Skogsstjärnas hundblogg

Morgonen började med att jag lade ut ett viltspår på andra sidan Arningevägen. Spåret blev rätt knepigt med lite besvärlig terräng med berg, mossa, rätt mycket ris och rätt var det var ett oväntat kärr uppe på granitberget. Det kör motocrosscyklar i närheten så jag försökte bemöda mig om att inte korsa deras spår. Jag gjorde en vanlig vinkel, en harlycka och en oblodad vinkel. När jag just knutit fast skanken vid spårslutet morrade två motocrosshojar förbi på max tio meters avstånd. Båda förarna var helt inriktade på att parera den steniga terrängen, så jag tror inte att någon av dem såg mig där jag stod med färgglada snitselband runt halsen. Det var inte särskilt mycket vind att ta hänsyn till, men det var redan ganska varmt.

Under liggetiden passade jag på att åka in till stan. Jag köpte en ny cykelhjälm, en Bell Delirium – vad säger det namnet om mig och min cykling? – (min gamla är nio år och frigoliten försämras ju med åren) och ett par nya cykelskor. Mina åtta år gamla skor är helt ok, men jag vill köpa nya pedaler och se om de är bättre för mina knän. Då behöver jag byta cleats (klossar) under skorna, och eftersom jag har två cyklar till med samma klossystem behöver jag helt enkelt två par skor. Pedalerna jag tänkt köpa heter Speedplay Frogs och lär ska vara skonsammare för knäna genom s.k. freefloat. De är dyra, så jag börjar med att byta på den cykel jag använder mest.

Sen träffade jag en gammal kompis och sålde min valpväska till henne. Hon har just fått hem en liten lagottovalp vid namn Grappa, som vi ser fram emot att få träffa vad det lider.

Hemma igen höll husse på att grilla korv och bacon. Mums! Premiär med utegrilllunch, helt underbart mysigt. Och varmt. Kasper låg mest och solade.

Vid tretiden åkte vi så iväg för att ta spåret, ca 4,5 tim efter läggningen. Det gick inte alls så bra som jag väntat. Kasper gjorde tre grova missar: först vid vanlig raksträcka, sen vid vanliga vinkeln, sen genar han så kapitalt att vi missar fyra snitslar som jag får plocka på tillbakavägen. ofta gick han med huvudet högt och inte alls så där lågt och fint som han brukar. Allt är så förvirrat att jag inte ens har riktigt klart för mig i efterhand hur han klarade harlyckan. Den oblodade vinkeln ringade han vid, men sen tog han den. Tack och lov hittade han skanken.

Jag har funderat mycket under dagen vad som orsakade denna förvirring. Motocrossåkarna som virvlade upp luften? Att Kasper var trött av värmen? Båda är tänkbara orsaker, men crosspåren låg inte jättenära vårt spår vid de första felgångarna. Nu på kvällen läste jag i Åsas blogg om att de kört köttbullespårning igår och att det var svårt pga. värmen. Det fick mig att fundera och plocka upp en bok jag just börjat läsa: Marita Carlsson – Träna viltspår öppen klass.

Där står det bland annat om värme: ”Värme kan /…/ medföra att /…/ spårets ”livslängd” minskar. /…/ Värme gör att doften dunstar och stiger uppåt i luften från spårkärnan i marken. En temperatur på upp till 20 grader gör det gynnsamt för hunden att spåra. Högre värmetemperaturer på 20–35 grader och mer är betydligt svårare. Ett spår som ligger i direkt starkt solljus kan därför ligga 1–15 meter eller högre ovanför markytan på ängar /…/ och ovan hårda och kala markytor. Förvåna dig inte om hunden söker spåret med nosen i luften vid sådana markförhållanden. Spårdoften förtvinar /…/ för att helt eller delvis upphöra efter några timmar.”

När jag läser detta känns det så klockrent: underlaget var bitvis precis så hårt som boken talar om med ett tunt vitmossalager ovanpå graniten, och i solen var det säkert över tjugo grader idag. De bitar av spåret som gick på fuktigare mossa vid kärret tog han mycket bättre. Och hans höga nos, så olikt honom. Jag visste inte att värme påverkade så här mycket – hittills på viltspårkursen har vi mest talat om kylans påverkan, rätt naturligt eftersom det var höst på väg mot vinter. Lärdom: varma dagar är det bättre att lägga spåret senare och ta det framåt kvällen, och att inte låta det ligga så länge som idag.

Mycket lärorikt för mig, och en himla tur att Kasper trots allt nådde fram till skanken.