Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.

Kategori: spåra (sida 1 av 2)

Kasper poserar aka spårar

Idag ville Terese Brandwold fota Kasper lite i hans utan konkurrens bästa gren – spårning. Som hon sade: ”Kasper är den bästa hund jag har fotat i spårsammanhang, inte många minuter lyfte han på nosen utan poserade lydigt.”

Det är just det: han har spårat sen han var 8 veckor och jag har fått kämpa järnet för att få hans uppmärksamhet i konkurrens med alla de goda och intressanta dofterna.

Kasper spårar. Foto: Terese Brandwold

När vi vara klara med fotograferingen bytte jag hund och plockade med Lakrits bort till samma ställe i gränsen skog/fält som där vi för ett par månader sen gjorde ett sök. Ett sök där han hade svårt att gå ut på fältet och hämta in de dummies som låg där. Nu gjorde jag om ungefär samma sak. Mindes ju inte exakt hur Annika lagt ut apporterna, men jag lade två stora på fältet och tre mindre inne i skogen bland de olika rishögarna som finns där.

Lakrits fick sitta en bit ifrån och titta på, och den första jag lade ut såg han. Och mindes, för den kom sen in först. Sen tog han in den andra lilla som låg rätt nära (men som han inte kunnat se), därefter en ute på fältet. Bra! Sen fick han en svacka där han sökte länge och mycket, men utan träff. Vinden låg på ungefär rakt framifrån sett från skickplatsen, men det låg en rishög rakt framför också, som antagligen stoppade upp vittringen från nummer fyra som låg en liten bit utanför riset ute på stubbåkern. Den kom in till sist, men satt långt inne.

Sen sökte han som lite planlöst, kom in och frågade, ut igen. Till sist kallade jag in och skickade igen, mer riktat bort mot den risiga skogsudden där den sista lilla dummien låg. Näpp. Blev till sist tvungen att kalla in och gå kanske halvvägs fram mot rätt rishög och skicka på nytt. Nu kom den in efter en del ytterligare sökande. Det var en liten dummy gömd i gles rishög, och tydligen jättesvår.

Ska vid tillfälle framöver göra om samma procedur igen här, för det är tydligen ett knepigt ställe att söka av.

Hemma igen hade jag inte den minsta lust att gå in, så jag satt ute i lä i solen och läste lite i min nya Kobos Glo, som är en förträfflig liten apparat som det funkar att läsa i solen med – väl i klass med Kindle, tror jag, men klarar också svenska biblioteksböcker.

DSC_0413Foto: Terese Brandwold

 

Spårhelgen mer i detalj

Vi var sex förväntansfulla VaBK:are (Annika/Cheysie, Terese/Keeto, Eva/Lakrits, Monica/SveaHund, Martina/Rut och Sofia/Spike) som mötte upp i byggarbetsplatsen Hundskolan i Roslagen i Finsta, alldeles invid Heliga Birgittas bönegrotta. Att det var byggarbetsplats märktes tydligt med drivor av sågspån på golvet, tidvis bankanden över våra huvuden och en toalett som saknade el och var minst sagt smutsig. Trots dessa världsliga ting hade vi en mycket givande helg, vilket förstärktes enormt av det otroligt fina vädret som nästan gav försommarkänsla.
Vi samlades och diskuterade efter varje spår.
Vi ägnade en ganska stor del av förmiddagen på lördagen åt presentationer. Lite väl lång tid, kanske. Jag är av åsikten att presentationer ska vara korta, koncisa och enbart beröra ämnet. Inga utsvävningar, alltså. Detta kompenserades i det här fallet av att de utsvävningar som gjordes faktiskt var belysande för ämnet. Mari berättade till exempel om minhundar som utbildats på hemmaplan i Sverige, var klockrena i sitt sökarbete, men som sedan på plats i krigsland inte hittade en enda mina. De togs hem och allt fungerade klockrent igen. Mycket huvudbry. Till slut hade man analysen klar: hundarna sökte inte efter sprängämnet, utan efter de o-ringar som tätade de svenska minorna, men som saknades i de utländska varianterna.
Med detta ville Mari klargöra för oss hur viktigt det är att gå ner på detaljnivå i spårträningen. Många av oss, inklusive Mari själv, hade tidigare betraktat spårning som ett enda stort sjok av tid: man lägger ut spåret, väntar en viss tid, och går ut och går spåret. Det blir som till ett helt projekt som man kanske får svårt att få rum med i sitt tajta tidsschema i vardagen. Den här helgen gick åt att visa för oss hur man istället kan bryta ner spårarbetet i smådelar och köra små korta teknikträningspass. Varvat, såklart, med vanliga längre spårningar för att stämma av hur utvecklingen går.
Dag 1 ägnade sig Cheysie åt frisök i lina, som Mari så träffande uttryckte det.
Resten av dagen ägnades åt varsitt eget spår på den nivå ekipaget befann sig. Lite grovt var vi två grupper: en med kortare nybörjarspår och en med längre spår med längre liggetid. När alla gått spåren utvärderades resultatet. Trots olika problem skulle tre hundar nästa dag få samma lösning, köra korta godisspår på gräsmatta, medan två hundar skulle få köra lite längre spår, i ett fall med lite roliga oväntade händelser i spåret. Den sjätte hunden skulle Mari fundera på.
Tre av oss övernattade på Jägarhyddan och hade en trevlig tacoskväll med en massa hundsnack.
Nästa dag visade det sig att ytterligare en ville köra godisspår i gräsmattan. Den sjätte hunden fick lösningen ”riktigt rolig lek med leksak eller pinne vid varje påträffad pinne”.

Godisspår i gräsmattan

1. Låt hunden sitta och titta på, eventuellt med medhjälpare som håller.

Jag lägger ut startgodis medan Lakrits och hundhållare Terese tittar på.

2. Ha vinden i ryggen.
3. Lägg ut godishög med mjukt godis.
4. Se ut ett bra riktmärke rakt framåt och gå ut cirka 20–25 meter. Inget godis här!
5. Lägg en ny godishög.
6. Gör en återgång i vid båge och tänk på vinden.
7. Ta hunden och sätt den en halvmeter från första godishögen.
8. Håll i halsbandet och vänta tills hunden är lugn.
9. Peka med handen rakt ner på godiset.

Keeto är med på noterna när Terese visar godiset.

10. Släpp halsbandet och håll ett kort koppel så du hela tiden har kontakt med hunden.
11. Avvakta tills hunden själv börjar nosa sig iväg i den riktning du gått. Häng på med sträckt koppel.

SveaHund nosar lite till vänster om spårkärnan. Monica har koll med sträckt koppel.

12. Viker hunden av från spårkärnan eller höjer huvudet – stanna och vänta.
13. När hunden tar ner huvudet igen hänger du på och låter den fortsätta framåt.
14. Tål den att du pratar med den utan att avbryta sig kan du berömma lite tyst här.
15. Står den bara still och avvaktar tar du ner handen och pekar på spårkärnan samtidigt som du tar något steg framåt i rätt riktning. Se om hunden hänger på.
16. När hunden nått fram till godishög två berömmer du och låter den äta upp. Fortsätt sedan att berömma/leka bakåt i spåret.
17. Gå ur spåret när ni är klara.

Lägga på kommando

  1. 1. Lägg ut en godis hemma där hunden inte ser.
    2. Ta fram hunden en halvmeter framför godiset.
    3. Vänta tills hunden är lugn och stilla.
    4. Ta ner handen och peka rakt ner på godiset.
    5. Säg det kommandoord du tänkt ut.
    6. Låt hunden ta godiset.
    7. När detta sitter ordentligt, flytta ut till spår.

Dela in spåret i mindre delar

Istället för att se spåret som ett stort sjok betonade Mari vikten av att dela in spårandet i olika mindre delar:
v  Upptag
Ø  Söka rätt på spåret (öka svårighetsgraden genom upptag från olika vinklar)

Från enklaste påsläppsvinkeln (1) till svåraste (3).

Ø  Riktningsbestämning
v  Följa spåret
Ø  Rakt fram
Ø  Vinklar (tänk alltid på vinden)

Vinden påverkar hur hunden tar vinklarna. Enligt Mari är hundarna också höger- eller vänstervridna.

Ø  På olika underlag
v  Hitta saker
Ø  Markera föremål (kopplad på föremålsstig, jobba bakåt och belöna)
Ø  Eventuellt: komma in med föremål
v  Hantera linan
Ø  Träna hinder (låtsas ramla osv. på mycket enkla spår)
v  Avsluta (ta loss lina och sele, ta på koppel, kommando ”slut”, ”färdigt”, lek, byt föremålet mot godis eller leksak)
Allt detta ska göras OBEROENDE AV YTTRE PÅVERKAN: fumlig förare, andra spår, trasslig lina, väder och vind, terräng, andra störningar.
Man ska inte se spåret som 7 pinnar och 1 slut, utan som 8 spår. Ta loss linan, avsluta och lek. Släpp sedan på direkt på spår 2, linan visar då hur spåret går.

Underlag

Kör teknikspåren i denna ordning:

1. gräsmatta
2. hårda underlag (asfalt, betong)
3. grus
4. lite högre vegetation
5. skogen, riktigt hög vegetation

Faraohunden Rut ville gärna markera vimplarna i skogen. Här lite strategisnack med Mari.

Först när hunden behärskar alla underlag börjar man med terrängbyten. Man ska undvika vägar och istället använda stora grusplaner, asfaltsplaner och liknande. Något man kan testa när hunden börjar bli duktig: gå från skogen ut på grusplan, vinkla efter två meter. Likaså kan man lägga in störningar med människor som gått tvärs över spåret.

Bananspår

Lägg flera småspår utmed en grusväg. Markera ut varje spårstart med snitslar. Lägg ett föremål vid varje spårslut. Gör ordentliga spårslut efter varje banan (ta loss linan, belöna ordentligt, gå ur spåret osv.)

Lägg bananspåren som separata småspår.

Längre fram kan man försvåra genom att valla mycket på grusvägen efter läggning så att spåret mellan bananerna blir smittat. Detta ger förutsättningar att träna att gå över smittat område och följa hela bananspåret.

Lägga in föremål i spåret

Börja med att lära in upptag eller markering av föremål separat på en föremålsstig. Gå och lägg ut föremål (leksaker, pinnar) och gå sedan med kopplad hund och belöna så fort hunden hittar ett föremål. Öka värdet i föremålen genom bra belöningar.
Gå sedan bananspår, dvs. 5–6 korta spår med ett föremål i varje spår med separata avslut.
Gå sedan vanliga spår med 3–4 föremål i samma spår. Öka efterhand.

Loop

Vad vill man att hunden ska göra när den kommer till en loop?

Det är inte givet hur hunden ska bete sig i en loop.

Bruksspår, militära och polisiära sammanhang: följa loopen runt, det kan finnas föremål där.
Viltspår, eftersök på människor: gena i korsningen, eftersom det spåret är färskare. Snabbast till mål gäller.

Roliga saker man kan lägga in i spåren

När hunden blivit spårvan kanske den börjar tröttna lite och inte längre spårar med samma entusiasm. Då kan man göra spåren lite roligare:
·         Slalom
·         Spiral
·         Loop
·         Tändsticka i stubbe
·         Apport hängande ovanför upphängd i tråd
·         Gå på alla fyra en bit
·         Rulla runt en bit

Termer

Term
Förklaring
Teknikspår
Korta spår där man renodlar träningen av en viss detalj i spårningen, till exempel en vinkel, att gå i spårkärnan osv.
Smittad mark
Mark där man lagt spår och där andra människor och/eller djur rört sig på spåret.
Föremålsstig
Stig man lagt ut olika föremål på och som sedan gås med kopplad hund för att via belöningar lära denne att föremål är värdefulla.
Bananspår
Flera småspår på båda sidor utmed grusväg.

Spårläggning på egen hand

Har fortfarande alltför mycket att göra för en ordentlig redovisning av kurshelgen, men på lunchen tog jag hundarna med för att iallafall lägga ett par gräsmattespår.
Spår 1, gröna ängen, till Lakrits:
Gick hackigt, ett par meter i taget. Känns som han inte har koll på vad han gör.
Spår 2, gröna ängen, till Lakrits:
Här klantade jag mig. Han gick lite säkrare, fast inte med nosen riktigt ned hela tiden. Jag stannade honom för att se om jag kunde få ned nosen och insåg att jag inte visste var sluthögen låg. Jo, på ett ungefär såklart, den borde ligga inom ett par meters omkrets. Men jag kunde tamejsjutton inte se den. Hade missat att ta en riktigt noggrann hållpunkt. Jag satte honom och kikade runt, men nej. Till slut gav jag honom godis från fickan och berömde honom för hans försök.
Nu tänkte jag att jag kollar med Kasper istället, han är ju van att spåra, om än inte godisspår.
Spår 1, gröna ängen, till Kasper:
Han var mycket distinkt i kopplet, en enorm skillnad mot Lakrits tveksamma hållning. Han går med nosen för högt, inte ner i kärnan som Mari vill, men han hittade direkt till sluthögen. Här skulle jag nog ganska enkelt kunna stanna och hålla i och på så sätt få ner nosen.
Den lilla ängen räcker inte till fler spår än så, så vi promenerade upp till grusplanen bakom skolan. Jag är såklart medveten om att spåret blir svårare då, men nu ville jag få bättre koll på vad Lakrits verkligen gör.
Spår 3, grusplanen, till Lakrits:
Jag drog fötterna efter mig i gruset för att verkligen kunna se exakt var jag gått. Och det var bra, för nu framkom det enorm tydligt att han kan gå i spåret några meter, sen avbryter han och går åt sidan. Ett par gånger avbröt han när jag sade Duktigt, så det ska jag nog sluta med och istället vara tyst och bara följa med. Men ungefär halvvägs bara slutade han helt och hållet. Han gick upp med nosen, gick runt i en cirkel. Jag försökte vänta ut honom, men till slut blev det löjligt. Jag visade på spåret med handen (nu var den tydliga linjen väldigt bra att ha), och så hankade vi oss fram nån meter i taget. När vi hade kanske sju meter kvar (1/3 av spårets längd) lyfte han huvudet ett par decimeter och visade intresse. Nere i spårkärnan noll intresse. Till slut lät jag honom ta den där vinden som ju såklart ledde honom till godiset. Där hade nog vinden vänt för den var i ryggen när vi började. Iallafall nådde han belöningen och jag berömde.
Summa summarum: vi har långt kvar innan han har uppnått någon som helst spårförståelse. Får leta fler ställen där det går att lägga för mej tydliga spår.

Spårhelg med Lakrits

Bara i korta ordalag om spårhelgen, trött nu. Lakrits, som var ren nybörjare på spårning, har börjat fatta lite vad det handlar om.
Dag 1 gick vi ett kanske 100 m långt spår i ganska öppen terräng som legat en halvtimme. Den första halvan av sträckan pinkade han fyra gånger i ren stress – han kunde för sitt liv inte förstå vad det var matte ville att han skulle göra. Då är det lika bra att pinka lite! Den andra halvan spårade han faktiskt mestadels, han kom lite i vindavdriften på slutet men hittade sin kaninkampleksak som vi givetvis lattjade ordentligt med.
Dag 2 fick vi istället köra tre korta pinfärska godisspår på gräsmatta. Syftet med dem var att få ner nosen i spårkärnan ordentligt och att ha enkel terräng så vi kan bedöma hunden smidigt utan att samtidigt falla handlöst över rötter och stenar. Lakrits började med att bli jätterädd för en staty av Heliga Birgitta som stod på gräsmattan, så vi bytte plats efter avreaktion på statyn.

Heliga Birgitta i Finsta får en utskällning.

Spåren inleddes med en hög godis, sen spår cirka 25 m, sen avslut med en ny hög godis. Hunden får titta på när godiset läggs ut. Första spåret var han tämligen förvirrad och avslutade med att pinka på en buske i närheten av spårslutet. Andra spåret gick riktigt bra, om än för fort. Han gick förbi spårslutet och fick lockas tillbaka till godishögen. Tredje spåret gick bitvis riktigt bra med mer lagom hastighet, men han avbröt sig ett antal gånger för att titta på mig. Mari Andersson menade att jag hela tiden bör ha kopplet/linan lagom sträckt så att vi har kontakt, att det är när kopplet slackar som han stannar till och undrar var jag tagit vägen.

Nu ska jag fortsätta likadant och göra minst 2 × 3 sådana spår till, så får vi se om poletten ramlat ner. Man inleder genom att peka rakt ner i godishögen och när hunden fattat konceptet lägger man där på sitt kommandoord.

 Spår 1: visar på godiset.
 Lakrits tuffar iväg.
 Spår 2: mer målmedveten.
Spår 3: tittar frågande på mig emellanåt. Mari går bakom och ger instruktioner.

Sen fick vi många fler verktyg och tänkvärda tips, men jag har varken ork eller anteckningar här just nu, så jag får återkomma till dem. Vi är iallafall sex på klubben som nu fått samma plattform att stå på och som vill fortsätta att spåra tillsammans. Det känns kul!

Störningsträning

Idag var Freja på sin tomt när vi kom till gröna ängen för att köra lite övningar. Jag bestämde mig för att idag var det inte lekdag, utan satte Lakrits ned och hivade iväg en boll med chuckiten. Han markerade den, men sen satt han och starrbligade mot tomten. Jag sade nej flera gånger, och han reste sig inte, men hade ohyggligt svårt att fokusera på markeringen. Till slut släppte han henne aningen iallafall och jag chansade på ett skick. Jodå, vimsigare var han inte än att han visste vart bollen tagit vägen, men han kikade ett par gånger åt tomthållet medan han sprang. Men han kom tillbaka med bollen och jag berömde och gav godis för detta fina beteende.

Sedan fick Lakrits ligga platsliggning medan jag lekte med Kasper och en rolig kanintrasa alldeles framför nosen på honom. Störningen Freja försvann nog in i huset efter en stund, men lite jobbigt hade han i början, även om han låg kvar. Jag belönade mellan varven och ökade sen störningen genom att rulla en tennisboll alldeles framför honom. Sen puttade jag på honom, och se då satte han sig upp. Lurad! Ett nytt liggkommando och mera störning och puttande, och snart låg han fint hur jag än bar mig åt. Då fick han kuta och hämta bollen som belöning.

Kasper ska till Karin över helgen medan Lakrits och jag ska på spårkurs. Jag har lovat Kasper att få med sig en mindre kanintrasa till henne, så han kan lära henne nåt nytt om hur man bäst leker med gårdshundar. Den stora åker nog med på spårkursen, som leksak att hitta i spåret. Ja, spårlinan, ja. Hittade den till slut i boden där jag fick åla mig in för att rota i hundlådan. Skönt att snart ta ut alla vinterförvarade grejer och få lite mer utrymme och ordning i boden.

Klickercamp i Värmland

Bilden är tagen av Ida.

Den fyra timmar långa resan gick bra, och även om gps:en inte kände till någon motorväg väster om Örebro gick det bra att hitta fram. Hittade nån kebabaktig mat i Kil som jag slevade i mig inne hos Harriet och Madelen. Stugorna var väl okej, med lite småskavanker och så. Men prisvärda.
Nästa dag såg jag hur omgivningarna såg ut, och vi bodde grannar med en stor tjurhage. På andra sidan den fanns fält vi kunde utnyttja till hundträning, men vi fick gå/åka bil runt tjurarna för att komma dit. Det fanns många och yviga planer om vilken träning som skulle bedrivas. Själv hoppades jag mest på burlekar och sök, men det blev det inget av till sist. Eller, på söndagen lekte jag burlek själv med Kasper, men det hade ju varit kul att kunna utnyttja träningssällskap när det för en gångs skull fanns tillgängligt.
Istället blev det spårning på lördag förmiddag. Kasper är ju inte van vid annat än viltspår, så jag lade ett kort korvspår på det öppna fältet, rakt ner i medvind och sen en vinkel med fotboll som avslut. Var lite nyfiken på om fotobollen skulle uppfattas som lika kul i ett sånt här sammanhang som den är hemma på gräsmattan. Han fick gå det efter en timme, men spårade inte alls som viltspår. Inte noggrant heller, av de bitar jag lagt (kanske var tredje meter) tog han kanske en eller två på hela sträckan. Vid vinkeln stannade han och tyckte vi var klara, sen hankade han sig så småningom fram till fotbollen. Mer tur än spårnoggrannhet. Fotbollen var väl halvkul, men jag hade garderat med extra mycket korv under den också, och det slank ju ner. Sen ägnade jag en stund åt att leka med fotbollen och klicka för lek, för att höja värdet på den. Jag känner inte att vi behöver lägga nån energi på den här typen av spårande, åtminstone inte förrän viltspårningen är avklarad. De flesta andra spårade med större framgång, men Madelen? hade fått spår lagt åt sig och när hunden gick bet hittade hon inte spårslutet bland annat.
Sedan körde man uppletande. Det har jag aldrig gjort (mer än som lek på gräsmattan) så jag valde att bara titta på. De vallade en ganska stor ruta, kanske 15 × 25 meter, och lade sedan ut en eller ett par föremål utan att hunden såg. Många skick gick sedan jättebra, medan andra var lite knepigare. Särskilt föremål som någon annan lagt ut var svåra för till exempel Pejla.
Jag tränade mellan varven lite rallylydnadsmoment med Kasper, med varierande framgång. Störningarna var ju svåra, så det är kanske inte så konstigt att det inte gick lika bra som hemma.
På eftermiddagen gick vi en promenad, och Kasper fick leka lös en stund med Tim, en 6,5 år gammal lapsk vallhund. Sen slappade Kasper och jag en stund innan det var kräft- och räkfest. Han fick vara ensam under middagen, men fick komma med på snacksätning efteråt. Det var ganska tätt med hundar på mycket liten yta, och han hade svårt att koppla av med bara en meters koppel tillgodo. Det blev lite smågnällande till följd. Kvällen innan var det också en del gnäll, men då fick han lite större rörelsefrihet och kunde koppla av en del mellan varven.
På söndagen fick vi sovmorgon eftersom det var omställning till vintertid, passade ju bra. Nu ville folk börja med uppletande, så vi tog bilarna bort. En del ville bort till en skogsdunge, men jag ville hålla det enkelt för Kasper så jag valde bort det. Fick sällskap av Madelen med Kiwi och Hanna med Gaia som också ville köra på fältet. Vi vallade en ruta på kanske 15 × 25 meter, lite smalare än igår. Jag hämtade Kasper och de andra fick börja så att han skulle få en chans att se vad de hade för sig. Eller så tänkte jag. Han kikade väl lite på dem, men var rätt okoncentrerad. När det blev min tur började jag att kasta ut en ny tussleksak jag köpt (men ej betalt) av A-K. Den kom inte så långt och hamnade väl synlig. Kasper tog den som en dans med lina på. Nästa gång fick Madelen gå ut lite och kasta den. Kasper tittade bort precis när hon kastade och den syntes inte i gräset, men han tog den ändå klockrent. Jag fick springa med lite ut för femmeterslinan räckte inte till, så det var kanske 7–8 meter. Därefter valde jag att avsluta när det nu gått så bra. I efterhand kan man ju tycka att han lika gärna kunnat springa lös, men jag tror han är rätt väl medveten om linan, så det är inte alls säkert jag fått samma goda resultat utan lina. Det fanns väldigt mycket intressanta har- och sorkdofter ute på fältet. Det här känns ändå som att vi kan bygga vidare på framöver.
Sedan åkte jag tillbaka till stugorna och körde som sagt lite burlek på egen hand. Efter att Kasper sprungit bort till border colliesarna som bor i stora huset blev det långlina igen. Det var första gången jag satt upp buren utomhus, och det var lika självklart som förut att hoppa in i buren på kommandot Buren. Jag klickade och belönade, körde öppen och stängd dörr, gav Fri och lekte utanför buren, sen kommandot Buren igen. Allt gick jättebra. Det som var svårt var när jag stängde buren lite längre stund. Då kom gnället och jag fick vänta bra länge innan han blev tyst i tio sekunder så jag kunde öppna igen. Under tiden kom Lina körande, parkerade sin bil, vi bytte några ord och så gick hon in i sin stuga. Då började hennes bil att rulla… Jag blev perplex först, men skyndade sedan mot bilen. Hann fram precis när den krockade mot en soptunna. Tur var väl det, för hade inte soptunnan stått där hade det varit liten nerförsbacke och sen Linas stuga som fått ta smällen. Nu gick det ganska bra, det var plastdelar framtill som fick sig en liten färgskrapning, det var allt. Lina hade haft en växel i, men den måste ha hoppat ur. Vad häpen man blir när nåt sånt här händer – tur att ingen människa eller hund var i vägen framför!
Jag avslutade burleken och gick in och fixade lunch. Då kom Tim med matte och ville husera hos oss, för deras rumskompisar skulle åka hem. Vi åt lunch tillsammans och sedan skulle vi träna lite lydnad. När jag väl kom ut verkar luften ha gått ur alla. Jag började köra lite mer rally som avslutning. Ida frågade lite om hur det fungerade och vad jag hade problem med. Just då gick det osedvanligt dåligt på grund av mycket nosande, men jag berättade att förutom det så var det ett elände att få Kasper att ligga när det är blött och kallt ute.
Hon kom genast på den geniala idén att få till det som ett frivilligt beteende. Jag har ju kört frivilliga beteenden en hel del, men mest inomhus, och det var rätt längesen nu, så jag trodde nog aldrig på att hon skulle få till det. Och det satt långt inne. Kasper började bjuda Sitt, Backa, Sitt, Backa, Stå. Och så där höll det på bra länge, blandat med lite frustrerade pip. Men så kom det en antydan till böjning på frambenen. Ida är en hejare på att klicka snabbt, mycket bättre än jag. Och så belönade hon lågt. Sen tog det ett bra tag till av samma visa innan en ny antydan visades. Och rätt snart lade han sig faktiskt på riktigt! Tack snälla Ida, bättre hjälp kunde vi inte ha fått! Jag körde vidare lite till och när jag sedan provade ett annat rallymoment, Front med sitt, lade han sig spontant istället för att sitta… Framförmappen hade rumsterats om.
Alla började dra sig hemåt, och jag packade, sopade ur stugan och vände hemåt jag med.
Det glunkades lite om att hålla nästa träff i Tångahed (minns jag rätt nu? åt Göteborgshållet) framåt vår/sommar och då att försöka få dit en instruktör för att få lite mer struktur.
Det vore nog bra, för sammanfattningsvis var det här ett väldigt bra initiativ, men det blev lite spretigt. Personligen tycker jag att det skulle fokuserats mer på saker som är svåra att få till på egen hand, medan moment som till exempel spår lättare kan läggas på egen hand hemmavid. Sen hade jag kanske väntat mig mer titta på varandra i tur och ordning och komma med problemlösningstips. Men sen ska ju tilläggas att alla övriga är bra mycket mer hundvana och klickerinsatta än jag, så det var oerhört lärorikt ändå att få vara med.

Skogsrunda med ris och ros

Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom.
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar.
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!

Försvarsmissar nästa

Inte bara hundar kan spåra… Katter missar inte heller en bra doft. Försvaret nästa, små kissar?

Viltspårkurs uppspårad

Tjoho, vad kul! Har lyckats spåra upp en viltspårkurs, fick ju blodad tand i Skåne i somras.

Efter att ha kikat runt lite överallt hittade jag till slut en kurs via Svenska spaniel- och retrieverklubben här i deras avdelning Östra. Kursen börjar sista lördagen i oktober och håller på fem helger i rad, antingen lördag eller söndag, ute på Bogesundslandet, kanske 2,5 mil härifrån.
Det bästa är att det ingår klöv på kursen. Det verkar lite knepigt att få tag i rådjursskankar om man inte känner någon jägare. Dessutom ingår en kursbok (okänt vilken) samt ca 3 dl blod.
Ska verkligen bli skojigt. Nu får jag väl ta och skaffa lite snitslar också, även om jag läste på ett ställe om att använda gps:en till att logga först spåret och sen hunden, så kan man direkt analysera diskrepansen efteråt. Men sådana teknikaliteter kan ju anstå tills vi blivit lite varma i kläderna.

Tollarpsträff

Kasper och jag har nu varit på Tollarpsträff i dagarna tre. Vi har bott i tält, vilket gått över förväntan bra. Det knepigaste har varit att han är så intresserad av att träffa alla andra gårdshundar, oavsett om de vill träffa honom eller ej, liksom att han fortfarande har svårt att vara ensam bunden ute medan jag försvinner bort. Men båda delarna har gått lite bättre allt eftersom dagarna gick, så det finns väl hopp att vi ska lösa detta vad det lider.
Dag 1 lyssnade vi på avelsinfo, intressant. Kontentan var att dsg-uppfödarna behöver avla mer på friskhet och mindre på skönhet, och att så mycket som 83 % av den genetiska variationen har försvunnit i rasen de senaste 40? åren. Dags att bli mer aktsam, alltså.
Dag 2 ställde vi ut, och det gick åt skogen. Förra gången fick vi ju en 2:a (blått band) och hade väl trott att vi skulle få det igen. Men icke, den norske domaren gav honom en 3:a (gult band). Har inte utlåtandet framför mig, får slänga in det en annan gång, men kontentan var att Götängens Bonus Kasper är kanonfin på alla sätt – utom tänderna. Underbettet genererade alltså en 3:a. De jag pratade med både innan och efter hade precis samma åsikt – en kanonfin hund, välvuxen på alla sätt, men tänderna gör att man inte kan avla på honom. Vet inte vad det innebär för resten av kullen? Påstås vara ärftligt, enligt vad jag förstod. Iallafall är han är superhärlig hund.
På eftermiddagen tittade vi på lydnadstävling, intressant att se alla moment sammanföras på det sättet, sånt som vi tränat i små snuttar. Men jag tycker den militäriska kommenderingen känns lite overkill… Rallylydnad är lite mänskligare, och känns närmare Kasper och mig.
Dag 3 gick vi på vår 7:e kurs – viltspår. Jätteintressant och kul! Vi åkte ut till en vacker bokskog (bara det…) och lade ett enkelt rakt snitslat spår på 60-70 meter genom att dra en rådjursklöv och droppa ut nötblod. Sen väntade vi en timme innan vi gick spåren. Vi var bara fyra hundar så det var kanonbra. Kasper fattade snabbt vad han skulle göra, nosen fint i marken hela tiden, gick lagom fort och hittade klöven före mig, trots att jag egentligen visste var den fanns… Han tog inte upp den i munnen, men var klart intresserad av den. Tillbaka vid bilarna fick han kika på den lite till och då tog han den faktiskt i munnen ett par gånger. Det här måste vi försöka få till, men det är ju lättare om man kan hitta en spårkompis.
Nu har vi tagit in på vandrarhem i St Olof, mer från oss följer vid tillfälle.

Äldre inlägg