Idag startade Lakrits och jag i elitklassen på WT i Lidingö. Det regnade när vi åkte dit, och det kan inte ha varit roligt för ökl som körde då. Karin Lind och Werner vann ökl trots detta med fina 94 p, grattis till er! Och det var hela 14 Thorsviekipage anmälda till provet. Kul!
När ekl hade samling var det uppehållsväder och sen tittade solen fram emellanåt. Nån värme hade vi dock inte. En stor eloge till alla funkisar som orkade hela dagen. Det var 25 ekl-ekipage men tror det kom 24 till start.
Ekl var lite annorlunda upplagt mot normalt. Vi delades in i fem grupper med fem i varje (i vår grupp, som startade sist, tillkom en funkishund för att fylla ut till fem platser).
Eftersom vi var i grupp fem, sista gruppen, blev det ett par timmars väntan. Jag och Lakrits satt ett tag i bilen och sen satt vi i en solig glänta en stund och försökte hitta vår bubbla. Mot slutet gick vi till hundstoppet och väntade där. Väntan ägnades åt en kombo av fotgående varvat med att sitta på stolsryggan. Jag hade godis att belöna fotgåendet med och nosande var strikt förbjudet. Några gånger fick han kisstillstånd, annars var det fokus på mig och vila som gällde.
Position 4 och 5 med domare syns till höger. Framför dem 4 skyttar och längst fram slutet på driven som gått tvärs över fältet.
Alla fem fick gå ut och ställa sig på varsin position i bredd på linje, sedan körde det en drive åt det bortre hållet som alla fick titta på, okopplat såklart. Direkt efter driven sköts det ett tomskott och ett skott mot en dirigering som låg snett åt höger från linjen sett. Sedan sköts och kastades en dubbelmarkering på samma sida; den första i mitten och den andra till vänster.
Bilder på linjen. Här ser man hur det omväxlande skickas åt båda håll.
Rätt mycket att hålla reda på för funkisar, domare och deltagare.
Den sist kastade markeringen var en ”runner” som nummer 1 skickades direkt på. Jag och Lakrits hade den positionen, och han spikade den (20 p). När han var på väg in med den sköts det bakom oss och nummer 2 och 4 vände runt på linjen. Ett skott till ditåt varpå det kastades en markering åt höger (åt parkeringshållet). Nummer 2 fick ta den markeringen (när det blev Lakrits tur spikade han den och 20 p). Därefter var det nummer 3 som fick ta in minnesmarkeringen åt bortre hållet på mitten av fältet (Den blev knepig för Lakrits, som var på väg att vika av snett åt vänster när han kommit ut en bit. Jag fick bryta in och blåsa stopp, sedan ut och närsök. Han kom lite grunt, så stopp igen och Back. Då tog han den. 18 p.) Nummer 4, som redan stod vänd åt p-hållet sedan skotten gick, fick nu ta in dirigeringen snett åt vänster, lite uppför en backe och precis i lä av ett stup. (När vi kom till den skickade jag Lakrits rakt ut, stopp precis på rätt ställe, vänster. Sen fick jag en ingivelse när han sprang att inte chansa på att han verkligen skulle springa uppför backen och ta den, tänkte att han kanske skulle vika av utmed ängskanten. För att inte riskera detta ropade jag Upp i exakt rätt ögonblick och sen lade jag på en närsökssignal. Yes, där satt den! 18 p.)
Här syns dirigering 4 från åskådarplats; det var mycket snedare vinkel från deltagarens position. Till vänster om den röda fyrkanten finns ett mossbeklätt stup – nedanför stupet låg den. Här fanns noll vind till hundens hjälp; den var tvungen att helt lita på föraren.
Sista ”rutan” var den sneda dirigeringen för nummer 5 åt bortre hållet. Den var knepig, eftersom hundarna lockades att ta sig upp i skogen alldeles för tidigt. Alltför rakt kunde också leda till problem på grund av den gamla minnesmarkeringen som legat där; man ville ju inte att hunden skulle fastna där och leta efter den redan upptagna apporten. Min plan var därför att skicka Lakrits lite grann åt vänster, mot hörnet på fältet. (Trots min plan drog sig Lakrits in i skogen alltför tidigt. Jag blåste stopp och Back med vänsterhanden. Trots det försvann han in i skogen (hans Back säkert). Blåste tillbaka honom lite och nytt försök. Han drog sig in i skogen igen och då stoppade jag på nytt. Tänkte att det är ju kört att prova den grejen igen så jag bestämde mig för att istället dirigera vänster där inne i skogen. Det gick bra och jag stoppade sen ungefär i rätt höjd (svårbedömt från mitt långa avstånd med vegetation emellan oss). Utan att se honom ropade jag sedan vänster igen – och se på fan! Han dök upp bland buskarna i rätt härad och jag blåste närsök. Efter lite letande fick han fatt på den! 15 p.) När alla gjort de fem rutorna bytte vi plats så att alla fick göra samtliga rutor. Vi fick koppla en stund mellan omgångarna medan vi bytte position och då fick han en liten godis. Det skedde ingen bedömning mellan rutorna, utan fungerade som vanligt WT med skillnaden att rutorna låg extremt nära varann.
Våra fem domare samt Linnea och inskickaren på ruta 5.
Jag var nöjd med Lakrits prestation men trodde aldrig det skulle räcka så långt som det gjorde med alla duktiga ekipage som ställt upp på detta elitprov. Jag är så himla glad för vår andraplats det räckte till! Vann gjorde Sverker Olausson på 93 p medan jag och Jenny Långström båda fick 91 p. Enligt PM skilde man på lika poäng genom först de som hade flest poäng på ruta 3, därefter ruta 4, 5, 1 och sedan 2. Och jag hade 18 p på ruta 3 medan Jenny hade 16 på den.
Stolta och glada pristagare. Bara Lakrits som är lite avig.
Vi fick fina priser: en stor fodersäck från Royal Canin, ett gigantiskt lufttorkat älgben, en chuckit och ett vaccinationskort.
Behöver jag tillägga att jag vrålsjöng ”Upp i det blå” med Ted i hans Satellit i bilen på hemvägen? Jag känner mig helt uppe i det blå nu.
Väl hemma blev det fest:
Självklart var det dags att korka upp en flaska Aberfeldy.
Så småningom fick Kasper smaka lite också, men det satt hårt inne.
Älgbenet är verkligen rejält.
Senaste kommentarer