Det var ett tag sen vi träffade sheltien Enzo, men idag blev det läge. Kasper och jag cyklade dit, och Kasper var helt i gasen när han insåg vem han skulle få träffa. Jag fick inte honom lugn, så vi började promenera utan att de fått hälsa. Kasper var eländig i början av promenaden, och jag fick korrigera/stanna hur många gånger som helst.

Efter ett tag började han lugna ned sig och båda hundarna fick gå med släpande koppel. När vi kom bort till öppna fält släpptes båda hundarna, och oj, vad kul det var! I början lekte de tillsammans, men Kasper har helt klart mer energi i sig än gamlingen Enzo (ett år äldre ;)) så efter ett tag vidgades Kaspers räckvidd lite väl mycket.

Jag kallade in otaliga gånger och fick ibland ta till mörka rösten. För det mesta kom han susande som ett skott, även om han ibland tycker att det räcker att springa fram till Enzo och inte de sista metrarna till mig. Några gånger dröjde det lite väl länge, men eftersom han inte varit lös så här med annan hund på bra länge får jag väl ändå tycka att det fungerade skapligt. Förbättringspotential finns dock…

Mot slutet tränade Kasper och jag fotposition med Annas skarpa ögon till hjälp. Han sitter ofta in med rumpan bakom mig, och Anna trodde det beror på att han vrider sig lite när han ska söka ögonkontakt för sin belöning. Tänk ostbåge… Jag provade att föra godishanden utåt vänster lite, men jag vet inte om det blev bättre av det. Helt klart är att detta måste övas mycket mer, för jag har nog ofta klickat honom för sneda positioner, och det blir inte bra på sikt.

Cyklingen hem igen gick långsammare, det märktes att Kasper var trött. Nu sover han så fint hoprullad i gästsängen här bredvid mig. Bra att han fått jobba ordentligt så jag kan åka in till stan på julfest ikväll utan dåligt samvete.