Fråga om inkallningsbelöning

15 februari 2009 / hundadmin / 11 kommentarer

Idag har vi rejsat runt på golfbanan igen, den här gången med Enzo och matte som trevligt sällskap. Än en gång står det klart att Kasper har en långt större radie än en sheltie. När Enzo sprungit så långt från sin matte han tycker att man anständigtvis kan göra kutar Kasper glatt vidare fler hundra meter och gör en vid lov innan han kommer tillbaka och återupptar leken med kompisen.
Jag passade på att träna inkallning en masse. Ofta fick jag ropa ett par gånger innan han ville höra, men kom gjorde han faktiskt. En gång lyckades jag bryta hans närgångna undersökning av uppenbart skadad kråka, det var dagens mest lyckade inkallning. Yezz!
Sen gjorde vi lite störningsträning, lockade varandras hundar med godis medan matte försökte locka på hunden. Mycket nyttigt! Vi bytte också lös hund en stund (lite förvirrat blev det först, för trots att jag kallade på Enzo och Anna på Kasper gick hundarna av gammal vana till den rättmätiga matten) och körde lite kontakt och lättare inkallning. Jag blev snopen när Enzo satte sig rakt framför mig fast jag väntade mig honom vid min vänstra sida. Försökte locka honom åt vänstersidan med godisbit i handen, men han satt bergfast rakt mitt emot. Det visade sig så klart att det var så han var tränad, så han gjorde ju helt rätt. Kul och nyttigt att byta hund en stund.
Igår på kursen ställde jag en fråga om inkallningsbelöning, som jag skulle vilja kolla med alla er som råkar läsa denna blogg. Om hunden far iväg på egna upptåg och inte kommer när man ropar in den, hur ska man då reagera när hunden väl kommer tillbaka? Arg, neutral eller glad? Det kan ju skilja på om hunden hade tillåtelse att vara ute och roa sig eller om den stack olovandes, förstås. Argumentera gärna lite för och emot de olika förhållningssätten, för jag behöver lite mer kött på benen än det svar jag fick igår. (Svaret håller jag inne med ett tag…)

dsg, inkallning, sheltie, träningspromenad

11 kommentarer

Lina
15 februari 2009 at 15:05

Med min gamla tik Scottis (Schäfer+BorderCollie/Labrador-ganska tuff hund)funkade det bäst med ignorans. I ungdomen hände det att hon stack efter hare och jag fick kalla tillbaka henne med ”brysk stämma”. När hon kom tillbaka fick hon ett neutralt beröm och sen ignorerade jag henne helt. Ofta lät jag henne gå bakom mig en bit. Det funkade på henne och ganska snart slutade hon helt att sticka. Rätt eller fel? Vet inte…men så gjorde vi. Med Cärla har det inte blivit aktuellt än, kommer alltid.
Matte of Enzo
15 februari 2009 at 15:54

Tack för en trevilg träff idag. Alltid nya saker som händer och som man behöver reflektera över efteråt.

Är mycket intresserad av vad du ska få för kommentarer på din frågeställning!

Jag ställde samma fråga bl a till Sognevik.
Hon menade att om hunden sticker, så skulle man ta till den mörka och arga rösten, men jag blev inte bekväm med detta. Vem vill komma till nån som låter arg och farlig? Inte min veka sheltie i alla fall.

Jag kör nog mer på Linas linje -kallar in, är neutral och kylig. Det jag måste bli bättre på som förare är att bestämma mig för att ett visst antal inkallningar ska funka perfekt.
Jag kan reagera (förutsatt att det inte är fara å färde) med att momentet ändå är sabbat för att gå vidare och göra ett nytt lyckat försök.
Det är ju inte så bra, för Enzo måste ju få veta när han gör fel…
workinglabs
15 februari 2009 at 17:49

Jag tror inte på att skälla ut hunden och vara arg. Istället försöker jag inte kalla in när jag misstänker att jag inte kommer att lyckas. Lätt sagt, svårare gjort, jag vet. Det jag gör med en hund som inte kommer när jag ropar är att jag helt enkelt går mot den och kopplar upp. Sen försöker jag arrangera liknande övningar under kontrollerade former. Det är förövrigt en bra artikel om inkallning i senaste Canis.
Ninni
15 februari 2009 at 18:02

Ja, det är inte enkelt att göra rätt… Tosse skulle det inte falla in att inte komma omedelbart… för hon är ju så tränad (och hårt hållen), Sunna däremot är vare sig hårt hållen eller tränad, så hon kan ju få knäck i öronen, särskilt nu kring löp osv, största ”bestraffningen” för Sunna är att jag kopplar och ignonerar henne… Men visst ibland blir man ju så arg att man får bita sig i läppen.
Mitt största problem är att hundarna springer och möter bilar som ska komma och hälsa på, inte ut på 23:an utan där ”mina fält” slutar och skogen börjar… Tosse lyder väl på inkallningarna då, men icke Sunna… Spelar ingen roll hur jag gör… problemet är ju att många av mina vänner släppt in henne i bilen ”så har hon fått köra sista biten hem”..
Ninni
15 februari 2009 at 19:08

Tänkte på det.. jag tror att så fort Kaspers ”poletter” trillar ner.. hormoner m.m. så kommer du ha igen all träning många gånger om.. du kommer få en toppenhund när han har landad… Tror han är så fylld med bra egenskaper att han inte riktigt vet hur han ska hantera dem när glädjen och andra intressen tar över…

Skojigt nog, så lösenordet jag ska knappa nu för att publicera är ”ruser”
Hot Hippi
15 februari 2009 at 19:13

Hej,
Hippi vill alltid vara nära oss när hon är lös och kommer och bekräftar att hon är här och får då en godisbit och trevligt tilltal. När någon kommer så tramsar jag med sprall och låter busig (knep från lek och spelkursen) och springer åt andra hållet och då kommer hon nu för tiden alltid efter.Hon får då en ett ljust ”bra Hippi” och så kopplar jag henne ibland om det är hundar som jag inte känner till som är på väg.
Hon sprang iväg i höstas i skogen en ggr och var borta alldeles för länge tyckte jag,uppåt10 minuter och kom tillbaka jättetrött och då jag var så glad så jag visste inte hur jag skulle bete mig utan bara kramade henne.Tänk om en räv hade tagit henne!
Jag tror det är viktigt att ge beröm att hon dock kommer men hon förstår säkert skillnad när godis och glada tillrop uteblir som sker när hon kommer direkt.
Lina igen
15 februari 2009 at 20:27

Med Cärla kan jag skriva under helt på vad ”Hot Hippi” skriver. Hon vill naturligt vara nära och kommer ofta och ”checkar in”, får ett glatt ”heeeej!” samtidigt som vi har ögonkontakt. Kommer någon funkar ”bus & sprall” jättebra…Matte roligare och tryggare än den okända som kommer på vägen. Än så länge har vi inte hamnat i någon situation där detta inte funkat.
Ellen
16 februari 2009 at 12:24

Hej!
Med Nelson gör jag så att om han inte kommer till mig utan fortsätter att göra det han höll på med gör jag rösten mörk och så fort han tittar upp på mig blir jag glad och ropar in honom igen och då brukar han komma och få då en belöning. Inte så mycket som om han hade kommit direkt men fortfarande en belöning. T ex en omklappning och det där gjorde du bra, istället för en godisbit som han får när han kommer direkt.
Ninni
16 februari 2009 at 15:52

Får jag spinna vidare…

Läser att flera ger godis… när hunden kommer ex på inkallning, varför? Behöver man belöna för att hunden kommer när man ropar.. belönar vi våra barn varje gång de kommer när vi ropar på dem…
På en valp kan jag förstärka positivt vid inkallning.. men inte på en unghund eller vuxen… bara en tanke… eftersom jag själv inte använder godis vid inkallning, eller i lydnaden..
Ninni
16 februari 2009 at 21:09

Eftersom jag har svårt att få min hund hålla ut i lydnaden… så pratade jag med en kompis som berättade om belöning…
”jag vill inte be hunden göra utan belöningen ska vara att hon får göra”
Intressant.. för ex inför skyddet har Tosse grym lydnad… och då är ju belöningen ovan i hennes värld.. tänkvärt
Åsa A
16 februari 2009 at 23:30

Förr i tiden skulle jag varit allt annat än glad och trevlig när hunden kom tillbaka – hunden skulle fått sig en rejäl ”utskällning” och eventuellt en korrigering också.

Numera, när jag tränar med helt andra metoder så ser jag det som mitt fel om hunden inte kommer på inkallning; jag har helt enkelt inte haft styr på hunden. Typ ”kan man inte ha kontroll på förstärkarna får man ha kontroll på hunden”. Ganska enkelt men ändå inte.

Har ju en omplacering och han var verkligen inte helt säker i inkallningarna i början. Men han stack aldrig, däremot var jag inte alls säker på att jag verkligen skulle klarat att få stopp på honom. Numera är jag säkrare, om än inte lika säker som på de andra tre.

Jag är för övrigt flitig och belönar MASSOR med godis vid inkallningarna på vardagspromenaderna – allra mest när det gäller Sigge (omplaceringen) men även en hel del på de andra. Sigge är så pass ”hjärntvättad” nu att han tvärnitar när jag ropar hans namn, även om han startat i full fart mot en lockande pinne (något han älskar att leka med).

Men jag skulle inte chansa och ha honom lös i situationer där jag tror att han kunde bli distraherad – här ute hos oss på landet är det dock så lugnt att jag lätt kan träna massor av inkallningar utan någon större risk.

Nu har jag för övrigt – till slut…. – besvarat utmaningen jag fick av dig för lääänge sedan… du får kolla min blogg. 🙂

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Skogsstjärnas hundblogg

Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.