Edit: Nu med bilder! (samtliga foton: Annika Månsson, förutom det sista som jag tagit av henne)
Efter onsdagens sökträning kände jag mig skapligt förberedd, men hade samtidigt i bakhuvudet att vi gjort två nollor nu det sista. Samtidigt mindes jag ju de fina tvåor vi grejade på försommaren. Hur skulle det nu gå i Nässjö?
Annika och jag åkte ner på fredagseftermiddagen. Som tur var ringde Suzi och varnade för att det var totalstopp på E4 i Jönköping på grund av översvämning. Vi googlade vid en rastning och fann att det var egentligen norrgående trafik. Men tittköer bildas ju gärna, så vi tog det säkra före det osäkra och vek av i höjd med Gränna och körde roliga och vackra småvägar bort till Nässjö. På vägen passerade vi Äng, där provet skulle hållas, så vi fick samtidigt lite koll på vår resväg dit nästa dag.
Vi åt en tafflig kebab-/fiskburgarmiddag på ett enkelt ställe invid a-lagarnas favorittillhåll. Först efter middagen tog vi en runda runt stan och hittade några trevligare restauranger. Nåja, vi skulle ju stanna en natt till. Efter att ha handlat lite Norrbodakorv på Coop for vi bort till det vandrarhem Annika kikat ut åt oss. Det visade sig att vi hade hela huset för oss själva, så det gjorde inget att toa, dusch och kök låg separat från rummet.
Kvällsmys på skidbackens topp.
Vi hade en avslappnande mysig kväll med lite vin, ost och jordnötter uppe på toppen av skidberget där hundarna kunde lubba omkring upp och ner lite som de ville. Det var endast lite flygmyror och knott som störde idyllen.
Vi var på plats på samlingen en stund före 8 nästa dag och körde sen ut till ökl-rutan som låg nån halvmil bort. Det visade sig vara en ganska liten damm som var full av hinder i form av vassruggar och näckrosor som ökl-provet lagts vid. Jag startade inte förrän som fjärde par så vi hade gott om tid att kika på de första ekipagen innan det var dags att ta ut Lakrits och gå en runda med honom. Han fick hoppa i sjön på andra sidan en sväng, sen en del fotgående varvat med Fri så han fick rasta av sig och nosa runt lite på de andra hunddofterna. Han verkade helt lugn och fin, och jag var inte nervös själv heller. Inget kunde ju gå sämre än Örbyhus, min nya lägsta-måttstock alla kategorier.
Inmarsch tillsammans med domare Sören Swärdh.
Provet var upplagt så att nr 1 (en gul labbetik) började med söket och vi, som var nr 2, fick ta en dubbelmarkering på land när par 1 pausade efter att ha tagit in 3 vilt. Den första markeringen spikade han, den andra fick han ringa lite innan han plockade. Inte superbra, men godtagbart.
Passivitet medan par 1 jobbar med söket.
En av landmarkeringarna på väg in.
Sen fortsatte söket för nr 1 och när det var klart gick vi ner till nästa uppställningsplats. Där fick nr 1 ta en dubbelmarkering på vatten, och när hunden var på ingång med sitt andra vilt sköts ett skott mot en landdirigering parallellt med vattnet som Lakrits fick ta.
Passivitet medan par 1 tar vattenmarkeringarna. Observera vegetationen i sjön.
Jag skickar på landdirigeringen till buskaget före den vita björken.
Strax härefter viker han av ner mot höger.
Han höll en snabb och rak linje ut, men vek av in i det höga gräset mot sjön till aningen för tidigt. Han tog min stoppsignal bra, men när han sen dirigerades Vänster sprang han höger. Hum, inte bra. (Här sade Annika i efterhand att min hand med vitt papper var lite väl låg och att jag kunnat förstärka med ett par steg åt vänster. Det hade hon säkert rätt i. Kan nämna att jag typiskt nog glömt min vita keps hemma, därav pappret.) Minns inte om jag fick korrigera något mer, men sen kom han rätt och plockade in dirigeringen.
Sedan fick nr 1 ta in vattendirigeringen som låg snett åt höger i förhållande till dubbelmarkeringen. När detta var avklarat var det vår tur att ta dubbelmarkeringen medan de fick ställa upp sig beredda på sin landdirigering.
Här kastas andra dubbelmarkeringen som Lakrits spikade.
Båten låg inte jättelångt ut i vattnet, men det fanns som sagt mängder av hinder ut dit. Den första markeringen gick ut åt vänster mitt bland näckrosbladen. Båten låg invid en större mörkgrön vassrugge och den andra markeringen kastades i bortre kanten av denna vass, ganska rakt fram sett ifrån ekipaget.
Jag lät medvetet Lakrits få markera båda kasten så länge det bara gick för att han skulle ha full koll på dem. Han spikade den första, och jag riktade noga in honom mot nästa. Jag såg att han liksom låste fast mot rätt ställe, och skickade ut honom. Tyvärr blev han nu tveksam inför det sneda ihoppet, och vek av åt vänster utmed kanten för att börja leta efter en bättre igång. Nej, han hittade ingen, utan vände tillbaka. Halvvägs tillbaka hittade han ett ställe där det var lite lägre växtlighet och plumsade i utan att jag behövde pusha på honom. Men vid det här laget, och i synnerhet efter att ha passerat några jobbiga vassruggar, hade han totalt tappat bort sin markering. Han simmade ut så han var kanske tre meter ifrån, men vek sen av åt helt fel håll, mot båten. Jag funderade på om jag skulle blåsa på honom, men det var ju trots allt en markering. Jag beslutade mig för att ha is i magen och hoppas att han skulle vända av sig själv och söka vidare åt rätt håll. Nu var han dessutom utom synhåll bakom båten och den mörkgröna vassen, och blåsa på en osynlig hund? Inte gärna.
Nånstans där i all sörja är han på jakt efter den först kastade markeringen.
Detta visade sig vara totalt fel beslut, han simmade genom vassen och hamnade långt åt höger. Om han inte hörde mig inne i allt vasstrampande eller bara ignorerade mig ska jag låta vara osagt, men lyssnade gjorde han i vilket fall inte på allt mitt blåsande. Till slut hade han fått vittring på vattendirigeringen långt bort åt höger. Aj, aj! Jag blåste för allt vad jag var värd, och till slut fick jag honom att vända tillbaka (utan den pippin) och efter långt och krångligt arbete kom rätt apport till slut in. Där var jag rysligt nära att bara bryta, men bestämde mig för att se resten av provet som träning.
Jag skickar på vattendirigeringen.
Jag dirigerar Höger. Apporten ligger bortom första vassen ute bland näckrosorna åt höger mot granen.
Vi fick hämta andan medan det andra paret tog landdirigeringen och sen var det dags för vår vattendirigering. Här hade jag kanske lite glädje av att han sniffat in den fågeln medan han var ute på sin stora simrunda näckrosdammen runt, för även om han gick lite för långt åt vänster på utskicket var det inte svårt att stoppa och få honom att sen gå åt höger och plocka pippin.
Nu hade vi bara söket kvar. De första tre gick riktigt bra, och sen pausade vi medan par 1 tog sin dubbelmarkering. Jag hade hela tiden försökt rikta honom mot det ställe där jag visste att kaninen låg, för jag var rädd att han trots onsdagsträningen åter skulle vilja byta om han passerade den på ingång med något annat. Den låg precis i frestande färdriktning, nämligen. Men ingen tendens till byte och som fjärde hittade han kaninen.
Äntligen kom kaninen in.
Häpp! Är inte det här en kråka som kommer in på söket?! Har zoomat bilden och tycker mig se det.
Sen blev det segt. Jag skickade medvetet mot en al där jag visste att det låg en kråka, men trots att han passerade nära kom den inte in. Efter mycket springande runt på sökmarken sade domaren att jag skulle kalla in honom. Sören Swärdh menade att Lakrits passerat bara ett par decimeter från kråkan vid alen och dessutom väldigt nära en annan kråka i ett buskage (som jag själv inte hade lika bra koll på) och att han därför misstänkte att Lakrits inte var fullt spontan på kråka, utan medvetet hade dissat dem. Likaså ogillade han Lakrits ovilja att släppa duvan han kom in med, och där måste jag ge honom rätt. Duvor är läckra i Lakrits värld, och när han nu var lite uppe i stressnivå märktes det direkt på oviljan att släppa duvan. Däremot är jag inte helt säker på domarens slutledning om kråkor, har aldrig lagt märke till detta tidigare. Så klart ska det utredas nu, men jag misstänker snarare att han har svårt att mentalt orka ett helt sök efter alla de andra ingående momenten, och att han bara var tom i bollen. Möjligen hade vi vunnit på att vara par 1 på detta prov, men det får vi aldrig veta.
Mot slutet söker han utan att finna.
Den muntliga kritiken var inte nådig, jag kände verkligen att jag hade världens skithund i hans ögon. Men tack vare att Annika startade Cheysie på söndagen i ekl (och dessutom fick förstapris!) plockade jag till sist ut mitt protokoll, och då var kritiken iallafall klart bättre än den muntliga hade varit. Så här:
Samarbetsvilja: Bra i närområdet. Kunde vara mer distinkt på avstånd. 4
Sökarbete: Söker inledningsvis med tillräcklig motivation. Täcker den största delen av marken. Bedöms vägra apportera kråka. Domaren bryter. 4-4
Fart: Anpassad. 5
Uthållighet: Håller. 5
Näsa: Används. 5
Dirigerbarhet: Kunde vara mer distinkt och följa upp förarens signaler på ett bättre sätt. 4
Markeringsförmåga: Koncentrerad med något yvig uppföljning på land. Mycket yvig och förarstödd på vatten. 3
Skottreaktion: Uppmärksam. 5
Stadga: Stadig i skott och kast. Tyst. 5-5
Apporteringslust: Spontan på de flesta vilt. Ej bevisad spontanitet på kråka vid fältarbete. 1-4
Apportgrepp: Godkänt grepp men ovilliga avlämningar. 5-5-8
Simteknik: Simmar bra. 5
Vattenarbete: Går gärna i och arbetar i vatten. 5-5
Hundtolerans: Respekterar sin parkamrat. 5
Sammanfattande kritik: En hane som visar en del goda föresatser. Måste dock visa bättre spontanitet på kråka för att gå till pris.
Tja, tack och lov är vi inte anmälda till några fler b-prov nu, och det lär inte bli några fler förrän jag känner att jag fått bukt med vad det nu är som orsakat de här tre nollorna på raken. Trenden är rakt nedåtgående efter de inledande fina tvåorna och nu gäller det att klura ut vad det egentligen är som fallerar och baxa honom på rätt spår igen.
På kvällen åt vi en god middag på en av Nässjös troligen bättre restauranger. Jag valde en gös och fick potatismoset utbytt mot wokade grönsaker, riktigt bra val trots att den halstrade gösen visade sig vara panerad och inte halstrad. Annika fick in en enorm plankstek med en massa fräscha frukter på bland kött och mos.
Sålunda kunde vi njuta av ännu en trevlig kväll med vin och jordnötter, denna gång vid ett bord mindre belamrat med flygmyror. En annan ekl-startande hade dykt upp i vårt hus och gjorde oss sällskap vid bordet.
På söndagen startade även Annika som fjärde par så vi kunde kika på de första ekipagen ute på myren. Här var sjön enklare än ökl vill jag påstå, lite större men väsentligt mindre belamrad med allsköns växtlighet. Däremot var marken betydligt tuffare med riktigt gungfly som inte bara satte hundarna, utan också förarna, på stora prov. Två stycken tappade balansen och plaskade rakt ner i blötan. Annika inte bara höll balansen, hon förde också sin hund med den äran och kammade hem deras första förstapris i ekl. Stort grattis, det var ni värda!
Förstapristagare i ekl: Cheysie och Annika Månsson. Suveränt jobbat!
Därför blev vi ju tvungna att vänta in prisutdelningen och jag passade på att hämta ut mitt protokoll. Sen åkte vi vägen över Jönköping och åt en god middag där på Jensens Bøfhus. Vi blev rejält sinkade på grund av den ytterst sega serveringen, men gott var det och mätta blev vi. Kanske behövde vi den vila inför hemfärden, rentav, som sen förflöt smidigt.
Vi har nu att se fram emot ett WT i Gagnef om ett par veckor. Det kanske just nu passar Lakrits bättre, med de korta momenten och vila emellan. Vi får se, ska i vilket fall bli kul att premiärcampa med honom några nätter i Dalarna.
Senaste kommentarer