Skogsstjärnas hundblogg

Vi gick ungefär samma runda som igår, för jag ville kolla om bollen låg kvar där jag kastat den. Jodå. Satte Kasper i backen ovanför och visade nedåt: Sök bollen. Han for iväg och kom tillbaka med den! 🙂 Avståndet var väl 5–6 meter, så ingen jättedistans, men iallafall.
Sen fick han bära den bort till en liten plan där vi lekte lite med den. Sen lade jag den vid sidan av planen och ställde upp mig. Som vanlig provade han ett par beteenden, men när jag flyttade lite på mig åt höger (som vid klossträning) fattade han plötsligt att han skulle in vid min sida. Sen tränade vi fotposition en stund. Jätteduktig! Nu börjar jag behöva någon inspektör som kan se om han sitter rakt eller snett, för nu börjar han kunna grundmomentet och jag vill inte lära in sned position så det sitter för hårt sedan. Har inga golvspeglar att öva mot, tyvärr… När jag tyckte vi tränat det klart fick han ett varsågod att springa till bollen.
Sen kom det ut några barn på gården (skola där), så då gick vi vidare. Han gick hela tiden med släpande koppel och gick så fint att jag nästan ryser över hela kroppen. Dit hade jag nästan gett upp hoppet om att vi skulle nå… Men några köttbullar i fickan gjorde susen.
Vi gick upp till grusplanen. Den vet han är så kul att han ville springa före, men jag nejade och fick honom att gå vid mig. Gick lite zickzack och snirkligt och till sist var vi uppe vid planen utan att han hade dragit i förväg. Då fick han springa iväg som belöning.
Där lattjade vi lite med tussen, jag gjorde någon inkallning, sitt med lekstörning, körde lite mer fotposition och så fick han springa runt och nosa för resten.
Hela tillbakavägen gick han också lös med släpande koppel. En hel promenad utan koppel! Nu var det ju inte jättestörande miljö, men halvstörig, skulle jag vilja kalla den: barn, träd och buskar med intressanta dofter, roliga grusplanen. Dock inga hundar, och bra var väl det, så han fick lyckas. Han är dessutom lite snuvig (hoppas inte noskvalster) sen någon vecka tillbaka, fast jag tror det håller på att ge sig. Hittills i höst har vi hållt jämna sjukdomssteg, han och jag, men det måste väl ändå vara en slump?