Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: apportkastare

Jaktoptimisterna tog det iskallt

Idag var det åter träning på Carinas fina marker. Efter en del funderande hit och dit blev det pargående (Lakrits och Aya började, sen löpande Cheysie och Mixa som par 2): fotgående bakom skytt, skott mot redan förberett därsök, fotgående tillbaka i andra riktningen, varsin markering vid en sank trädudde, sen en dubbel skottapportsmarkering ut på fältet (en längre och en kortare), två dirigeringar från fältet in i skogen. Sen promenad tillbaka samma väg: dubbelmarkeringar kastades på båda sidor om fältet in i skogen och sedan skick ut till därsöksområdet. Där fick varje hund ta in två apporter. Sedan fortsatte vi bort till träsket, där det sköts en markering bort till andra sidan och kastades en på närmare avstånd. Det hela avslutades med en lång dirigering som gick parallellt med träsket.

Det mesta gick bra för Lakrits. Det han hade lite svårt för var de båda dirigeringarna utifrån fältet upp i skogen. På den första ville han springa utmed fältkanten och jag fick jobba en del för att få upp honom uppför slänten och in i skogen. På den andra fältdirigeringen hade de flesta lite problem. Hunden skulle gå utmed fältkanten och in i bortre hörnan, där det dessutom fanns hindrande rishögar. En del blåsande blev det.

Träsket var till hälften isfyllt. Lakrits var tyngst, vad det såg ut, och var den av hundarna som mest påtagligt emellanåt gick igenom isen. Det var inte djupt, men såklart tungsprunget. Det hindrade inte att apporten till sist kom in, även om han nog tappade orienteringen en del av den jobbiga terrängen med både svag is och nerfallna grenar i bortre träskkanten. Nu har han iallafall premiärbadat, och det var inga som helst problem med kylan eller så.

Måste dessutom nämna Cheysie, som flög fram över isträsket som en riktig amfibiehund. Hon verkade inte märka när det bar och när det brast. Det är inte bara Jesus som kan gå på vattnet.

Dagen avslutades med ett besök hos Svartrökarna. Det där kan lätt bli en ovana. 🙂

Luftning av apportkastaren

Idag var det träning igen med Jaktoptimisterna. Vi skulle träna hos Carina och ha med apportkastare (de tre som hade). Jag visste ju var jag hade hängt min innan vi åkte till Frankrike i somras, men den var spårlöst försvunnen. När jag allt mer stressad letade på samma ställe för tredje gången (och däremellan kikat på andra, mindre sannolika platser) så hängde den ju där den skulle, bara dold av lite annat junk som hängts över på samma krok och helt dolde den svarta tygkassen. Visst är det typiskt?

När vi kom fram till samlingsplatsen höll Carina redan på att lägga ut fem dirigeringsställen, två ställen med tre apporter vardera och tre ställen med fem vardera.

Vi började lite längre bort på den leriga stubbåkern (skönt ändå att snön är borta, leran till trots!) och gick på linje. Sen sköt en person ett tomskott mot en dirigeringsplats, nästa person sköt en markering åt sidan eller bakåt, ett ekipage fick ta in markeringen medan ett annat ekipage fick ta en dirigering. Det blev lite logistikförvirring ibland eftersom det var två som inte sköt och Lexus gick på sparlåga på grund av en skadad tass. Lexus fick mest gå fot plus ta in några kortare dirigeringar. Men vi var flexibla, så det löste sig med lite hastiga positionsbyten ute på åkern. 

Måste än en gång säga hur supernöjd jag är med mitt val av apportkastare. Det var ju ett halvår sen jag höll i den, men den är verkligen en fröjd att skjuta med. Inte den minsta rekyl i handen och superlätt att få ur hylsorna. Kan varmt rekommenderas till den som funderar på ett dylikt inköp.

Till och med Rolf tycker den är rolig, så han erbjöd sig att följa med och skjuta någon gång. Nu har vi väl nästa vecka fixad redan, men det kan ju underlätta logistiken lite framöver att man inte samtidigt behöver ladda om, titta på nästa markering och skicka sin egen hund på dirigering i samma andetag.

Lakrits skötte på det hela taget uppgifterna väl. Vår allra första markering såg jag knappt och var övertygad om att inte heller han lagt märke till så den fick nån annan plocka in, men övriga markeringar utom en kom in snyggt och fint. Den han gick bet på var verkligen svår – efter att jag kallat tillbaka honom försökte sig Cheysie på att eyewipa honom, men misslyckades också. Carina gav sig då ut för att från lite närmare håll skicka Lexus, men inte heller han hittade den. Då kikade Carina till slut upp och såg den högt uppe i några slånbuskage. Annika anslöt och Carina dirigerade in Annika rätt för att plocka ner den.

De flesta dirigeringar gick också bra. Det var en snett åt höger vid en tall på andra sidan ett dike och en grusväg där han hamnade för långt åt vänster, och jag fick blåsa en del. Han drog sig in vid en enbuske i vänsterkanten. När jag sen fick honom åt höger hamnade han för långt bak och fick dirigeras fram lite. Till slut var vi i hamn, men direkt nöjd var jag ju inte. När så Cheysie gjorde om samma sak, och senare Mixa också, fick jag inse att det nog var nån vittring som gjorde det alldeles väldigt svårt där för hundarna, och vår egen dirigering kom i ett annat ljus.

Han var däremot lyhörd för mina stoppsignaler på långt avstånd, vilket kändes mycket bra. Och, förutom att han ibland var lite nonchalant vid mina fötter (lite seg och nosig), så skötte han sig fint vid vår lilla walkup-övning också. Jag har ju sett detta beteende tidigare, fast då mycket mer uttalat, och tror det är lite stress där när det händer mycket. Det är bara att träna detta mera så hoppas jag att det blir allt mindre uttalat med tiden.

När jag skulle gå fram och skjuta satt han iallafall helt stilla vid linjen och tittade mycket uppmärksamt på vad som hände, utan minsta tendens att vilja sticka ut och plocka in när jag inte var vid hans sida. Skönt.

Mot slutet var han trött, och det är väl sviterna av konvalescensen som fortfarande sitter i lite. Detta var den mest ansträngande träning han utsatts för efter kennelhostan. Lite energigodis piggade upp och han klarade det sista skicket fint.

Imorgon skulle vi egentligen börjat på kurs hos Anita N, men den har blivit inställd på grund av sjukdom. Vi får tåla oss en vecka där. Synd, för vi behöver all träning vi kan få nu innan proven i Tystberga (om vi kommer med där).

Nästa onsdag blir det skott med gevär och vilt, lite mer provlikt upplägg. Precis vad vi behöver. Det enda vi knappast lär klara av är att testa nåt vatten innan det är provdags, men annars hoppas jag vi är skapligt förberedda.

Tack för bra träning och trevligt fika efteråt. Det allra bästa var ju att Svartrökarnas hade öppet på hemvägen så jag svängde in för lite spontanshopping.

 

Test av nya apportkastaren

Mellan dagens åskväder hann vi ut och testade den nya apportkastaren. Vilken skillnad mot dem jag provat tidigare!
Rekylen kändes knappt alls. Risken för fingrarna är förstås densamma när man fyrar av, men sen var det jätteenkelt att plocka bort de gamla hylsorna. Anita W, det måste vara nåt fel på din, reklamera den!

Så här kommer hylsan ut bara man knycker till på kastaren. Suveränt!

Jag provade en grön vadderad Hallmarkdummy (körde bara gröna skott) som inte gick iväg så jättelångt. Den tog han in plättlätt, trots att han flyttade sig lite där han stått vid husse medan jag sköt och sen till att stå vid mig när jag kommit tillbaka till dem.
Men sen sköt jag det vita ägget, och det for långt över krondiket en bra bit in på nästa äng. Eftersom jag var tvungen att byta plats, och Lakrits kanske också tappade koncentrationen lite då, hade ingen av oss exakt pejl på var det landat. Lakrits letade runt länge och väl, tillbaka över diket flera gånger, ner i diket och ut på ängen. Till sist sade vi att husse går ut och kastar upp ägget så han får lyckas, så jag kallade in medan husse gick runt och ut till ägget. Nu gick det kanon att ta markeringen.

Film över de två första skotten. Nästa gång måste jag filma när husse skjuter.

Det blev enklare för Lakrits när husse sköt istället, för då stod han ju rätt vid mig från start. Husse, å andra sidan, tyckte det var kul att få panga lite.
Han sköt ner en Hallmarkdummy mitt i krondiket, så den blev rätt knepig, den med. Jag fick dirigera lite innan han lyckades komma rätt och ta in den. Att förstå att den fanns nere i själva diket och inte i det höga gräset runt omkring var en aha-upplevelse för ynglingen, tror jag bestämt. Men innan han fick ta den fick han hämta in en vanlig dummy som jag lagt ut åt andra hållet. Gick kanon, spik på. När han så, efter dikesapporten, skulle ta in ytterligare en dummy i samma område som den första tänkte jag dirigera honom rätt. Men se det gick inte alls bra med vänsterdirigeringen. Jag fick kalla tillbaka och gå ut och visa. Lade då dit en till när jag ändå var där, så vi skulle få en bra repetition. Den första sprang han sen rakt på, men på den andra kom han precis som till den han missade. Bra! Jag testade en ny vänsterdirigering, vilket denna gången fungerade utmärkt. Sen en närsökssignal åt höger. Jajamensan. Det är bara att fortsätta nöta dirigeringssignalerna. 

Wij-träning

Ett stort sök med 11 vilt: alla vilt kom in i hand. Enda plumpen i protokollet är att Lakrits stod vid en mås några sekunder (jag såg inte fågeln, bara att han stod still där) och stack sen vidare och plockade upp nåt annat vilt. Dock kom den in som sista fågel ett par vändor senare. Till hans försvar: jag tror inte att han har sett en mås förut, och kanske funderade lite på vad det var för nåt. Får hålla lite koll på detta.

Vattenträning: Skulle prova att dirigera rakt ut till den båt där Anita satt. Trodde nog att båten i sig skulle dra tillräckligt för att få ut honom, men efter ett par mycket tveksamma starter (1a några meter, 2a lite längre men snett åt vänster, 3e likadant som 2an) så motiverade Anita upp genom att kasta, eller snarast lägga, i en dummy. Då simmade han rakt ut och plockade in den. Ett likadant skick till fast där hon plockat upp dummyn igen gick också bra. När han var nästan framme hos henne blåste jag Stopp, sen Vänster. Anita sade att jag höll inne Vänsterkommandot lite för länge, kommandon på vatten måste komma snabbare än på land. Därför kastade hon i princip samtidigt som jag ropade Vänster. Resultatet blev i allafall gott och dummyn kom in.
Efter paus gjorde vi om samma övning igen. Denna gång kommenderade jag Höger efter stoppet (som han för övrigt tog jättefint alla gångerna). Nu var jag snabbare och ropade lite före Anitas kast, men Lakrits var ju övertygad om att dummyn skulle komma åt vänster eftersom vi gjort så förra gången, så han snodde runt lite innan han fattade rätt.
Vi avslutade med att göra exakt samma sak en gång till och nu var ihoppet ännu mer drivet och målmedvetet, och högerkommandot kom inte som riktigt samma överraskning. Jo, han kikade vänster först, men tog mitt kommando snabbt ändå och det kändes som ett riktigt bra avslut.

Kul att träffa alla kullsyskon igen (utom Leia då)!

Idag kom även min apportkastare, så nu är jag sugen på att testa den i skarpt läge.

Kasper har åkt ut med Sara på landet, hoppas han får en mysig semester. Den första rapporten pekar iallafall på ett intressant liv: vilsen fågelunge, två katter, en galopperande grävling och en ilsken papegoja. Vad kan en gårdshund mer begära av första semesterdagen?