Skogsstjärnas hundblogg

Nu när traktens alla vägar och stigar är lika blanka och släta som ett nybonat parkettgolv passar det ju bra att förlägga en del träning inomhus.
Jag och Kasper skulle alltså träna lite kryp. Jag började i köket och gjorde först ett par vanliga krypövningar med handen till hjälp för att visa vad som gällde. Sen tänkte jag vänta ut honom och se om han testade ett kryp automatiskt. Nej, jag fick fina uppvisningar av Sitt, Ligg, Backa, men inget kryp. Jag har ju börjat att sätta kommando på hans krypande litegrann, samtidigt som han gör det, men vi har inte kört så i nån större omfattning än. Men jag testade kommandot ändå. Nada.
Satt och funderade lite hur vi skulle kunna komma vidare och kom på att jag har ju en gammal infrarödlampa som ger en sån där Ausoniusprick. Jag bestämde mig för att prova att lysa med den in under dubbelsängen för att se om jag kunde få till ett spontankryp efter den röda pricken.
Vi lade oss alltså på sovrumsgolvet och jag började lysa, noga med att inte skicka in strålen i hans ögon. Kasper var mer intresserad av att försöka få tag på den roliga grejen i mattes hand, kanske nåt tuggvänligt? Pricken dissade han högaktningsfullt.
Gav upp infrastråleidén och tänkte att jag kan väl rulla in en godiskula istället. Sade Ligg till Kasper. Han lade sig fint – med rumpan mot sängen och huvudet mot mig. Kan man annat än skratta, borde haft en filmkamera till dessa misslyckade dresseringsförsök…
Nåväl, när vi skrattat klart, han och jag, rullade jag in en kula och hade en till i beredskap i handen. Vips! sade det så hade han krupit långt in under sängen och jag klickade. Han tvärvände och kröp ut. Jag klickade igen och så fick han godiset i handen.
Så där körde vi ett tag, och han var mycket ivrig att krypa fram och tillbaka. Lade på kommandoordet när han nu kröp så snabbt och fint. Nu måste vi ju testa lite utan säng också. Jag satte upp benen som låga tunnlar, lade Kasper på ena sidan och höll en öppen hand med godis på den andra. Kryp! Jajamensan, han kröp blixtsnabbt under.
Nästa steg var att lägga honom en bit bort och hålla öppen godishand utan bentunnlar. Då fusksprang han gärna ett steg eller två, sen lade han sig ned för att ta godiset. Vid det laget hade jag ju redan hunnit stänga handen, och snopet låg han där och tittade på mig. Emellanåt fick jag till fina kryp med kommando och utan hjälper, och när han fått sitt godis kom han allt som oftast och attackerade mig med slickningar, näsbett, vilda svansviftningar och tassar så glasögonen ramlade av. Han tyckte den här övningen var hur helfestlig som helst!