Hundpromenad till Café de la ville på förmiddagen.

På eftermiddagen cyklade jag 22 km, ska vi gissa att det blir sista cyklingen för året? Iallafall av nån längre kaliber.

Hemmadag med målning och bokläsning. Mitt mål att läsa 100 sidor i min franska bok har nu uppnåtts. Hurra! Att det är 400 sidor kvar kan vi ju tala tyst om …

På kvällen packade vi nästan allt. Började med att lasta in vinlådor golvet i baksätet. Kilade in mitt akvarellpapper mellan hundburen och ryggstödet. Passade exakt, ibland har man tur. Cyklarna på taket och flertalet resväskor och bagar därpå, bara det sista lilla kvar tills imorgon bitti.

Vi blev avinspekterade innan vi åkte, och vi erbjöd oss att betala lite extra för de fem glas vi råkat ha sönder under all handdiskning (något glas var troligen trasigt redan när vi kom) och för den ev bristande städningen (vi lade inte nån jättemöda på det eftersom vi vill hinna göra en massa mil), men de vägrade ta emot pengarna. Okej, då. Istället verkade de tro att vi haft sönder tvättmaskinen genom att vrida programratten åt fel håll. Det hade vi då rakt inte gjort oss skyldiga till. Möjligen kan en kärna hamnat i maskinen i och med hunddiarrén (toppmatad maskin), men någon felvridning? Nähä. Man kan ju tänka sig att de skulle tagit vår 50-lapp som delbetalning till den nya tvättmaskinen i sådant fall, men det var tydligen inte intressant. Lite trist att lämna stället med den känslan, det är vi inte vana vid.

Men, men. Nu skulle vi hemåt. Fast först skulle vi passera Provins, som vi läst gott om, men som vi tyckt legat lite för långt bort för att åka till över dagen. Provins visade sig vara precis så fint som broschyrer och böcker sagt, men vi fick nöja oss med en kort liten titt. Denna stad skulle man gott kunna tillbringa en heldag i med övernattning. Får kanske bli en annan gång.

På utvägen såg vi jägare och hundar ställa upp på linje på ett stort fält. Jaktsäsongen verkar börja kring 1 oktober i Frankrike.

Vi passerade sedan Reims, den trakt där vi för ett år sen bokat boende som aldrig blev av. Jag var nyfiken på vilken typ av natur det skulle vara där. Också böljande jordbrukslandskap, men inte alls lika fint som Puisaye, visade det sig.

Sedan satte vi gps:en på Hamburg, och då visade den vägen genom Belgien, mestadels en rätt trist motorväg med ytterst få rastplatser av nån klass. Framåt Ruhr började vi bli trötta och körde av motorvägen vid Mönchengladbach. Först letade vi lite själva efter nåt hotell, men efter att ha testat ett litet pytteställe som inte tog hundar (och mest var en ölservering) bad vi gps:en leta åt oss. Vips blev vi hänvisade 5 km norrut till ett mer hotellikt hotell, och där hade man rum för 100 euro och hundar var okej. Nu visste vi inte ens vilken stad vi hamnat i, men när vi bad om lösenordet till wifin angavs både hotellets namn och ort som det vi skulle mata in. Så bra, det känns alltid lite bättre att veta att man är i Wickrath, även om denna orts exakta belägenhet mellan alla Ruhrmotorvägar fortfarande är lite av ett mysterium för mig. Vi åt nåt fläskkött med Pfifferlingen till middag – ett helt berg med kantareller kom in på tallriken! Jösses, vilken god öl man kan få i Tyskland. Hinner alltid glömma bort det, öl som öl, liksom. Men så är det verkligen inte.

Sen gick vi en runda med hundarna. Nu var det mörkt och inte alldeles lätt att hitta en lämplig rastplats. Till sist råkade vi på nåt som verkade vara en mer allmän yta med gräs, träd och buskar. Där fick det bli. Nästa dag gick vi tillbaka dit och i gryningsljuset såg vi att det var nåt ålderdomshem eller annat socialtjänstaktigt som låg där, kanske inte hem direkt, utan mer kontor, så det var nog rätt okej. Det är heller inte lika förbjudet att gå på gräset i Tyskland som ofta i Frankrike.

Efter gryningsrastningen fick jag så himla ont i magen, fick lägga mig en stund på den redan betalade och utcheckade hotellsängen och vila innan jag kände att jag kunde sätta mig i en bil.

Rolf körde därför första biten medan jag halvlåg i högersätet. Så for vi snabbt upp på Autobahn igen och gjorde god tid norrut.

Vi stannade på nån motorvägskrog för lunch, åt en inte så god, men mild, hönssoppa. Precis lagom för magen. Sen körde jag oss upp nästan till Puttgarden. Vid det laget hade vi bestämt oss för att inte försöka plöja till Sverige idag (hade annars funderat på att övernatta i Skåne), utan nöja oss med Fehmarn. Jag började leta lite på måfå, men det blev som förra gången: vi hamnade i Burg. Förra gången hamnade vi där sent en kväll på nedvägen och hade då bara Kasper med oss, men fick fråga på 4–5 ställen innan vi hittade ett hotell som a) hade lediga rum och som b) tog hund. Fast då var det ju sent på kväll och i juni. Nu var det tidig eftermiddag och oktober.

Vissa farhågor väcktes dock ändå när vi rullade in på Burgs välbekanta kullerstenshuvudgata. Där vimlade av både bilar och flanerande människor. Hade tyskarna nån slags Herbsturlaub? Med sjunkande hjärta stannade vi iallafall utanför stans mest centrala hotell. Jag satt kvar, felparkerad, medan Rolf gick in för att fråga. Lycka! Han kom ut med meddelandet att för 20 euro mer än igår fick vi sista hundrummet som var en Apartment med hårt golv och som låg i en byggnad på andra sidan huvudbyggnaden. Gjorde det nåt? Nej, perfekt! Lugnare för både hundar och för oss. Och dessutom närmare bilen med cyklarna på taket. Nu kunde vi ha lite koll på dem genom badrumsfönstret.

Denna Apartment visade sig vara helfräsch, med några icke användbara kakelugnar, ett vardagsrum som var öppet in mot sovrummet och ett lika fräscht badrum. Skinnsoffan gjorde att vi bestämde att hundarnas sovplats fick bli inne på toa.

Min mage mådde nu lite bättre och vi tog en promenad i stadskärnan medan butikerna fortfarande var öppna. Hittade en rolig födelsedagspresent medan Rolf köpte en rolig grej att hänga upp istället för vår sorgligen urblekta kaliforniska flagga. Får bli upphängd till våren.

Vi hittade en stor gräsplan nära stadens idrottsplats där vi kunde släppa Lakrits och låta Kasper löpa linan ut av hjärtats lust. Långt borta fanns en golden som lekte med en boll med sin matte och husse. Jag förbannande mig att jag missat att ta med nåt sånt från bilen. Plötsligt fick även Lakrits syn på denna roliga lek och satte av mot dem i hundra knyck.

Jag ropade Nej efter honom och fiskade upp pipan som jag som tur var hade hängande runt halsen. Jag blåste ett antal inkallningssignalen i tät följd, och jag tror det var på fjärde som han reagerade, stannade till och vände tillbaka. Då hade han hunnit ungefär två tredjedels väg mot de andra.

Jag belönade givetvis hans återkomst, men satte sen på kopplet för säkerhets skull.

Hotellets meny var rätt dyr, och hade ungefär samma rätter som ett ställe mitt emot. Så vi hamnade mitt emot och fick istället finna oss omgivna av svenska turister som farit över för att handla billig sprit. Tror ett pensionärsgäng var golfare också. Det kändes otroligt konstigt att sitta som en turist vilken som helst bland andra efter att knappt ens ha hört nån tala engelska på många veckor. Vi åt fisk som var helt okej, men inte överdådig. Sen visade det sig att de inte tog kort (!). Som tur var hade vi lite kontanter kvar i euro, men det handlade om cent i min plånbok när vi gick därifrån. Vi avslutade med att ta en kvällsöl inne på vårt hotell där visakort inte utgjorde något hinder.

I gryningen tog vi hundarna tillbaka till den fina gräsmattan, denna gång med boll. Ingen annan syntes till, så det blev en enkel match att rasta av hundarna rätt rejält innan det var dags för ytterligare en dag i bilen.

Det fanns god och mild äggröra på frukostbuffén. En bra start på morgonen för min mage.

Klockan åtta satte vi fart till Puttgarden och kvart över kastade färjan loss. Snacka utmärkt tajming! Ingen kö alls, utan betala, ställa oss i rätt påkörningskö och direkt börja rulla på båten. Hundarna fick vara kvar i bilen den korta överresan medan vi fikade och handlade lite i taxfreen. Köpte bland annat lite godis till grannbarnen, vars föräldrar förbarmat sig över vår post.

Sen blev det lagom att köra till Höör. Där ligger ju Teba, så en högersväng i första rondellen när man kommer söderifrån går nästan av sig själv. Köpte ett par apporter till min apportkastare plus ett nytt koppel till Kasper efter det som vi tappade längs en kanal i Frankrike för några veckor sedan. Vad avlägset det känns när jag tänker tillbaka på den cyklingen.

Sen hittade vi ett kebabställe som fick funka som lunch innan vi drog vidare norrut. Egentligen behövdes ingen gps längre, men eftersom den var på följde jag den och noterade lite förvånat att den tyckte det skulle gå snabbare att åka igenom Hässleholm än att åka runt. Okej då.

Nästa stopp blev som vanligt Götaström, världens bästa stoppställe längs södra delen av E4:an om man har hund som behöver rastas. Eller barn som behöver bada, för den delen. Vi tog en promenad i skogen och undvek vattnet eftersom det inte var supervarmt och vi inte ville ha blöt hund i bilen. På slutet kom vi ändå nära vattnet och Lakrits kunde inte avhålla sig från att åtminstone bada till magen. Kastade lite boll till honom så han fick springa sig torr igen.

Vi körde av vid Klinga för att tanka, mata och rasta hundarna samt äta middag. I nämnd ordning. Jag gick iväg för att rasta dem efter att de glufsat i sig från sina matskålar och ser ganska långt bort en rottweiler också få mat av sin matte. Den var lös, men de verkade ha så god kontakt att jag inte tänkte så mycket mer på det. Jag gick åt deras håll för att sen vika höger runt McDonald’s lekplats och gå upp mot de picnicbord som finns högre upp i sluttningen. Rätt var det är kommer denna rottweiler rusande bakifrån. Mina hundar hade inte sett hunden tidigare och blev tagna av total överraskning. De blir jätterädda och agerar ut mot den snabbt inkommande hunden. Jag drar i kopplet och ryter nej. Matten kommer springande och får tag i sin hund. I sista stund, tror jag, för alla tre höll på att accelerera rejält, i synnerhet de större. Nu satt hon på huk med sin hund och höll i halsbandet. Hon bad om ursäkt ungefär hur många gånger som helst, och jag tror verkligen att det var en olycklig incident och inte ovarsamhet från hennes sida. Men Lakrits låg ner med alla fyra benen spretandes ungefär som i en serietidning, och raggen rest på ryggen. Han kunde verkligen inte stå, benen var som spagetti.

Jag pratade lugnande med honom och drog honom lite bort från rottisen. Då fick han kontroll på benen igen och jag sade till tjejen att om hon klarade att hålla sin hund så ville jag gå några varv framför dem så att alla hundar fick lugna ner sig. Det tyckte hon var bra, och så gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till sist hade jag två hundar som gick lugnt vid min sida och hennes hund såg ut att trivas vid sin mattes sida också. Skönt! Hade tyvärr inget godis i fickorna, det skulle suttit fint där. Typiskt att råka ut för en sån incident kanske fyra timmar hemifrån! Ska försöka leta reda på några bra rottisar och ha lite rottisträning.

Vi fortsatte sen vår rastningsrunda och efter att ha kikat in på McD och sett den långa kön beslutade vi oss för att ta vår egen middag nån annanstans. Vi körde alltså vidare och hamnade på Max strax söder om Nyköping. Där finns det också ett mycket anonymt Willys som fortfarande hade öppet när vi kikade in efter klockan åtta. Bra, då kunde vi handla lite frukostmat tills imorgon. Vårt eget kylskåp skulle ju välkomna oss ekande tomt.

Ungefär halv tio svängde vi in på vår uppfart. Äntligen hemma! In med hundar, väskor och kartonger, en kopp te och så i säng.