Skogsstjärnas hundblogg

Idag var det barnkalas och vi skulle träffa Jungman igen. Om det inte var för att jag så kapitalt missbedömde tiden så att vi inte alls kom till överenskommen äng en halvtimme före kalaset. Tanken var lite hundröj före, men så blev alltså inte fallet.
Vi visste ju att Jungman redan var på plats, så båda hundarna fick tills vidare stanna i bilen.
Snart skulle Jungman ut på pinkning och då tog jag ut Kasper också. Jungman ville gärna leka med sin nya hundkompis på gräsmattan, men det var inte besvarat. Kasper visste nämligen var han hade hamnat: utanför det hus där det alltid serveras goda kaksmulor på golvet!
Han ville alltså med bestämdhet in så fort det bara gick. Nu uppskattade inte matte dessa idoga koppelryck, så det tog sin rundliga tid att komma in i huset. Men sen … dammsugarnosen gick för högtryck och ingen smula lämnades oäten. Födelsedagsbarnet tappade dessutom en hel kaka… vem var omedelbart på plats, beredd att träda i städtjänst?

Ytterligare en stund senare fick Jungman ett grisöra. Så länge han höll i det och tuggade på det fick han behålla det. Men så var han ju lite valpigt oförsiktig och lämnade det en decimeter bort. Vips var Kasper där och norpade det. När så Jungman närmade sig Kasper på nån meters avstånd fick han rejält morr till svar. Lille Jungman fick sig en hård lektion i den tuffa hundskolan.
Jungman verkade inte ta åt sig så särskilt. Låtsades som att han ju ändå hade tuggat klart och visst kunde låna ut örat ett tag, bara han fick tillbaka det sen. Och det fick han ju. Jungman är en cooling, tog det väldigt lugnt bland barn och vuxna. Enda gången han skällde lite var när han fick ett ryck och ville leka lite med Kasper inne.

Lakrits, då? Det blev aldrig läge att plocka in honom, så han fick en alldeles egen promenad när vi kom hem igen. Nästa gång, Lakrits, ska du få första tjing på att leka med Jungman!