Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: störning

Inkallning och dirigering

Idag kom jag på något jag länge tänkt träna: inkallning med ryggen mot hunden, så som Bolly tipsade om för några månader sedan.
Vi tog lilla asfalterade bollplanen vid musikskolan. Lakrits satt nu helt stilla vid mina inkallningar. Rena stenstoden. Vid kurstillfället kom han iallafall på tredje inkallningen.
Det tog sin rundliga tid att få bukt med den motspänstiga stenstoden. Jag fick vända mig halvvägs, kalla in som vanligt, korta avståndet. Ja, en massa trix innan det till slut lossnade. Rätt var det var kom han (i ganska tveksamt trav) och jag belönade med värsta godiskastet. När han mumsat i sig det fick han för säkerhets skull ett spontandummylekkast också, sådana som han bara älskar. Sen gjorde jag om det på fullt avstånd, bara för att checka av att det inte varit en engångsföreteelse. Nu kom han med vanlig galopp in och jag belönade med ytterligare ett dummylekkast. Sen tänkte jag att vi lägger inkallningen på hyllan för den här promenaden.
Men så försvann han runt hörnet på musikskolan just som vi skulle gå därifrån åt andra hållet, så jag blev tvungen att kalla in igen. Nu kom han som en oljad blixt runt hörnet!
Får ta ett pass till så småningom, så att han verkligen kan det där oavsett hur jag står. Eller sitter. Eller ligger, förresten.

Sen gick vi upp på stora grusplanen. Lakrits och jag gick runt tillsammans och så lade jag ut en dummy i varje hörn. Helt synligt, det var ingen idé att försöka smyga ut dem på gruset, det skulle han ha hört direkt. Han fick börja att ta in ena långsidan som en dirigering. Inget svårt, såklart. Sen skickade jag om till samma ställe och blåste Stopp. Han gick inte ut med samma schvung som första gången, men ut gick han. Jag berömde och skickade Vänster. Liten tvekan, men när han sen satte av sade jag Vänster en gång till för att försöka förstärka kommandoordet. Sen kom han såklart in med apporten på snedden över planen. Vi gick nu bort till det långsideshörn han redan varit vid två gånger. På vägen passerade vi Kasper som var uppbunden i en bänk. Jag kastade till honom ett par godisar för att han var så tyst och fin, och så gick vi vidare. Vad jag inte tänkte på var vilken extern störning jag skapat nu.
Jag skickade nämligen tillbaka Lakrits längs samma långsida åt andra hållet för att ta in den apporten som låg rakt fram. Efter en tredjedel av sträckan började han vika av för att springa mot Kasper och godiset som han ju sett kastas ut där. Jag felade och kallade tillbaka. Vi flyttade oss kanske en meter in åt höger och jag skickade om. Nu fick jag en spikrak linje förbi godiset och bort till apporten.
Sedan gjorde jag samma sak igen, fast med dirigering åt höger. Samma sak nu, aningen långsammare ut gång två när han vet att där är tomt. Men han springer iallafall som jag säger, rakt och fint ut till den plats där jag stoppar honom. Höger! Liten tvekan och så förstärkte jag med ett extra Höger när han börjat springa.

Det sitter ju på inga sätt ordentligt än, men jag tycker ändå att han gjort stora framsteg i förståelsen av att följa vad jag säger trots att där bevisligen är tomt, och förståelsen av de olika dirigeringskommandona.

Nöjd började vi promenera hemåt när det slår mig att jag borde ha avslutat med ett vanligt rakt skick. Så jag lade en dummy synligt i ovankanten av Skolvägen och sen gick vi ner till dagiset. Jag brukar normalt inte skicka honom på gatan, men nu hade vi precis passerat alla ställen det kan komma ut bilar ifrån och allt var tyst som i graven. Så jag vågade mig på detta för ovanlighetens skull. Uppförsbacken blev en extra bonus. Han kutade iväg i raskt tempo och likadant tillbaka. Sen insåg han som tur var att det gick för fort när han var fem meter eller så ifrån mig och saktade in precis lagom fram till mig och lämnade av. Bra avslut där.

Störningsträning

Idag var Freja på sin tomt när vi kom till gröna ängen för att köra lite övningar. Jag bestämde mig för att idag var det inte lekdag, utan satte Lakrits ned och hivade iväg en boll med chuckiten. Han markerade den, men sen satt han och starrbligade mot tomten. Jag sade nej flera gånger, och han reste sig inte, men hade ohyggligt svårt att fokusera på markeringen. Till slut släppte han henne aningen iallafall och jag chansade på ett skick. Jodå, vimsigare var han inte än att han visste vart bollen tagit vägen, men han kikade ett par gånger åt tomthållet medan han sprang. Men han kom tillbaka med bollen och jag berömde och gav godis för detta fina beteende.

Sedan fick Lakrits ligga platsliggning medan jag lekte med Kasper och en rolig kanintrasa alldeles framför nosen på honom. Störningen Freja försvann nog in i huset efter en stund, men lite jobbigt hade han i början, även om han låg kvar. Jag belönade mellan varven och ökade sen störningen genom att rulla en tennisboll alldeles framför honom. Sen puttade jag på honom, och se då satte han sig upp. Lurad! Ett nytt liggkommando och mera störning och puttande, och snart låg han fint hur jag än bar mig åt. Då fick han kuta och hämta bollen som belöning.

Kasper ska till Karin över helgen medan Lakrits och jag ska på spårkurs. Jag har lovat Kasper att få med sig en mindre kanintrasa till henne, så han kan lära henne nåt nytt om hur man bäst leker med gårdshundar. Den stora åker nog med på spårkursen, som leksak att hitta i spåret. Ja, spårlinan, ja. Hittade den till slut i boden där jag fick åla mig in för att rota i hundlådan. Skönt att snart ta ut alla vinterförvarade grejer och få lite mer utrymme och ordning i boden.

Julbad

Jag trodde inte det skulle behövas något julbad i år, eftersom Kasper badades rätt nyligen. Men tack vare årets julväder på +4 grader, relativt vindstilla och en svagt blå himmel tog husse med Kasper på en julcykeltur bort till Ormsta och tillbaka. Nöjd, men lerig, hund var resultatet. Alltså: julbad.

Kasper finner sig rätt väl när det är baddags.
Dessförinnan hade jag tagit båda hundarna på promenad. Jag hade med två fickdummies och gömde dem lite här och där och skickade Lakrits på dem. Kasper tycker att de här är rätt kul också (när han inte har annat för sig) så jag utnyttjade honom lite med. Bra för Lakrits stadga att få sitta stilla medan Kasper och jag lattjar med en fickdummy – kastar, fångar, har dragkamp och skakar som en råtta.
På ett ställe gömde jag en brun dummy i ett tätt mörkgrönt busksnår utan att Lakrits märkte det. En bit bort kastade jag sen den andra, orange, dummyn som en störning några meter upp på en slänt. Lakrits var bra sugen på att hämta den orange, men vi tog något steg framåt tillsammans och så skickade jag honom bort mot det gröna buskaget. Blåste stopp och närsök, och strax kom den in. Sedan fick Kasper ta störningsapporten istället, och det gjorde han med bravur, den lille rackaren. När han bara vill är han jätteduktig!

Springande killar och skinkost

Jag tror att Kasper kanske har fått upp ögonen för sambandet mellan att springa iväg från matte och att inte få belöning. Iallafall går det framåt.

Det började med att vi på promenade gick förbi en bil med öppen baklucka, några människor och en hund. När vi dök upp framgick det tydligt att någon i gruppen tyckte det var ett utmäkt tillfälle att träna hunden, så jag sade att jag kan komma förbi en gång till. Skinkosten halades fram ur fickan och vi passerade bakluckan några gånger alldeles galant. Det var inte superfin fotgång, men fokus var på mig och skinkosten istället för på hunden. Har inte så bra koll på hur det gick för deras träning, men jag tyckte hunden var lugnare tredje gången vi passerade. De var iallafall glada att vi ställde upp. Vad gör man inte för att själv få lite störningsträning? 🙂

Sen hamnade vi på grusplanen, jag kopplade loss och vi började träna fritt följ. Det gick bra tills tre skolgrabbar sneddande springandes över plan. Kasper tyckte de var helkul och sprang efter, vände framme vid dem och kom tillbaka. Jag visade honom osttuben och lade tillbaka den i fickan. Tji ost för det.

Sen tränade vi vidare, lite läggande under gång, lite mer fritt följ. Då kom det två killar till, denna gång på väg till just grusplanen för att lira boll. Kasper sprang bort till den ena killen, rundade och tillbaka till mig. ”Han rundade konen!”, sade den andra killen. Jag skrattade och höll med, visade Kasper osttuben och stoppade undan den igen. Killarna började sparka bollen och jag tänkte att nu kommer Kasper att sticka dit igen. Att spela fotboll är hans favoritgren på bollsidan. Men, nej. Han höll sig hos mig och vi fortsatte träna läggande under gång och ett par inkallningar. Inga problem. Skinkosten lockade mer än fotbollen. Vad kul!

Lade störningsspår

Vid tolvtiden lade jag ett välsnitslat störningsspår åt Kasper. Jag gjorde det inte särskilt svårt rent tekniskt sett, två vinklar bara. Tanken är att jag strax innan han får gå det ska passera över spåret på några ställen dragandes vildsvinsskanken och markera ut dessa ställen med gul (avvikande) färg på snitlslarna. Under tiden får han sitta uppbunden en bit bort utom synhåll och ha tråkigt.
Jag tänkte gå spåret efter middagen, då lär det ha legat cirka sju timmar. Rapport kommer med resultatet.

Senare:
Vi gick spåret efter 6,5 timmar. Jag satte Kasper vid ett träd medan jag gick vidare för att dra viltklöven. Oj, vad han gnällde. Innan jag kom tillbaka hade han dock tystnat, så jag kunde klicka, gå fram och belöna.

Drog vildsvinsklöven så att den passerade spåret fyra gånger, alla gånger tydligt utmärkt med gul snitsel.

Första passagen ville Kasper direkt följa vildsvinsklöven åt vänster. Jag stannade och väntade. Han vände efter att ha insett hur lönlöst det var att försöka fortsätta när matte bara höll emot. Då gick han åt motsatt vildsvinshåll. Bakspårning, alltså. Jag fortsatte att hålla emot. Så där höll det på ett bra tag, fram och tillbaka. Att ens tänka att rakt fram kunde vara rätt fanns inte. Så småningom gick han bakåt och ringade det gamla spåret. Bra, tänkte jag, nu löser det sig nog. Men i korsningen vek han direkt åt vänster. Till slut fick jag ta in honom och visa riktningen igen: Sök spår. När han till sist valde rätt sade jag högt Bra! Då blev han så förvånad att han stannade till och tittade bakåt på mig. Bestämde mig snabbt för att hålla inne beröm för att inte störa…

De följande tre passagerna blev ungefär likadana. Särskilt vid passage tre, som låg ganska nära en stig, var han otroligt envis på att rätt väg var åt vänster (vildsvinsklövens riktning). Fjärde övergången gick aningens snabbare, men inte på något sätt bra.

Sedan höll han på att missa klöven, men vände tillbaka efter fem meter eller så och tog den till slut.

Det kan ju givetvis också vara mina spår han vill följa, det är ju så klart förvirrande med så många ovidkommande mattespår. Men jag tror ändå på att träna detta mera och se om jag inte kan få pengen att ramla ner till slut.

På hemvägen skulle jag bara förbi VaBK:s klubbstuga för att sätta upp en kurslapp. Kasper fick hänga med för lite miljöträning, men i övrigt hade jag inte alls planerat att träna. Förutom modellflyg och riktiga flyg var det ett dussin hundar på den stora gräsplanen. Jag träffade en bekant och stod och snackade lite. Basenjin med matte ska vara med på samma rallylydnadskurs som vi, skojigt! Precis när jag bara tänkte ta en runda runt alla hundar på plan och återvända till bilen ropade någon att vill inte alla vara med på platsliggning. Hm, inte förberedd alls på det, hade EN godis kvar i fickan, och bara vanligt koppel. Dessutom var Kasper fortfarande rätt tänd på att undersöka plan, vi hade ju inte alls varit där länge, och innan han vant sig lite är han rätt odräglig, riktigt PÅ och ska nosa på allt. Helst hälsa också, om han bara finge.
Nå, jag tänkte att vi är väl med och så går jag bara ut i kopplets längd. Alla gick lite olika långt beroende sin hund. Kasper gnällde, så jag delade min ynka godis i två delar och belönade två gånger när han tystnat. Han hade svårt att ligga kvar när jag återvände, och var lite allmänt jojig. Efter platsliggningen fick det bli lite lek och nosande, för nu hade jag ju inget godis kvar… Det var lite för svåra förutsättningar för honom, och jag tycker nog att det gick ungefär så som jag kunde förvänta mig med de förutsättningarna. De kände ju övriga på plan inte till, så de tyckte antagligen han var apkass… Sedan åkte vi hem och nu sover han redan, var nog en rätt jobbig kvällstripp.

Vidsvinsklöv

Ett stort tack till Tina som släppte ifrån sig en vildsvinsklöv till mig och Kasper!
Freddie ville nog dock gärna behållt den och lattjat med …

Idag har Kasper fått vara ensam hemma i uppemot fyra timmar. Därför blir bloggandet inte långt, utan nu ska vi ut och njuta lite av det fina vädret innan solen hinner gå ner helt. Imorgon ska jag allt lägga ett spår till honom och nyttja vildsvinsklöven som störning.

Svår träningsstörning

Efter att Enzo nobbat vår tilltänkta gemensamma promenad idag (hmpf) tog jag istället cykeln och testade av mina nya grodpedaler (Speedplay Frogs) som ser ut som lakritspuckar. Utan Kasper, för säkerhets skull. Skulle det bli en vurpa på grund av att jag satt fast i pedalerna vore det ju dumt om han skulle hamna underst i högen.
De visade sig fungera alldeles utmärkt, bara jag körde med tå ned hela tiden. I horisontellt läge åker foten ur om man drar pedalen uppåt. Så betedde sig inte mina gamla spd-pedaler, men jag vänjer mig nog. Tror iallafall att de är skonsammare mot mina knän än de gamla pedalerna.

Lite senare gick Kasper och jag på en promenad. På tillbakavägen tänkte jag träna lite inkallning och så på gröna ängen. Men så snart Kasper såg att storpudeln Freja var på tomten bredvid kastade han sig dit utan att lyssna på mig. Kompostgaller för entrén? Äsch, man är väl smidig och kan gå in genom häcken, sade Kasper.
Frejas matte stod och pratade i telefon, men insåg att det var lika bra att låta hundarna få leka lite, så hon öppnade kompostgrinden. I början var Kasper rätt nyfiken på Frejas goda snart-löptik-doft, men sedan lekte de så otroligt fint ihop. Freja löper tre gånger om året, verkar ganska jobbigt. När matten pratat klart i telefon stod vi och snackade en stund medan hundarna lekte. Båda verkade ha en uppdämt hundleksbehov, och att försöka träna i det läget var helt kört på förhand.
När visedan skildes fick jag faktiskt Kasper att lyssna på mig trots att Freja var kvar på ängen. Hennes matte hade det knepigare att kalla med sig henne. Där kände jag mig lite stolt ändå, för Freja har alltid varit en förebild här hemma på hund som klarar att inte gå utanför tomtgränsen osv.
Vi körde ett par inkallningar, ett par ligg och sedan ett läggande under gång som häpnadsväckande nog fungerade. Då blev jag så glad att jag avslutade med att kasta ut repleksaken. Så fick han lattja med den hela vägen hem. Hemma körde vi en slalomomgång, så smidigt nu medan stolparna ändå står uppställda.

Agilitykurs

Enzos matte och jag har ju länge haft ambitioner och vilja att gå en nybörjarkurs i agility tillsammans i vår. Vi utsåg en kurs i god tid, redan i vintras, och kontaktade instruktören. Allt väl, trodde vi. Sen har det varit tyst. Jag blev orolig och kollade upp att kursen verkligen skulle bli av. Jo då, det skulle den. Eftersom vi långdrar till Frankrike i slutet av maj ville jag verkligen att kursen skulle starta i bra tid på våren. Eftersom denna kurs var bestämd sen länge valde jag därför bort dels en agilitykurs speciellt för dsg, dels en agilitykurs hos lokala brukshundsklubben.
Nu, sent omsider, visar det sig att kursen inte drar igång förrän tidigast om någon vecka, vilket innebär att jag bara skulle kunna vara med de första tre gångerna eller så. Rätt bortkastat, särskilt som vi nosat lite på enklare agilityhinder redan tidigare.
Desperat jagade jag idag fatt i en kurs på Solna-Sundbyberg brukshundsklubb. De hade redan kört två tillfällen, men hade platser lediga. Jag kunde hoppa med på tillfälle tre redan ikväll!
Enzos matte grejade inte den tajta planeringen, så tyvärr blir det trots allt ingen gemensam kurs i vår. Om de kör den planerade kursen kanske vi kan gå en gemensam fortsättningskurs någonstans i höst istället.

Hur var då kursen ikväll?
Tja, sammanfattningsvis väldigt blandat: svårt, lätt, nyttigt och lärorikt.
Det svåraste av allt var planen. SoSuBK håller till på Stockholmsregionens största anläggning, vilket innebar att det är ett stort område som ligger rätt avsides och fritt från andra än hundfolk. Men desto fler hundar och människor. Där finns flera planer, minst tre, kanske fler än så, för olika typer av aktiviteter. Och Kasper blev superintresserad så snart det gick förbi ett nytt hundgäng, vilket skedde kontinuerligt. Vi har nog aldrig befunnit oss på en så svår plan, utan staket. Och han var ju lös stora delar av tiden, dessutom. Resultatet blev att han stack iväg till andra hundar kanske ett halvdussin gånger. Han kom tillbaka på vissling, men inte direkt, utan först skulle det nosas lite. En liten tröst är att han inte var ensam i gruppen om sju hundar om att sticka. En jack russell-hane i vår grupp var otroligt intresserad av en höglöpande tik modell stor, som uppehöll sig i närheten av vår plan. Det gjorde att första halvan av lektionen var han totalt okontaktbar, tog inte ens den godaste godisbit. Ytterligare en hund, en cavalier, stack några gånger också. De otillåtna utflykterna var det jobbigaste ikväll för vår del.
Sedan fanns där lite svårigheter för mig: vi skulle lära oss slalom, och det tog ett tag innan jag började få in tekniken att visa med kroppen när han skulle springa ut från mig respektive när han skulle springa in mot mig. Det gick klart bäst när jag ”höfttacklade” den pinne där han skulle ut på vänstersidan, sen vek undan på den pinne där han skulle in mot mig på högersidan. När jag väl började få till det fattade Kasper jättesnabbt.
En lite oväntad svårighet för mig var hopphindren. Vi har ju hoppat rätt mycket förut, både hemma, på kurser och på VaBK. Men de här hindren hade sidoflanker som gjorde att föraren kom längre ut åt sidan i förhållande till hoppribban. Mitt kroppsspråk var uppenbarligen otydligt, för ibland följde Kasper mig istället för att ta hindret. Men efter att ha pratat igenom problemet med instruktören sprang jag rakt fram utan att kika bakåt så mycket och visade bara med handen. Och då fick vi en fyrkombination med tre vanliga hinder och en bilring att flyta helt felfritt. Med detta resultat avslutade vi den övningen, kändes som ett mycket bra avslut.
Efter fikat testade vi tunnlar. Det var lättast idag, Kasper älskar ju tunnlar, och även med hinder framför och bakom var det inga problem. En sak vi dock behöver träna hemma är att han verkligen ska sitta kvar tills han får startsignal, inga tjuvstarter. Nu har han en tendens att smyga sig krypande fram lite mot hindret medan jag går bort till min egen startposition. Tipset här är att träna med ett hinder hemma, sätta, gå på andra sidan, vänta, gå tillbaka och belöna om han sitter kvar. Sen som slutbelöning låta honom få hoppa kanske var tredje gång, tills tjuvandet är borta.
Vi avslutade med att kika på hur man kan träna med bara ett hinder, en handlingövning där hunden hoppar i en åtta och man själv byter hand beroende på hundens position. Det såg jättelätt ut i teorin, men var ursvårt i praktiken. Det här behöver vi träna hemma! Man börjar med hunden vid vänster sida och visar på Hopp med den hand som är närmast hunden, dvs. vänster hand. När hunden hoppat över visar man åt höger runt hinderstaget så hunden springer utanför och runt till ens högra sida. Medan hunden rundar staget tar man till högerhanden, och använder ett kort tag båda händerna parallellt, för att sedan bara gå över till högerhanden, som i det läget är närmast hunden. Man visar på Hopp med högerhanden och för sedan handen runt hindrets vänsterstag, möter upp med vänsterhanden, så att hunden rundar vänsterstaget och är tillbaka vid förarens vänstra sida. Krångligt att förklara och krångligt att få till innan jag fick något mer flyt på motoriken. Yngsta deltagaren med pudel var en natural på detta (eller så hade hon tränat detta tidigare), det såg urenkelt ut när hon gjorde det.
Typiskt nog med tanke på min tidspress så är det inget kurstillfälle nästa onsdag, för instruktören är bortrest. Däremot kan vi åka dit och träna själva, vilket kanske vore bra för Kasper och mig. Hindren står uppe jämt, så vi skulle kunna ta oss förbi när som helst egentligen, kanske nån gång då det inte är fullt lika mycket aktivitet där och det blir lite enklare med koncentrationen hos busen.
Nästa tillfälle ska vi köra släptunnel och vippbräda. Det blir spännande, för Kasper har bara provat släptunnel med upplyft tyg och försiktig promenad med en person på varje sida om vippbrädan. Summa summarum kommer vi bara att kunna vara med max fyra gånger på den här kursen, beroende lite på när vi reser, men det blir iallafall tillfällen som inte börjar riktigt på scratch, utan där vi kan lära oss nya saker hela tiden.

Förmiddagsträning på gröna ängen

Igår tog vi det rätt lugnt och var mest ute i trädgården. Kasper tyckte det var lite kul när matte grävde i jorden och planterade blommor, men fick själv nöja sig med att lattja lite med ett par plastkrukor. För säkerhets skull åkte kompostgallren tillbaka framför rabatten, annars kanske blommorna skulle bli uppgrävda snabbt igen av mattes lille medhjälpare.

Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. 😉

Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. 😉

Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.

På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.

Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.

Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.

Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav… 😉

Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.

På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen…

Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.

Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.

Liggande med störning

Märks det på bloggaktiviteten att jag börjat piggna till från Skåneresan med påföljande magsjuka? 😉
Var just på en promenad- och träningsrunda med Kasper. På vägen hittade vi en tennisboll och jag kunde inte motstå att kasta iväg den åt honom. Han hämtade så fint flera gånger utan att tokrusa!
Sen hamnade vi på en grusplan där jag körde lite Nej-träning med köttbulle på lock. Gick finfint. Lite Nära med släpande koppel. Lika fint. En inkallning från Sitt med fårskinnstussen. Hur bra som helst.
Sista momentet blev Ligg där jag gick på andra sidan plan, väntade kanske en halv minut, sen gick tillbaka med snörboll dinglande i handen. Han hade kopplet på sig och för säkerhets skull trampade jag på det medan jag slängde bollen rakt framför nosen åt vänster. Som väntat blev det för stor frestelse och han försökte sticka efter den. Jag sade Ligg igen, hämtade bollen, gick bara ett par meter bort, dinglade, gick tillbaka, trampade på kopplet och kastade likadant. Nu låg han still som ett ljus och tittade på mig. Som belöning fick han kuta efter bollen. Kanonbra!