Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: agility (sida 1 av 3)

Kul på hemmaplan

22 juli 2012 / / 1 kommentar

Förutom diverse apporteringsträningar och skogspromenader blir det lite ditten och datten hemmavid. Jag tog till exempel fram den gamla agilitytunneln som Kasper är så förtjust i.

Tjoho!
Vad kul, matte!
Men… den här verkar vara gjord för dvärghundar!

De nyinflyttade grannpojkarna kom och lekte med Lakrits. Det gäller att hitta en balans där, så det inte blir alltför mycket bollkastande, men man får ju förstå att de tycker det är kul att leka med Lakritspojken.

På filmen syns bara den ena pojken William, men ett tag var de två som turades om. Tror den andra hette Robin.

Agilityträning med Enzo

22 september 2009 / / 2 kommentarer

Igår var vi iväg och skulle träna lite enklare agility med Enzo. Enzo behövde öva upp sig på slalomet inför kursstart på torsdag så vi bar med oss lite pinnar bort till en hästhoppningsbana. Kasper var alldeles för på och fick därför lugna ned sig uppbunden vid ett hästhinder. Det tog ett bra tag innan han slutade gnälla, så vi fick god tid på oss att träna Enzo.
Jag bidrog mest med hejarop, medan Enzos båda mattar lockade och sprang. Mot slutet började det gå riktigt skapligt. Får han fundera på det där några dagar så lossnar det nog riktigt ordentligt. Vi passade på och utnyttjade några färdiguppställda låga hästhinder och fick på så sätt till en liten minibana.
När Kasper lugnat sig fick han komma till banan, han med. Började med att köra ett par varv med koppel: först ett varv med koppel i hand, sen ett par varv med släpande koppel. Det är ju lite mekigt att springa så utan att trampa på det, men han är lite lugnare då.
Enzos lillmatte fick också testa att köra med den busiga racerhunden, och det gick riktigt bra. Hon är dock så kort att K återfick lite valpbeteende och gärna hoppade mot godishanden. Hade nästan glömt hur han brukade vara, blev lite dejà vu-upplevelse där.
Sen fick hundarna leka lite ihop lösa varvat med att någon av oss körde ett varv agility igen. Då hade han fått springa av sig det värsta och sprang lös med bra fokus runt banan.
Jag passade på att köra lite enkel apportering med leksak också, vilket gick riktigt bra när jag inte kastade grejen rakt in i den nedåtgående solen. Det misstaget ledde till ett frispelsvarv med efterföljande återkallning och sök. Till slut ramlade poletten ned att matte ville ha tillbaka den där grejen hon kastat bort.
Det passerade ett par hästar, men ingen hade som tur var för oss siktet inställt på att hoppa de där hindren just den kvällen.

Lite bilder från agilitytävlingen

21 september 2009 / / 3 kommentarer

Det blev lättast att länka till en extern sida för lite actionbilder från agilityn på VaBK. Det är husse som tagit bilderna, själv var jag upptagen i sekretariattältet.

Rådjur och agilitytävling

13 september 2009 / / Kommentarer inaktiverade för Rådjur och agilitytävling

I fredags träffade vi Enzo. Det var inte så mycket tillsammanslek som tidigare, utan mer bredvidlek. Tror det mest var Enzo som inte ville leka (Anna, rätta mig om jag har fel), vilket medförde att Kasper sprang sina vanliga ensamronder, lite väl långt bort från mig ibland. Han kom för det allra mesta på inkallning och vi traskade ut på en alldeles övervuxen äng där hundarna skuttade sig trötta, och vi människor kunde haft nytta av en machete.
På tillbakavägen hoppar Kasper över ett dike och går och snoozar. Jag ropar, men snart syns han inte på andra sidan av vass och sly. Hade tyvärr missat att ta med visselpipan, annars hade jag nog fått in honom där, för då var det vanlig snoozning fortfarande.
Men rätt var det var måste han fått vittring på ett rådjur och försvann utan att vi kunde se åt vilket håll. En bra stund senare syns ett rådjur som skuttar parallellt med Roslagsbanan norrut. Några sekunder syns något litet vitt som skuttar efter i samma riktning. Kan inte gärna ha varit något annat än Kasper. Han är iallafall synnerligen misstänkt.
Anna går åt vänster, över järnvägen, hem och hämtar cykeln och stoppar undan Enzo för att kunna genskjuta illbattingen om han hoppat över spåret.
Jag går tillbaka och över den enda spång som finns över diket och sneddar över det stora öppna fältet mot den platse där vi sett djuren. Väl framme visar det sig gå en jordvall parallellt med järvägen, det var nog den de sprang på, det var därför de syntes så väl. Jag klättrar upp och spanar. Rätt var det är ser jag något vitt söder om mig som springer lite halvfort, rätt nära den plats där Anna och jag skiljdes åt. Jag ropar, men han hör mig inte. Jag vänder och går tillbaka mot spången. Försökte gena lite för mycket, spärrades av ett annat dike som jag fick runda för att komma tillbaka. Nästan vid spången kommer plötsligt Kasper kutande – från nordost. Sist jag såg honom var närmast sydväst, så han måste ha sprungit runt samma väg som vi gick på ditvägen. Nu kom han från det håll där han sett oss senast, innan han vek av över diket.
Bra lokalsinne har han, det är väl det bästa man kan säga om den här situationen. Jag kopplar upp och ringer Anna som cyklar och möter oss.
Jag blir så trött, tycker vi har tränat inkallning och att hålla kontakt med matte en masse. Men här träder väl instinkten in och vettet ut, ända tills han vaknar till sans igen och minns att han har en matte att återvända till. Supersuck.

Idag roade jag mig utan hund istället. Det var agilitytävling på VaBK och jag var funktionär. Jag blev skrivare, vilket var en rolig uppgift. Ett par mindre incidenter inträffade, som att hjulen på A-hindret gick sönder när vi skulle rulla tillbaka det efter agilityklassen, men inget vi inte redde ut. Husse kom bort en stund och fotade lite, så det kanske kommer några bilder vad det lider.
Såg ett par bekanta där, bl.a. Rutan som skulle ställas ut och Ingegerd, min biträdande agilitylärare från i våras, som tävlade sin wheatie. Där fanns en dsg, Maya, som tävlade både agility och hopp. Snabb som sjutton, men med ett par retliga fel om jag minns rätt. Det var iallafall en lyckad dag och de blyertsgrå molnen hade den goda smaken att cirkla runt flygfältet istället för över det. Den imponerande DC3:an som landade strax innan jag åkte hem fullbordade nöjet, den är alltid lika kul att se.

Nyttig miljöträning

23 augusti 2009 / / 2 kommentarer

Så har vi miljötränat lite… Kasper fick hänga med till VaBK och titta på när vi fixade hinder och snackade ihop oss inför stundade agilitytävling då jag ska vara med som funktionär. Bredvid hölls stor StoKK-utställning, så det blev mycket bra miljöträning för lille herrn. Vi körde några hinder på kul, med koppel för att han inte skulle få för sig att dra bort till vänstervarvarna, och det märktes att han tyckte det var kul. Det märktes också att matte var ringrostig, har inte gjort det här sen i maj…
Sen cyklade vi hem igen. Lite jobbigare på hemvägen, tyckte Kasper, för nu var det varmt. Nu ska han bättra sin solbränna på altanen, säger han.

Agilitydags igen

20 maj 2009 / / 7 kommentarer

Ikväll hade vi nästan inga andra störningshundar i närheten, bara tre lydnadshundar, och så några taxar som dök upp på slutet och satte sig på en bänk för att bara titta.
Och det innebar stor skillnad för Kasper: han hade mycket lättare att fokusera på mig, och vi hade kul tillsammans!

Min strategi på förhand var att bara träna enskilda hinder och inte köra utan koppel. Jag ville inte ge honom chansen till självbelöning igen på den här planen.

Jag körde alltså med koppel medan vi tränade lite enskilda hinder. Nya hindret för kvällen var balansbommen, men den har Kasper inga problem med. Förutom då möjligen att springa hela vägen ned utan att hoppa i förtid och missa kontaktfältet. Jag hade ju glömt musmattan igen, men vi tog en belöningsskål och lade en köttbullsbit i, visade och gickbort till starten av balanshindret. Swosh, vilken fart! Tyvärr hoppade han ner från bomnedfarten första gången och hann norpa godiset innan instruktören fick undan skålen. Men när vi sedan gjorde om det några gånger till fick han in stilen bra – han stannade till ordentligt på kontaktfältet och tog godisbiten innan han hoppade ner på marken. Nästa gång måste jag komma ihåg musmattan.

Sedan byggde vi en bana. Instruktören hade tänkt ut något riktigt knepigt på tolv hinder. Det började med fyra hopphinder som stod i ett kors, och tanken var att man skulle köra handlingen inifrån mitten av dessa hinder och bara visa med handen runt.
Bilden är inte kanon, men man skulle köra metallhinder, gult hinder, metallhinder och så det sista gula med nr 4 på, som en cirkel. Det var svårare än det ser ut, för som förare kommer jag minst en halvmeter ifrån Kasper och han springer då bakom mina ben hellre än att hoppa. Jag behövde visa hindret framifrån för att han skulle ta det, och då blev det knepigt med nästa hinder.

Efter fyrhindret kom en röd tunnel följt av en släptunnel. De klarade Kasper galant. Därefter skulle man lite snett till vänster och ta ett hopphinder, följt av den röda u-tunneln som skymtar längst bort i bild. Därefter tillbaka på föregående hopphinder, följt av det hopphinder som står parallelt med släptunneln, sen röda tunneln igen, och som avslutning det gula hindret närmast i bild. Sen skulle det kutas ett par meter till i mål.

Borta vid hopphindren längst bort var Kasper så upphetsad att han började hoppa och skutta mot mina ben på valpvis. Jag hade nästan glömt bort hur han höll på som liten valp, men det var var en direkt déja vu-känsla.

Att iallafall hjälpligt kunna köra den här banan tre gånger överträffade iallafall mina förväntningar på kvällen med råge. Första omgången körde jag med koppel i början, som jag släppte sedan när det blev dags för tunnlar, och tog tag i igen vid hopphindren. Andra och tredje omgångarna körde vi utan koppel.

Vi tränade slalom separat en del på slutet, och fick lite tips om hur jag successivt kan ta bort hjälperna och försvåra hindret för Kasper så han på sikt kan ta det självständigt. När han klarar hindret bra med mig på höger sida ska vi också lära in att ta hindret med mig på vänster sida (han ska fortfarande göra ingång från höger). Vi repeterade också gungan ett par gånger, och han mindes från i torsdags att han ska ta det lugnt och sakta ned på slutet.

Jag är så nöjd med honom ikväll, och allt känns mycket roligare än förra veckan.

Kasper fick också prova instruktörens bostonterriers back on track-täcke, och det passade perfekt. Storlek 36 ska vi alltså köpa. Att back on track-täcket numera är klassat som doping och inte får användas på en vecka före tävling är ju ett dåligt skämt. Desto större anledning att köpa ett …

Extra agilityträning på SoSu BK

14 maj 2009 / / Kommentarer inaktiverade för Extra agilityträning på SoSu BK
Åkte till SoSu BK i spänd förväntan på om dagens alla tidigare aktiviteter skulle ha en dämpande inverkan på busungen. Mnja.
Vi kom dit tidigt och det var inte mer än nåt halvdussin ekipage på plats, så läget var rätt okej. Kasper och jag tränade på gungan, handling över ett hopphinder samt ett par tunnlar som var böjda i spännande former: en var vinklad 90 grader, en var böjd som ett U. Ingendera tunneln erbjöd några som helst problem.


Nu kör han inte lika snabbt längre, utan har lärt sig dämpa farten en del.


Kasper lärde sig under kvällen att hantera gungan riktigt bra. Jag sade Sakta till honom när han kom över mitten och sen fick han knuten godishand framför nosen de första gångerna. Till slut klarade han nästan ett fulldunk med fint hukad kropp som inte sliter så på lederna.

Under tiden byggde folk upp en 14-hinders bana, och min instruktör undrade om inte vi skulle vara med. Jag gick och kikade på banan och bestämde att vi nog kunde göra ett försök på de sex första hindren iallafall. Hopp, balansbom, hopp, vinkel till hopp, 90-graderstunneln, U-tunneln. Där skulle vi kunna bryta.
Vi ställde upp som tredje ekipage. Men, svosh … Så snart jag kopplade loss såg Kasper nåt som inte jag sett. Det kom ett stort gäng promenerandes på väg till lydnadsplanen. Han kutade runt bland gruppen och kom sen tillbaka. Då kände jag att det fick vara nog. Han är inte mogen för en sådan utmaning, även om jag är helt övertygad om att han skulle ha klarat hindren galant. Det är miljön han inte klarar.

Jag har inte ens hunnit resa mig från losskopplingen förrän han drar iväg över hindret…


… och sätter av i full karriär mot den lockande hundgruppen.

Så istället för att göra ett nytt försök satte jag mig med honom och tittade på övriga deltagare.


Det fanns fyra bostonterrier på plan, varav två var ena instruktörens.


Full fart ut ur 90-graderstunneln.


Den andra instruktören hade en duktig wheaten.


Så fanns det två border collies på plan, och attans vad det gick undan för dem. Särskilt slalomet var imponerande.

Rätt var det var dök en tjej från viltspårkursen upp. Hon visade sig gå fortsättningskurs i agility på SoSu BK med sin andra hund, en flat vid namn Bentley. Hon berättade att hennes viltspårhund, en springer spaniel, tyvärr kanske är sjuk i en obotlig sjukdom i binjuren och skulle in på provtagning imorgon. Isåfall är det livslång medicinering som gäller, dopingklassad sådan, så tävlandet är då över för denna fyraåriga hund. Trist! De ska vara med på anlagsprovet på lördag iallafall.

Agilitykurs

13 maj 2009 / / 5 kommentarer

Ikväll var det agilitykurs igen. Vi provade två nya hindertyper: släptunnel och gunga.
Släptunneln var inga problem, tyget var av lätt tältdukstyp. Värre med den tunga pressenningvarianten, men nån sån såg vi inte till idag. Gungan är knepigare. Svårigheten är att få Kasper att förstå att han inte ska rusa på, utan gå lite lugnt och ordnat fram på den medan den sakta tippas ned under kontroll av en instruktör. Efter några varv hade farten minskats mikroskopiskt, men det gick fortfarande på tok för fort. Sista varvet kom jag på att hålla en knuten godishand framför nosen och då tog han det lite lugnare. Imorgon ska vi dit igen på extraträning, så då ska jag testa det konceptet ytterligare och se om det kan ge en bra fartminskning. Instruktören tipsade också om att lägga musmatta som tasstarget på kontaktfälten för att hunden verkligen ska stanna till där. Verkar smart, kanske kan funka på Kasper som är targettillvänjd redan.

Utöver de två nya hindertyperna byggde vi två olika banor. Den vi körde mest bestod av hopphinder, fyra-pinnars slalom, hopphinder, u-sväng med hopphinder mitt på, tunnel, längdhinder och hopphinder.
Jag satte Kasper framför första hopphindret och tänkte gå bort till slalomstarten. Innan jag hunnit säga flasklock stack han åt sidan och rejsade iväg till några hundar. Visselpipsinkallningen fungerade. Jag provade en gång till med samma resultat. Han var så otroligt uppspelt av att vara på denna roliga plan att han inte klarade att koncentrera sig på det vi skulle göra. Koppel på, och sen försökte vi köra hindren med koppel. Slalomet blev en kaotiskt insnurrning pga. kopplet, inte så konstigt, men övriga hinder gick bra. Bortåt u-svängen kände jag att han var fokuserad, så jag släppte kopplet och lät det släpa och resten av hindren gick som en dans. Lite hoppig upp mot mig blev han mellan hindren, så där som han var som liten valp. Han ville nog ha belöning innan banan var slut…
Den andra banan körde vi bara en gång. Den bestod av hopphinder, ringhopp, hopphinder, böjd tunnel, hopphinder och sen ytterligare ett hopphinder som var placerat klockan tre när man kommit över hindret innan. När man tagit klockan tre-hindret skulle man så få hunden att springa snett tillbaka till näst sista hindret och ta det åt andra hållet.
Kasper tog första hindret bra, men ville sen springa vid sidan av ringhindret. Instruktören fick hålla honom medan jag stod på andra sidan, och då gick det bra. Nästa hopphinder och tunnel var inga problem, men sen sprang han åter vid sidan om nästa hinder. Instruktören höll igen och då klarade jag den sista tre-hinderskombinationen riktigt bra, tack vare min handlingträning på hemmaplan. Det kändes som en skön avslutning!
Vi avslutade kursen med att träna just sån enhindershandling och jag märkte att det var lite svårare här pga. de breda avsluten på båda sidor om hindren, som inte jag har hemma. Jag måste nog sätta dit ett par hinkar eller nåt för att få till den rätta bredden, både för Kaspers och min egen skull.
Bortsett från hans två rejs är jag ganska nöjd med kvällen. Helt klart är ju att han behöver träna massor av att vistas på så här svåra planer, men det var ju ingen nyhet. Instruktören tyckte jag skulle försöka hojta, stampa, klappa osv. när jag märker att han är på väg att sticka. Helt enkelt vara rolig. Låter ju lätt i teorin, men jag misstänker att det inte är så alldeles lätt i praktiken. När han ser nåt långt bort har han stenfokus på det och även om jag hinner se han reaktion och börja tjoa och ha mig så anar jag att det blir svårt att bryta det fokuset. Men försöka kan man ju alltid så klart …
Imorgon har jag alltså erbjudits extraträning på SoSuBK:s öppna agilityträningskväll eftersom jag missar så många kurstillfällen. Ska verkligen dra nytta av detta fina erbjudande och träna vippgunga och handling i första hand, tror jag. Dessutom vore det rätt bra att träna slalom med ett inledande hopphinder – att dämpa ner sig och kunna koncentrera sig ordentligt på slalomen efter ett hopp var riktigt svårt. Dessutom kommer vi nog att ta chansen att sitta vid sidan om och bara titta på de mer erfarna ekipagen som tränar. Kasper behöver den passivitetsträningen och jag vill gärna se lite hur elitekipagen gör. Kanske nån liten peng ramlar ner …
Får se också om Enzo kommer över på eftermiddagen för lite agilityträning på hemmaplan först.

Jösses!

8 maj 2009 / / 7 kommentarer

Nu ska ni få höra Kaspers senaste äventyr …
Vi satt ute i trädgården efter grillmiddagen och jag bestämde mig för att träna lite agility med Kasper. Förutom slalompinnarna har jag nu satt upp ett hopphinder så vi (eller mest jag) kan träna handlingen genom att hoppa om och om igen över samma hinder, som vi fick lära oss på kursen förra onsdagen.
Allt gick jättebra tills Kasper stelnar som en stenstod för att nanosekunden senare sätta av i full karriär ut genom häcköppningen tvärs över lillgatan och bort till uppförsbacken mot skolan. Där stod en kille med sin dobermann.
Jag insåg det hopplösa i att springa efter Kasper och sprang istället in efter visselpipan. Ställde mig på kökstrappan och visslade så högt jag kunde. Och jäklar, vilket spring det blev i Kasper. Först sprang han rakt in i ett staket som är vid dagis/skola så han fick springa tillbaka till dobermannen. Så tog han ny sats, rundade staketet rätt den här gången och sprintade med nytt hastighetsrekord rakt in genom köksdörren. Jag hade ju noisetter i fickan eftersom vi höll på att träna agility, så jag kastade in en på köksgolvet som han fick fara efter. Sen kastade jag åt honom en repleksak som fortfarande har nyhetens behag och gick ut igen för att prata med killen. Jag såg att balkongdörren var öppen, men den leder ju bara till hundhagen, så jag bekymrade mig inte. Min pyttehjärna hade totalt glömt bort att jag en stund tidigare hade burit ut ett hopphinder och glömt stänga haggrinden efter mig …
Det visade sig att killen nyss flyttat in i f.d. tandläkarebostaden bara ett par hus bort. Hunden hette Naton (tror jag) och var en okastrerad hane på tre år. Medan vi stod där och pratade i godan ro kommer vem utflygande, om inte buskulan Kasper… Han hade ju upptäckt den grind jag hade glömt bort och eftersom vi stod och hindrade i häcköppningen tog han sig så klart genom ett annat hål i häcken istället. Killen höll dobermannen väldigt kort och beordrade honom genast att ligga. Kasper var trots detta otroligt upphetsad, antagligen för att hunden befann sig rakt utanför hans hus, och började plötsligt flyga på dobermannen, morr och tänder och allt. Tack och lov höll sig den stora hunden lugn och såg det hela mest som en lek med den fåniga lilla jycken som vågade mopsa sig. Jag var rejält arg på Kasper, men inte förrän jag kastade en noisette på honom (det enda jag hade i fickan!) lyckades jag bryta hans fokus på den andra hunden litegrann, tillräckligt för att gå emellan och med tydligt hindrande ben och kropp visa tillbaka honom till husse och tomten. Husse tog så in Kasper och såg till att ALLA dörrar var stängda den här gången. Puh. Hade dobermannen velat hade ett enda litet bett gjort slut på Kasper. Och han hade förtjänat det…
Jag pratade lite till med killen och sade att jag och Kasper gärna går en promenad med dem vid tillfälle så de får träffas på ett lite mer civiliserat sätt.
En stund senare när de nya grannarna försvunnit gick jag in till Kasper, som nu var helt lugn. Jag tog ut honom igen och fortsatte vår agilityträning (film nedan).
Vad gör man med en gårdshund som tror han rår på en dobermann? Jag borde nog döpa om honom till Napoleon, eller vad säger ni? Jösses.

Mer slalom – och Enzo skadad

2 maj 2009 / / 5 kommentarer
Lilltjejen på halvåret var mycket intresserad av Kasper. Intresset var ömsesidigt.

På eftermiddagen var vi och hälsade på husses dotter med familj. Vi gick bland annat en promenad med snart fyraårige sonen och hittade en skattgömma (geocaching). Han fick välja grej ur skattlådan och valde en ballong framför en leksaksbil. Oväntat val, tyckte vi vuxna.

På hemvägen fick han gå själv med Kasper i kopplet. Det gick riktigt bra, även om Kasper stundvis drog iväg med barnet till någon intressant buske.

Kasper har god uppmärksamhet med noisette i fickan …

Hemma igen blev jag inspirerad av att se slalombanan stå uppställd väntande. Så efter middagen körde vi en omgång till. Kan inte Kasper få de här? sade husse om de frysta noisettes han köpt och befunnit alltför trista. Jag testade en som slalombelöning, och jisses vilken uppmärksam hund jag fick! Så nu är resten av noisettespåsen Kaspers, ska bara köra allihop i ugnen så de får en torr och bra yta att ha i fickan/godispungen.
En riktigt bra slalomsekvens för oss nybörjare…
Läste nu på kvällen om stackars sheltien Enzos öde på valborgsmässoafton. Blev påhoppad av en kooiker som rymt från sin husse. Vi hoppas verkligen att det bara är en stukning och att Enzo är pigg igen snabbare än kvickt.
Äldre inlägg

© 2024 Skogsstjärnas hundblogg

Tema av Anders Noren — Upp ↑