… pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade…)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok… Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll… men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund… ingen hund hinner ifatt? Hmmm… Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.