röda smakade ekfat.