Skogsstjärnas hundblogg

Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.

Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.

Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen …
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.

Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.

Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.

Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja…
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.

Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.

Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.

Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.

Idag var det sista kurstillfället för A2-kullen i grunderna i jaktlydnad. Fyra hundar var på plats och Jörgen lottade startordningen. Även den här gången skulle vi köra som på jaktprov med en hund i taget, fast den här gången fick övriga hundar vänta i bilen på sin tur.
Det här med att vänta i bilen på att det ska bli hans tur att träna har verkligen Lakrits inte övat på, och det märktes. Vi startade som fyra och när han kom ut ur bilen var han uppvarvad på ett sätt han inte alls varit den senaste tiden.

Reko startade som nummer ett, men var inte riktigt med idag. Han gick fint, han sökte fint, han hittade viltet… men sedan ville han inte ta det utan pinkade istället vid fyndplatsen. Häpp. Den sista lilla rapphönan plockade han dock in.

Leia startade som nummer två och vid markeringshämtningen av en fasanhöna hände det osannolika att inte mindre än två livs levande fasanhönor skrämdes upp ur buskagen medan Leia var i farten. Hon fortsatte dock sitt målmedvetna arbete! Är lite tveksam om Lakrits hade klarat det. Hon var också riktigt duktig och målmedveten på söket.

Acke var trea och hade mycket go i sig. Ut och iväg så snart matte gav kommandot. De är rätt lika, Acke och Lacke.

När det blev Lakrits tur tyckte jag att fotgåendet lämnade en del i övrigt att önska i och med att han varvat upp sig så i bilen. Han klarade med nöd och näppe att gå lös vid min sida mellan de olika stationerna och ville gärna öka takten lite så vi inte tappade bort skytt Jörgen som gick framför oss.

Det började med markering av kråka. Lakrits började sitt sökande lite kort, i jämnhöjd med Anita, men insåg snart att hon kastat lite snett bakåt och sen var det bara att leverera in pippin till mig.

Nästa moment var markeringen av fasanhönan. Inga fler fasaner där. Puh. Den gick riktigt snabbt och fint att få in, men efter avlämnandet började han tramsa och ville inte hålla sig lugn. Nu var han lite väl i jobbartagen.
Vi gick vidare till söket och han tog in den första fågeln, en kråka, utan problem. När jag skulle skicka om blev han osäker och det verkar som han inte riktigt fattade: ska jag ut där igen? Nej, matte menar nog att jag ska ta den där kråkan som hon lade bakom oss. En snabb korrigering räckte för att han skulle vända. Jag gick ett par steg fram och skickade om.

Nu kom truten in. Mellan varje skick fanns där samma osäkerhet – ska jag verkligen springa ut igen? Men när han väl förstod att ja, det skulle han, gick det jättefint och både hare, fasan och and kom in. Vi har ju inte tränat sök på hemmaplan, och han är van att man lägger ut en grej, plockar in en grej, lägger ut en ny osv.

Detta måste det bli ändring på så att han förstår att ibland kan det ligga många saker därute, och säger matte att man ska springa ut igen så är det det som gäller. Ingen big deal, det löser sig snart när han fått lite mer vana.

Sedan var det en kort dirigering av en rapphöna. Han sprang rakt första halvan, men vid en tvärliggande stock vek han av åt vänster (precis som någon annan gjort dessförinnan) i ett U innan han var tillbaka i spåret och hittade fågeln. Avlämningen var inga problem.

Efter detta var det fikadags medan hundarna fick vila i bilarna. Avslutningsvis blev det markeringsarbete i vattnet. Nu vände vi startordning och Lakrits började.

Han var ju inte så kaxig att simma förra gången vi var här, så Anita kastade en kort markering från båten. Som tur var hade han ju träningssimmat lite igår med sin nyfunne sparringpartner i Slagsta, så han hämtade in den kastade anden utan problem.

Ett nytt kast lite längre ut gick också bra, även om hans simteknik inte är den mest effektiva ännu.

Sedan var det Acke, Leia och Reko som hämtade änder. Jag såg inte alla kast eftersom de kastades på ett lite svårare och inte lika synligt ställe, men tror att det gick bra för samtliga.
Sedan fick Lakrits ett avslutande kast på samma ställe som syskonen, och så långt har han aldrig simmat förut. Det gick jättebra och jag är så nöjd med honom. Han är nästan värd Guldfisken för den bedriften!