Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: dirigeringsfyrkanten (sida 2 av 2)

Fyrkanten en masse

26 november 2011 / / 1 kommentar

Idag blev det en mängd grundläggande fyrkantsträning med bollar på promenaden. Promenaden gick i våra hemmakvarter, vilket ger vissa begränsningar i miljön, men ska man hjärntvätta så kan det nog ändå duga som en start. Kasper fick hela tiden sitta vid sidan om som allmän störning.
Fyrkant 1 – spårat, synligt
Miljö: På ena änden av gröna ängen. Det gick en pudel på en tomt, så därför undvek jag den delen av ängen. Här har jag tränat många grundläggande saker med Lakrits, så han är van att jag lägger ut dittan och dattan som ska plockas in. En mycket lätt miljö, med andra ord.
Resultat: Plättlätt att plocka in alla fyra.

Fyrkant 2 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag tänkte på Märtas tips i inlägget om träning på Strawberry Fields häromdagen, att fixa övergången mellan synligt och osynligt genom att lägga samma varv en gång till, men då utan att hunden ser det. Värt att testa. Vi gick alltså ett varv till runt och i varje hörna böjde jag mig ner och klappade Lakrits samtidigt som jag sade nåt uppmuntrande typ ”Duktig hund” medan jag med högerhanden smög ner en boll intill högerfoten. Det funkade utan att han såg det.
Resultat: Nu tog han två av sträckorna utan problem, medan två sträckor var osäkra. De osäkra sträckorna: Han sprang ut på kommandot några meter, stannade till och visste inte riktigt vad matte ville. Jag förstärkte med ett nytt Ut följt av flera Bra när han då lite tvekande gav sig av i rätt riktning. Bollarna kom iallafall in, så helt fel blev det inte.

Fyrkant 3 – spårat, synligt
Miljö: Vid en liten asfalterad p-plats som används om man ska till gympasalen vid skolan, helt tom en lördagsförmiddag. Intill finns en gräsmatta med äppelträd samt en svag sluttning med tallar. Jag lade ut så att det blev flera övergångar mellan lågt gräs, barrmatta, asfalt och högt gräs.
Resultat: Inga som helst problem.

Fyrkant 4 – spårat, synligt
Miljö: Grusplanen ovanför p-platsen med den glesa tallsluttningen. Längre sträcka och övergång mellan barrmatta, grus och högt gräs.
Resultat: Sprang med bra fart, säker. Här fick vi också pluspoäng av förbipasserande man som tittade uppskattande på Lakrits goda beteende.

Fyrkant 5 – spårat, synligt
Miljö: Bakom musikskolan. Grusplan, stenkant upp mot grässluttning, gles skog med flera nedfallna trädstammar. Här gjorde jag så att jag aldrig gick den fjärde sträckan, utan ville testa om han kunde ta den ospårat men synligt, kort avstånd. Jag skickade alltså direkt från hörn 4 till hörn 1 ospårat.
Resultat: Sprang säkert. Han är verkligen duktig på spårat, synligt. Här tror jag hans goda markeringsegenskaper kommer in, han har bra minne för var de ligger. Därför var heller inte den ospårade sträckan något problem.

Fyrkant 6 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag smög ut bollarna på samma sätt som i fyrkant 2. Även denna gång körde vi ospårat på sista sträckan.
Resultat: Ingen tvekan den här gången att köra osynligt, utan han sprang säkert och tog in alla sträckor bra. Jag är mycket nöjd med framstegen, vi får testa i svårare miljö nästa gång.

Strawberry Fields

24 november 2011 / / 2 kommentarer

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta…
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Dirigeringsträning bakom Västanberga

17 november 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Dirigeringsträning bakom Västanberga

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte

10 september 2011 / / Kommentarer inaktiverade för Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte
Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.

Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.
Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.
Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.
Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.
Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.
Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.
Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.
Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.
I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!
På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.

Strawberry Fields och rallyträning

25 augusti 2011 / / 4 kommentarer
Igår träffades Monika, Annika och jag för träning på Strawberry Fields. En jättehärlig solig dag fick vi, lite oväntat, och bra träning dessutom. Annika visade dirigeringsfyrkanten som jag hade förstått ganska bra, men hade missat på att man skickar åt två håll från en viss punkt, man går inte runt fyrkanten igen och skickar från fyra håll. Dirigeringsfyrkanten har fyra faser: spårat och synligt, spårat och osynligt, ospårat och synligt samt ospårat och osynligt. Det blir mycket tydligt när man gått för fort fram och det blir också enkelt att backa tillbaka  i faserna. Varje fas kan man dessutom förlänga (man startar med cirka 30 meter per fyrkantssida) och försvåra genom att ha terrängbyte. Man ska inte återanvända fyrkanten, utan byta till ny mark hela tiden, så att hunden inte lär sig att springa till en viss plats. Det är jättebra att märka upp i kanten på något sätt, antingen med snitsel eller genom att memorera något visst träd eller sten eller liknande, för annars är det lätt hänt att man dirigerar hunden helt fel. Här har Lakrits och jag mycket att jobba med!
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.

Ikväll var det höstens första torsdagsträning. I höst kör vi med teman och först ut var rally. Dessutom finns det en instruktör som går iväg på vardagslydnadspromenad med ett gäng hundar, så alla kan hitta något kul att vara med på. Carola hade satt upp en riktig tävlingsbana (inför tävlingen i helgen) och vi körde träningstävling. Jag hade först tänkt vara passiv åskådare, men ångrade mej och ställde upp med båda hundarna. Jag startade sjua med Kasper och tack vare snäll domare fick vi bara fem minuspoäng på nosande. Han var jättebra och alert ikväll! Jag startade som 13 med Lakrits, och här hade vi tur med skyltarna, för han kan ju inte alla än. Jag missade visst på en 360-graderssväng som jag gick fel varv på (suck), men i övrigt hade han bara tre nedslag. Då räknar jag bort att han skulle diskats för att han bajsade på plan. 🙁 Nåja, han var med andra ord superduktig, han med. Det var cirka femton rallyekipage (en del med flera hundar) och ett gäng som promenerade med Lili. Riktigt kul att se så många på höststarten! En del bekanta ansikten, som översättaren Inger Samuelsson som dök upp med nyinflyttade systerns fyraåriga schäfer, och Lisa från Västervik med Engla, Agneta med Thella med flera, och en del ansikten som var nya för mig. Nästa gång är det TÄS som håller i temat och dessutom är det styrelsemöte. Tyvärr krockar det med all sannolikhet med en dålig period för mig, så det är tveksamt om jag dyker upp då.

Nyare inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑