Idag skulle vi egentligen ha gått på picnic-promenad utmed Vallentunasjön med måndagskvällsgänget. Men jag vaknade totalt igentäppt och allmänt hängig imorse, så det fick skippas.

Efter lunch kändes allt lite bättre och vi bestämde oss för att testa en viltspårning på egen hand. Husse hängde med, fotade lite och lärde sig grunderna.


Spårstart – beredd att sätta igång med klövdragning och bloddroppning.

Väder: regnade innan vi åkte ut, uppehåll när vi lade spåret, duggregnade medan vi väntade och uppehåll när vi gick spåret. Ca 10 grader.

Spåret drogs ganska rakt längs med en mossig sluttning.

Spår: lade ett ganska rakt spår i mossig granskog, längsmed en sluttning. Upplevde marken som spårvänlig, inte alltför mycket undervegetation utan mossa för det mesta, men en och annan markliggande gren som bröt av. Vid något tillfälle blev det rätt brant och lite knepigt (för föraren) att gå i den sneda terrängen. På ett ställe korsades en mindre djurstig, där blodade jag lite extra för att det inte skulle bli för svårt. Slut vid en gran och liten sten, gissar på 70-80 meter. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att låna husses stegmätare för att få en mer exakt bild av distansen. Vi väntade 60-70 minuter.

Ungefär här fick jag be Kasper att stanna sen för att kunna hänga med själv och få fatt i linan på andra sidan ett stort yvigt träd. Det störde honom inte alls i den fortsatta spårningen.

Spårning: jag knäppte på camouflageselen strax före starten. Trodde jag. Vips, så var Kasper bortsprungen. Selen är lite knepigare än de tidigare vi haft, och jag måste ha missat nåt ben, för visserligen är han en Houdini när det gäller selar, men så snabb är inte ens han. Den kan helt enkelt inte ha suttit på ordentligt. Visselpipan låg i ryggsäcken i bilen. Typiskt. Just som husse tog ett par steg för att gå och hämta den, så kommer lille skutt glatt tillbakaskuttandes för att se om vi har lika kul som han. Så söt…

Hmm… hur ska den här selen monteras egentligen?

Nåja, selen monterades igen, lite mer ordentligt den här gången. Så gick vi till startplatsen och han fick sitta. Han hade knappt ro till det, var väldigt på hugget. ”Sök spår” sade jag och gestikulerade mot den uppstötta startpunkten. Nosen ner i marken direkt och så iväg. De tre startklämmorna missade jag i hastigheten, utan jag ropade till husse att ta klämmorna. Och så drog vi in bland buskar och snår. Sen tog jag alla klämmor utom en. Men lite svinn får man väl räkna med.

Så här kool ser jag ut i min camouflagesele – som en riktig jakthund! Alla drevrar och taxar kan dra nåt gammalt över sig… Ska se om vi kan få till nån mer bild som visar på den fina plattan frampå bröstet.

Kasper valde fel väg två gånger, men korrigerade sig själv efter ett par meter, gick tillbaka, hittade spåret och fortsatte framåt. Mycket duktigt! I det branta partiet valde han vägen nedanför ett brett och yvigt träd medan jag gick ovanför, så jag blev tvungen att säga ”Stanna” till honom. Han stannade och väntade medan jag släppte linan och plockade upp den igen på andra sidan trädet. ”Sök spår” sade jag fem meter bakom hunden (min tiometers lina har inte kommit än, så jag körde med min femmeters) och han började spåra direkt igen. Kanoners! Sedan gick han rakt på skanken, även om han nosade ett par decimeter ifrån först. Men han stannade och verkade känna att där var spårslutet. Kunde inte gått bättre! Och jag som var rädd att vädret skulle gjort det lite för svårt för honom.
Hittat rådjursskanken! Svansen viftar för fullt. Belöningen med goda varmkorvbitar satt ju som en smäck. Ville sen bära skanken korta bitar på väg tillbaka mot bilen. Stolt.

Som blodflaska tog jag en just tömd flaska alsolsprit. Perfekt droppning! De tre dl blod vi fick skulle räcka till cirka 4 gånger, enligt kursledarna (på den här spårlängden). Innan jag frös om det delade jag alltså upp blodet i fyra ungefär lika stora slattar. Men dagens fjärdeldelsslatt kommer att räcka till minst en spårdragning till. Kanske ska jag tacka alsolflaskan för det?