Skogsstjärnas hundblogg

Här händer det mer än vad jag är intresserad av. Jag är lite skakig, för jag kom just in efter en hundpromenad med kopplad Lakrits medan husse hade kopplad Kasper. Ut på vår gata springer en schäfer(blandning), smiter genom spjälorna på deras järngrind, och hoppar på mina hundar.

Jag brukar gå förbi det här huset, vet att de har två skällande hundar som alltid springer fram (fast den ena tar väl hand om sina 8 valpar just nu …), men de har aldrig kunnat springa ut. Kanske den här rackaren har magrat, slank igenom spjälorna gjorde den iallafall. Det ironiska är alltså att jag brukar träna mina hundar på de här bestarna, brukar skvallerträna och ge godis när de lugnt går förbi. Nog för att Kasper kan skälla på förbipasserande han med, gårdshund som han är, så det gör mig inget. Men de kan ju stängsla in dem ordentligt!
Tror att vår hundmötesträning just fått sig en rejäl törn…

Det blev inga synliga men, men gissar på mentala, iallafall hos Lakrits. Han är ju inte den tryggaste hunden när det gäller främmande hundar sen tidigare. Och nu två påhopp två dagar i rad.

Gissa om jag vrålade på den schäfern! Den backade undan till sist med bakåtslickade öron. Då kommer matten fram och försöker blidka, säger att han inte alls är aggressiv. Så skulle hon BEVISA det genom att kalla fram honom igen! Såklart att mina hundar morrar när han kommer tillbaka. Och det skulle vara ett bevis för att det är mina hundar som är aggressiva? De har väl lite självbevarelsedrift.

Jag skällde ut henne och är fortfarande så arg att jag skakar. Grannsämjan har just fått sig en rejäl törn. Kan nog inte riktigt ta in en provstart just nu … För det fick jag just höra av mina träningskompisar, först på mess och sen på fejan. Jag har visst kommit med på Herrängsprovet den 9 maj! Jag startar som nummer 9. Känns riktigt bra, för då hinner jag titta på Mona och Märta som startar trea och fyra. Jag har ju faktiskt aldrig ens sett ett ökl-prov, så det känns mycket bra att inte starta först. Jag ser att jag tydligen har träffat parkamraten tidigare också, hon var med på samma Hassla-prov som då vi blev 1:a med HP VP; den gången med ett tredjepris för deras del. Kan ju vara bra att ha klart för sig, jag som är så kass på att känna igen folk.

Så nu gäller det att fokusera på frisk hund tills dess. Faktiskt har han haltat allt mindre under dagen. Han är lite halt när han just rest sig upp, men när vi gått korta koppelpromenader har han inte haltat alls, eller ytterst lite. De fick varsitt ben att tugga på idag för att hålla sig sysselsatta utan en massa spring. Det ena benet syns inte längre, undrar om inte Lakrits fått i sig hela knotan redan… häpp. Och den andra ligger i farozonen, för Kasper är liksom inte lika snabb i just den grenen. Just nu har det råkat bli utelåst i trädgården, lika bra det. Kasper skulle nog kunna ha ett sånt här ben i minst ett år, tills det helt enkelt blivit så tråkigt att det lika gärna kan slängas. För Lakrits räckte det alltså kanske två timmar, max. Modell ”knota” à 22 kr på Granngården, för den som är insatt.

Igår träffade jag Kristina och Lukas igen och vi tog en promenad i samma skog som sist. Lacke fick skutta lös och de båda andra i koppel som förra gången. Vi väljer en annan väg den här gången och har med lite fika att inta bland de vackra stenhällarna.

Kristina tog fram godis till Lukas på sin sida (jag satt på andra sidan och såg inte det). Efter en stund strosade Lakrits runt bakom henne utan att jag funderade något på det. Han hade ju varit lös hela tiden och var lugn och fin. Lukas kände däremot antagligen att godiset var hotat och vips var fajten ett faktum.

Jag fick hålla undan Kasper som gärna ville assistera sin lillebror  men till slut fick vi isär kombattanterna. På Lukas hittade vi ett pyttelitet sår uppe på huvudet mellan ögonen. Lukas hade också lite blod vid vänstra läppen, så det var ju troligt att Lakrits fått sig en törn, han med. Men jag såg inget när jag kände igenom honom och han betedde sig precis som vanligt när vi sen gick vidare på vår tvåtimmarsrunda (hade fikat efter kanske 1/3-dels väg).

På kvällen efter kvällspromenaden (då han fick kuta efter några kastade bollar och ta en dirigering i en brant backe) började han plötsligt halta lite på vänster framben. Jag kollade av honom igen och upptäckte ett litet jack (tänk hörntand) på nederdelen av hans ben, ungefär vid den övre klon. Efter att jag tvättat med klorhexidin och lindat om haltar han ännu mer. 😉 

Han sov med mig i soffan innan han haltade med besvär uppför trappan för en sista kissning och sängdags. Hjälp, var det värre än jag trott? Jag sov inte superbra inatt och öppnade upp bandaget nu på morgonen efter mat och kisspromenad. Jag kunde knappt se var jacket fanns! Jag tvättade av området igen med klorhexidin och bestämde mig för att försöka ha det öppet utan linda. Han ligger nu och sover bredvid mig och har inte försökt slicka nåt nämnvärt på tassen.

Vi får iallafall ta det lugnt några dagar, så jag avstår tyvärr Issjön på onsdag. Den långa promenaden dit känns inte optimal, även om vi skulle avstå den tänkta vattenträningen.

Hoppas jag kan vara med på Storsten på torsdag, men vi får väl avvakta och se någon dag hur det hela utvecklar sig. Sen har vi planer på att träna med Åsa och Märta på söndag. Skit i helvete att råka ut för detta nu efter en lång kennelhostekonvalescens!

Detta dygn har Lakrits iallafall fått behålla maten så det gått ut andra vägen. I och för sig mycket löst, men ändå.

Diarrétabletterna tuggar han i sig som gott godis, som tur är.

Kasper är mycket avundsjuk på den goda sjuklingsmaten som han inte får ta del av.