Utan störning kan Kasper gå ganska fint nu på kommandot Nära. Med störning har vi fortfarande en bit kvar, men det ska nog ge sig.

När jag kikar på filmen (vad nyttigt det är att bli filmad, då ser man en massa saker man inte annars tänker på själv…) ser jag vilka små skutt Kasper tar vid belöningen. Han sitter innan, men när jag sänker handen skuttar han upp och möter, i sin iver att få godisen. Ofta brukar jag avvakta en stund med att släppa ifrån mig godisen i det läget, men jag får nog avvakta ännu mer och kanske böja mig längre ned – inte låta honom få den förrän han verkligen sitter fint. Han är en hejare på att ta upp vänstertassen i luften också och vifta lite, liksom för att mana på matte att hit med den, då.