Skogsstjärnas hundblogg

Pillerhög: 4
Dolcontin 1 långtidsverkande morfin
Alvedon 2
Ibumetin 1

Magen bullrar och smärtar i takt. Men egentligen har jag inte så mycket smärta, mest när gaserna ska passera de delar som oroats.
Det jobbigaste har nog varit att få personalen att respektera lchf. Jag begär inte att de ska dela synen, inte ens förstå den. Men respektera den. Hur gör de med vegetarianer? Säger de att ”nu kan du äta som vanligt här inne och sen äta din diet hemma igen”? Skulle inte tro det.
Jag inser också att jag med allt dropp har fått i mig för min kropp oändliga oceaner med glykos, dvs kolhydrater. Det är säkert helt nödvändigt och inget jag vänder mig emot. Men att då ovanpå det envisas med käcka ”paraplydrinkar” med kiwi, yoghurt och odefinierat ”mera” (något min kropp omedelbart identifierade som socker) och igår en variant som sades ”ska smaka något åt apelsinhållet”. Artificiellt, alltså. När jag försökte få en närmare specifikation fick jag bara undanglidanden, precis som med kiwivarianten dagen innan.
Kiwidrinken skulle säkert ha varit riktigt god utan tillsatt socker, men socker och artificiella saker tillför inte min kropp något jag behöver alls. Som tur är har hemmasupportrarna bistått flera gånger med färska jordgubbar och vispgrädde, så jag kör min egen tillfriskningsvariant helt vid sidan om.
Maten i övrigt:
I fredags åt jag inte alls, spydde till och med upp vattnet.
I lördags var det lax till lunch som smakade ettersalt. Tyvärr trodde jag ju att den skulle vara tamt smaksatt så jag hällde på extra salt och peppar innan jag smakade. Blä! Kycklingen till middag var som sega plastbitar.
Igår valde jag torskrygg till lunch och isterband till middag. Två helt olika rätter som ändå smakade i det närmaste identiskt. De måste ha på nån glutamat eller nåt som smakförstärkare som tar bort allt annat. Det är svårt att äta upp då. Jag försöker förmå mig att äta åtminstone köttet/fisken och om det finns några vettiga grönsaker. Har pliktskyldigast smakat lite på potatisen, men inte ens en frisk icke-lchf:are kan finna något nöje i dessa maskinskalade vattniga svampiga saker. Ge mig ett par riktiga färskpotatisar och även en lchf:are som jag skulle smaka! Det här med att locka patienterna att äta med utseende har de väl lyckats skapligt med, det ser rätt fint ut för att vara massportioner. Men det räcker inte. Om det lockande utseendet inte åtföljs av åtminstone en skaplig smak och kvalitet orkar man som patient inte anstränga sig att äta.
Idag har jag valt (man får en lista på fem rätter där man väljer två) pannbiff och falafel, tror jag. Alla rätter jag har valt låter goda i teorin, så jag har inte längre några större förhoppningar om hur de ska smaka i praktiken.

Låter jag gnällig? Kanske det, men kosten är en otroligt stor del i tillfrisknandet. Kan man inte lyckas där – och ha respekt för patienternas livsstil – blir det tillfrisknandet onödigt svårt.

Om jag redan mår halvtaskigt, är matt och har ont, och jag dessutom ska behöva tjafsa med personalen om vad jag vill äta och dricka, gynnar det inte mitt tillfrisknande. Det sänker mig ännu mer, tär på den lilla energi jag har, och gör mig deppig. Är det det man vill uppnå? Såklart inte. Nä, lite mindre klämkäckhet och hurtighet och lite mer inkännande och avlyssnande. Sånt kostar inget.