När senaste numret (3/08) av Gårdshunden (f.d. Skåningen) kom i lådan var det särskilt en artikel som ådrog sig mitt intresse: Pluto – en annorlunda gårdshund.
Pluto är en gårdshund som är jämnårig med Kasper och lika intensiv. Nej, rättelse: ännu intensivare. Känns rätt skönt att läsa om att det finns fler sådana, och att det finns de som är värre. Äsch, värre – Kasper är för det mesta världens goaste hund, tro inget annat. Glad och go. Men egensinnig.
Om man ska jämföra denne Pluto med Kasper så är detta min första hund, medan de hade erfarenhet sedan tidigare av ett antal hundar, bland annat en nästan jämnårig dsg till som uppfostrats likadant, men ändå är totalt annorlunda än Pluto. Det är därför kanske inte givet att vi fått det lite jobbigare för att vi är förstahundsägare, utan det hänger kanske även en hel del på individens intensitet och dominans.
Vi, precis som de, har haft hunden lös ute i skogen för jämnan som valp, hållt på och tränat och gömt oss osv, och det gick bra i deras fall till 6-7 månader, i Kaspers fall började han dra iväg i skogen runt 8-9 månader. Så det där med att man ska träna valpen tidigt på att vara lös i skogen är säkert bra, men man ska inte tro att det är en patentlösning. Kanske hänger det ihop med unghundsperioden, och när hunden blir vuxen kanske den minns det där med att uppföra sig lös i skogen igen… Hoppas!
Men Pluto och Kasper skiljer sig åt på en avgörande punkt: Pluto är aggressiv. Det har Kasper (tack och lov!) aldrig varit. Kasper är världens gladaste och mest positiva hund man kan tänka sig. Han älskar alla, både människor och hundar, och tror alla om gott. Han har börjat kaxa till sig lite mot vissa hundar nu, kanske hänger ihop med att han börjar bli vuxen. Men bete sig som Pluto hoppas jag verkligen att han aldrig börjar göra.
Summa summarium – ibland behöver man läsa en sån här artikel, så man inser att även om man tycker det är tungt att kämpa ibland med vissa saker (gå fint och så) så är det petitesser jämfört med vilka problem andra kan ha. Ska bli så spännande om en vecka att se hur han blir beskriven på MH:t. Heja, Kasper, du är bäst!
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
21 september 2008 at 17:48
Ibland är det skönt att läsa om de som har det värre. Ilskna hundar är INTE bra!
21 september 2008 at 17:54
Nej, det kan ju låta lite själviskt att gilla att läsa om en sådan hund, men rätt skönt var det… 😉
21 september 2008 at 18:32
Nej, det är inte själviskt och inte att gotta sig i andras olycka. Det är ofta nyttigt att läsa om andra som har det ”värre”, gäller nog om allt i livet…Man stannar upp och inser hur mycket positivt man har runt sig!
Provar gärna täcket!
21 september 2008 at 20:51
Hej, jag valde att inte blogga min åsikt om ´Pluto, jag anser att detta ligger på avelsnivå hos uppfödarna, för så länge hunden är snygg och inte biter domaren (allt för hårt) så är det okej (vilket jag tycker är katastrof). Även om du och Kasper har haft det tufft, så har du gjort ett fantastiskt jobb med en FANTASTISK HUND.
Kasper är en hund som kan visa folk att en gårdshund kan bli hur bra som helst!
21 september 2008 at 21:05
Nej, det kan väl vara lite känsligt för en uppfödare att blogga om en annan… 😉
Men visst kan Kasper bli hur bra som helst, begränsningen ligger nog snarast i andra änden på koppplet. 😀
Men jag gör så gott jag kan…
22 september 2008 at 07:54
Precis!
Men det ligger inte bara hos en uppfödare utan många, man måste tänka om angående gårdshundsaveln! Precis som jag sa till dig när Kasper flyttade hem till Er, vilken tur att han fick en så aktiv familj (när är alla B-kullen familjer aktiva), men Kasper som sällskapshund hade säkerligen hittat på både det ena och andra hysset
22 september 2008 at 08:01
Nej, det är klart att det handlar om inställningen till avel totalt sett. Sånt ändras ju inte över en dag… Men man pratade en hel del om detta på Avelsforum i Tollarp i somras, och det sades en hel del bra grejer där. Som att man ska ta mer hänsyn till att bredda avelsbasen med hundar som inte är så mycket använda, hundar som kanske inte nått allra högst upp på skönhetsprispallen, men som kan bidra med bra gener till avelns breddning.
Så förhoppningsvis vänds skutan, även om det tar ett tag…
Själv tycker jag ju det är roligare med hundar som meriterat sig på annat sätt än bara genom sitt utseende, även om det kan vara kul att få en rosett för att man är vacker.
22 september 2008 at 10:26
Hör fler & fler som talar om dålig mentalitet på gårdshund… Tack och lov kan jag INTE instämma. Cärla har en kanonmentalitet! Att det sen finns egna åsikter, personlighet och arbetslust ger ju bara mig en utmaning!