fotgående | Skogsstjärnas hundblogg

Kategori: fotgående (sida 1 av 2)

Fotosession med Sansa

8 oktober 2016 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att själv fota sin egen hundträning. Jag tog därför hjälp av Rolf häromsistens och bad honom fota Sansa och mig i några olika träningsmoment.

Fotgående

Jag tycker det fungerar bäst att belöna bakifrån, där jag har godiset på höger sida och sedan byter hand bakom ryggen och ger belöningen i position vid vänster knä så att hon får vrida huvudet lite utåt för att få tag i biten.

Apportering

Det blev traktorstörning, men det gjorde visst ingenting.

apportering-2570
apportering-2579

Avlämning

Hon har lätt att bli lite tuggig i munnen och emellanåt springer hon ett litet lekvarv runt benen. Men med lite mer träning börjar det gå bättre.

avlamning-2589 avlamning-2590 avlamning-2591 avlamning-2593 avlamning-2598 avlamning-2600

avlamning-2608 avlamning-2609

Laddad inför skick

Hon är rätt laddad inför skicken (även utan kast) och stadgan sitter inte ännu. laddad-2604

Lite lattjolektajm med alla hundarna

Bra fotovinkel Rolf fick till där.

alla-0022 alla-0015 alla-0012

Några porträttbilder

Avslutningsvis några fina porträttbilder på Sansa.

portratt-2715 portratt-2712 portratt-2711 portratt-2699

7 maj 2012 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Läser just Eva Bodfäldts senaste blogginlägg där hon skriver flera tänkvärda saker, bl.a.

Skytten framför betyder i Zakks värld ”gå fot” vid min sida. Självklart lyssnar Zakk även på signalen när jag klappar mig själv på vänsterbenet men det finns många vinster med att lära hunden externa signaler: som att skytten kan bli en signal till att gå fot.

Det där skulle man ju kunna bryta ut och träna separat, kanske rentav klicka in. Det vore ju rätt skönt att just i en skarp situation (prov eller jakt) när skytten kommer och hunden blir ivrigare, så sluter den tätare intill föraren istället för att börja sidosteppa som en tvåtaktsmotor.

Att köra närsök som lugnande avreagerande aktivitet har jag själv varit inne på, men just nu prioriterar vi Lugnet. Sist kombinerade vi med ett kort godisspår, kan nog jämställas med godisnärsök. Vi får se hur vi hamnar där för bästa balans.

Dirigeringsträningen reparerad

12 augusti 2011 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Häromdagen körde jag en omgång med vänster-, höger- och backdirigering i trädgården med Lakrits. Det gick skapligt bra och jag började blanda lite olika. Han gjorde rätt ungefär två gånger av tre, tredje satt han kvar lite osäker på vad jag menade. Här borde jag ha brutit efter en lyckad omgång.
Men jag trodde att poletten var väldigt nära att ramla ner och tänkte att jag kör en runda till. Nu chansade han fel på en och jag bröt honom (inte särskilt hårt). Efter det var det som förgjort. Han bara satt kvar och tittade, vågade sig inte ut alls. Och jag började bli övertrött, borde in och lägga mig. Men jag ville ju sluta med något bra. Alltså fortsatte jag, försökte underlätta genom att gå bort till bollen/lilldummien och lyfta på den, jonglera lite med den, lägga tillbaka den så han såg tydligt. Men icke. Kvar satt han. Efter alldeles för många omförsök tvingades jag av komplett utmattning att bryta trots att vi inte lyckades.
Det var alltså med viss bävan idag som vi begav oss till gröna ängen för att börja om med vår dirigeringsträning. Nu backade jag totalt, lade bara ut en enda boll och första gången fick han följa med ända fram för att se var jag lade den. Sedan körde vi klockan runt med bara Back. Till min stora glädje tog han alla fyra direkt, utan någon som helst tvekan! Skönt! Jag är så glad att mitt sabbande häromdagen inte satt större spår i den lilla lakritshjärnan.
Vi pausade med lite närsök och körde sedan klockan runt med Vänster. Det gick lika bra det, så jag lade ut en femte åt både vänster och höger (sist), men skickade än en gång åt vänster. Den satt precis lika fint. Då avslutade jag genom att skicka på ett vanligt linjetag snett bort till den högerlagda bollen. Inga problem det heller.
Vi lattjade runt lite och gjorde något mer närsök innan vi avslutade med lite lydnadsfotgående. Han tittar så fint upp på mig och minns precis vad klickern betyder, fast det var hur länge sen som helst som jag hade den framme till honom. Lydnad? Jo, vi kommer troligen att hoppa in i en fortsättningskurs i tävlingslydnad i höst på klubben, det finns en plats ledig som ingen verkar vilja göra anspråk på. Så då tänkte jag att just fotgåendet borde vi borsta av litegrann innan dess.
Håller också på att kika lite på några retrieverprov att anmäla oss till under hösten. Får se hur det blir.

Jaktträning

1 maj 2011 / hundadmin / 1 kommentar

Efter att ha missat ett par tillfällen var vi äntligen med på jaktträningen igen. Det var såklart jättekul, som alltid. Idag mötte Speja, Acke och Lakrits upp och Carron fick sitta med och titta på vad ynglingarna hade för sig.

Vi gjorde ungefär samma sak som Lina berättat om från tidigare tillfälle. Vi började med fotgående i en gammal igenvuxen sandgrop. Lakrits och jag startade hela tiden sist, så han fick chans att sansa sig lite före momenten. Det var branta backar ner i gropen och det gällde strikt fotgående hela tiden, med eller utan koppel. Jag började med koppel och Lakrits höll sig fint till sidan hela tiden. Nerför första backen, sen över nedfallna grenar, uppför backen på andra sidan, under en låg gren, ner igen och upp till utgångspunkten. En riktig hinderbana, alltså. Vid hindren sade jag Vänta, klev över själv och sedan Nära så han slöt upp vid min sida igen. Förutom en del irriterande nosande gick det så bra att jag när vi kommit halvvägs i banan släppte kopplet och lät honom fortsätta lös. Inga problem. I sista uppförsbacken tog jag kopplet igen med tanka på de väntande hundarna däruppe. Hans enda problem var alltså nosigheten. Det hade ju redan gått flera hundar och människor just denna väg, så det är inte så konstigt att han dippar ner ibland, men jag vill inte att han nosar kontinuerligt. Anita tipsade efteråt om att ”råka” komma med foten precis vid nosen som en lite obehaglig störning, får se om det kan hjälpa till att få bort detta.

Sedan var det viltintroduktion. Anita hade med sig en korg med halvdussinet olika fåglar, men vi konstaterade rätt snabbt att Lakrits inte behövde nån särskild viltintroduktion. Han visste precis vad det handlade om.

I turordning fick hundarna sedan hämta in varsina tre–fyra fåglar från allt längre avstånd. Den allra bortersta var lite knepig för Lakrits. Han vände tillbaka lite för tidigt och missade därmed vinden som förde med sig vittringen av viltet. Efter andra vändan kom han tillbaka ända in och Anita tyckte att jag skulle skicka honom igen. Jag nonchade honom just och innan jag hann reagera på hennes förslag gav han sig frivilligt ut på tredje varvet. Och nu kom han lite längre ut, precis lagom för att snappa upp fågeln. Han kommer in fint med dem och lämnar av skapligt bra.

Nu var vi kalla och behövde en fikapaus. Solen tittade fram emellanåt, men det var bra kyligt i vinden. Efter pausen var det premiär för sök. Anita brukade inte introducera sök och vilt ihop, utan med dummies eller bollar, men eftersom allt gått så bra och viltet fanns till hands körde vi på pippina. Vi tog undan hunden medan Anita gick längst ut i sökområdet (tänk på vinden: mot- eller sidvind ska nybörjarhunden ha). När hon var på plats därute fick hunden se när hon i zickzack tog sig tillbaka närmare och närmare oss. Hon snitslade upp platserna där hon lade viltet. Tips till oss nybörjare: rita gärna en enkel karta över var ni lägger vad, så ni vet sedan vad som inte är inhämtat. Tanken är att hunden ska hämta de närmaste apporterna först, och sedan successivt söka sig utåt.

Vi skickade så hunden på Sök (midjehög handrörelse samtidigt som kommandot Sök). Jag var beredd med visselpipan, och det var bra, för när han tagit sin första fågel passerade han väldigt nära en annan snitsel. Vi vill ju absolut inte att hunden ska börja byta, så jag förstärkte med en inkallningssignal, som han lydde. Han kom in fint med fågeln och jag lade den i korgen. Andra skicket ut fattade han inte vad jag ville. Dels kanske jag var otydlig i kroppsrörelserna, men jag gissar också att han inte trodde det fanns mer därute – det hade ju inte hänt något sedan han skickades senast. Normalt går man ju och lägger ut nån ny apport, kastar en markering eller liknande mellan skicken, men nu hände inget och ändå ville jag skicka honom igen. Han sprang lite tveksamt bort mot korgen där jag lagt den pippi han nyss hämtat, och jag fick berätta att det var ju inte det jag ville. Vi tog istället några steg framåt och så skickade jag igen. Nu gick det bättre och när han väl bestämt sig var det inga tveksamheter längre. Det dröjde inte länge förrän fågel nr 2 var inhämtad och lagd i korgen. Vid tredje skicket gick jag genast ett par steg fram så han inte skulle göra någon ny koppling till viltkorgen, och nu gick det bra på första försöket. Denna fågel var en duva och precis när jag skulle ta den från honom sade det knak i skelettet. Nu var ju duvan rätt medfaren sedan tidigare, men aningen lösare grepp skulle man ju önska.

Jag är iallafall väldigt nöjd med hans arbete, och kan åter konstatera att det är passiviteten vi behöver lägga mest krut på. Han var inte särskilt pipig, även om det kom lite småljud vid några tillfällen, men han hade svårt att hålla sig lugn och stilla så länge som behövdes medan de andra ekipagen jobbade. Anita ger oss alla mycket beröm och vi slickar i oss – för inte kan det väl vara att hon ger så fina betyg till alla sina valpköpare? 🙂

Samma skog idag igen

12 april 2011 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.

Vårpremiär för stenskogen

11 april 2011 / hundadmin / 2 kommentarer

Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.

Dirigeringar

8 april 2011 / hundadmin / 6 kommentarer

Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.

Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.

På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?

Järnåldersgravarna i Vada

30 mars 2011 / hundadmin / 3 kommentarer

Vi tog ett längre lunchbrejk och åkte bort till järnåldersgravarna i Vada. Det är ståtliga högar att träna markeringar vid. För att inte tala om lulla omkring på. Nästan i klass med Uppsala gamla högar. Dessutom var det dags att göra lite maintenance på en geocache vi har utplacerad där i trakten.

Solen lyste med sin frånvaro när vi åkte iväg och vi valde därför att äta lunch hemma och inte ta med nåt fika. Synd, för när vi väl var på plats var det värsta härliga vårsolen. Det riktigt känns på kinderna nu. Superhärligt!
Vi utnyttjade som sagt kullarna – Rolf stod där uppe och kastade markeringar medan jag och Lakrits stod där nere och markerade. Svårighetsgraden varierade från enkla på topplatån till rullande nerför backen (inte riktigt som det var tänkt, men det överrumplade Lakrits…), till kast ner i gropar och svackor. I pauserna gick Lakrits lösfot med mig uppför och nerför dessa kullar.

Efter att vi fixat geocachen kom jag på att en sån är ju perfekt för närsök till Lakrits – en plastlåda gömd i en skreva bakom en enbuske. Nu hade vi ju redan rotat fram den och vår doft fanns alltså på lådan. Rolf pulade tillbaka lådan medan Lakrits var ute på egna äventyr och sedan kallade jag in Lackemannen och visade/visslade närsök. Svårt var det, han fick hålla på ett tag, men till slut kom han på att det var ju den där plastlådan matte menade att han skulle ta fram. Jamen dåså. Fram kom den och vederbörlig uppskattning fick han i form av en spontankastad liten fickdummy. Så fick Rolf stoppa undan lådan än en gång. Vi har alltså en naturbegåvad geohund. Så otroligt praktiskt när vi själva går bet på gömmorna. För den som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till www.geocaching.com.

Rolf var dessutom jourhavande fotograf. Kasper var med i flexi och helt klart tycker han det är kul att det är vår, det riktigt spratt i benen. Och nosen var fullt påkopplad hela tiden med diverse spårande hit och dit.

Lullat och markeringstränat

29 mars 2011 / hundadmin / Kommentarer inaktiverade

Vi trotsade snöandet och gav oss ut och träffade Annika och Tindra. Hon hade i förväg lagt ut några dummies till linjetag åt Tindra, men vi började med att promenera lite. Vi lullade längs en grusväg och sedan i obanad terräng. Lakrits var inte världsbäst på lullande idag, men han var ändå lugn och fin, inget pipig. Så när vi lullat en stund hade Annika ett förslag till upplägg på jättebra markeringsövning.
Hon gick och lade ut min lilla bruna fickdummy utan att Lakrits såg det. Sedan vände vi upp och jag sade Titta när Annika kastade en stor dummy rakt på den gömda. Sen vände vi runt medan hon plockade bort den stora igen, vände tillbaka och så fick Lakrits gå ut på kommandot Feldy. Vi gjorde den första på ganska kort och lätt avstånd eftersom vi försvårat genom att byta stora dummyn mot en liten. Detta oväntade byte klarade han snabbt ut och kom in fint med lilldummyn.
Vi gjorde om samma övning på ett nytt ställe med lite längre avstånd. Nu sprang han rakt förbi nedslagszonen och gick ut i ett större sök. Jag blåste in honom direkt.
Annika kastade på nytt, men samma sak hände. Han sprang förbi, rakt ut. Vi tyckte att han kunde få en chans ändå, och han sprang nu ungefär som tre blomblad runt nedslagszonen innan han riktigt gick ned med nosen och tog upp vittringen och fick fatt i lilldummyn.
Vi gjorde om en tredje gång, men med Annikas fingervantar hopsatta till en boll istället för lilldummyn. Nu vände jag runt mycket kortare varv och kortare tid och den här gången stannade han kvar i rätt zon och sökte. Det tog en liten stund innan han fick kläm på fingervantarna, men strax var de inne hos mig.
Antagligen tog det lite för lång tid mellan markering och ivägskick de gånger då han sprang för långt ut. Sedan säger Annika att jag också skickade en gång när Lakrits inte fokuserade på markeringspunkten, och hon har säkert rätt, även om jag själv inte är medveten om det. Det är guld att ha observanta medhjälpare!
Nu tyckte jag att Lakrits tränat klart. Han var fortfarande lugn och fin och jag ville behålla honom så. Så vi lullade efter Annika och Tindra och tittade på medan de tog fyra linjetag, plus ett omtag på grund av lite väl självständigt arbete vid en tänkt nittiograders dirigering som snarare blev fyrtiofemgraders. Annars är hon väldigt duktig, Tindra.
Vi hittade ett mysigt krypin under ett par granar där vi kunde slå ner våra stolsryggor. Ingen snö nådde in dit. Precis bredvid låg en stor barskrapad ryggrad och frestade. Hjort? Älg rentav? Hundarna fick iallafall inte tillfredsställa sin nyfikenhet där.
Under fikat blev Lakrits lite rastlös och det kom flera tendenser till pip. Annars skötte han sig riktigt bra och 3,5 i pipbetyg kan han få.
Jo, jag fick kika på hennes nya fasanskrudsklädda dummy också, och det såg inte alls svårt ut att fästa skruden på ett bra sätt med buntband på dummyn. Så bara Paw behagar skicka sin leverans till mig nångång så kan vi varva lite med sådan träning också.

Jaktlydnad hos Anita – 4. And i hand.

27 mars 2011 / hundadmin / 2 kommentarer

Idag var vi fyra hundar hos Anita: Acke, Lakrits, Reko och Speja. Idag förbjöds alla hjälper som godis, leksaker, ryggsäckar och liknande och vi fick använda endast oss själva som belöning. Det fungerade bra.
Mycket av tiden ägnades åt fotgående – eller, som Marina myntade det – lullande. Vi lullade alltså omkring i skogen mellan granar och runt tallar, över stockar och runt stenar. Vissa även över stora stenar, men det hoppade jag över.
Mellan varven skickades någon hund på vänster-/högerdirigering och mot slutet fick alla hundar apportera in en and. Jag gissar att sträckan var 50–60 meter, med ett dike, ett snöområde och sedan ett grönt skogsområde där Anita stod och lade ut fågeln. Fågeln lades ut helt synligt och Anita kraxade lite som hjälp, men det blev ändå lite knepigt att hålla en rak linje i och med terrängskiftet från snö till barmark. Åtminstone Lakrits (och jag tror flertalet av de övriga) sprang rakt ut och vek av vid snölinjen, tog sig sedan tillbaka in med hjälp av vittringen (Anita var givetvis så klok att hon såg till att vinden låg på åt rätt håll). Anden apporterades sedan in enligt samma ”raka” linje. Enligt Lakrits sätt att se på saken var det ju en rak linje att följa snökanten. Avlämningen blev okej. Det var inte lika självklart enkelt som att lämna ifrån sig en dummy, men jag klappade om honom lite och berömde och så kunde jag ta den. Jag klappade om anden litegrann också för att visa Lakrits hur fin den var, den grej som han varit så duktig och hämtat.
Alla hundarna hoppade högt och fint över diket med fågeln i mun. Enligt Anita är det vanligt att hunden i början har svårt att klara att både hålla och hoppa samtidigt, men det de grejade de jättebra. Tor lånade Anita W:s kamera, och bilderna nedan är alltså därifrån.
Läxan är även fortsättningsvis att lulla runt i skogen så att det bli naturligt och lätt för hundarna att hänga på oss hur vi än går, och att de kan vara passiva och lugna när vi stannar. Nästa träff är redan om en vecka på Storsten igen.