Häromsistens gick vi en promenad i kvarteren. Stötte på en man som klippte sin häck och som ville hälsa på Kasper. Jag fick Kasper att först sitta, sen ett varsågod att gå fram och hälsa. Mannen, som själv hade två hundar, tittade och sade: ”Är han alltid så där duktig?”
Stod som fallen från skyarna. Nån som tycker att Kasper är duktig… De flesta ser bara slyngeln i honom. Men jag har vittne på det, lillmatte var med… 😀
Å andra sidan blir Kasper som galen i skogen. Vill fara fram som en tromb i alla doftspår; hade jag inte honom i långlina skulle han antagligen försvinna för gott. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det. och snart ska vi på kantarellkurs, får se hur det går.
Sen fick jag hjärtat i halsgropen härom dagen. Öppnade ytterdörren för att kolla vädret innan jag släppte ut Kasper i linan. Såg inte att en man med en wheaten stod utanför tomten på andra sidan häcken. Men det såg Kasper. Woof, sade det, så försvann han som en pil ut genom hålet i häcken ut till den roliga hunden. Gatan som går där är väldigt liten med ytterst lite trafik, så det var väl i och för sig inte hela världen. Men när jag kom och skulle ta in honom bara fjantade han runt den andra hunden medan jag försökte kalla in och få tag i Kasper. Inget halsband heller, så hal som en ål. Sen dök det upp en hel dagisgrupp lite längre ned på nästa väg. Iväg kutade Kasper, medan jag gormade ilsket. Väl nästan framme hos barnen vände han faktiskt, om det nu var mitt gormandes förtjänst ska jag låta vara osagt. Men istället för att komma tillbaka till mig och mannen med wheaten drog han vidare förbi uppför backen ända upp till kröken där man inte ser längre. Då gick jag arg som ett bi in och hämtade visselpipan medan mannen med wheaten sade att nu går vi så blir det kanske enklare. Och faktiskt, visselpipan fungerade. Som en pil kom Kasper insusande på gården igen och försökte se oskyldig ut.
Jag var superarg, dängde in honom innanför dörren, inget godis eller nåt. Vet inte om det var rätt taktik, ska man i det läget belöna för att han trots allt kommit för visselpipan, eller låta bli för att visa att han var dum som drog i första läget? Svårt det där.
Rejält rädd var jag också, för vägen dagisbarnen korsade är större med mer trafik än den lilla väg han först sprang ut på, och strax nedanför dagisbarnsvägen ligger en riktigt stor korsning med massor av trafik hela tiden. En liten dsg därnere och hans tid är förbi…
Skogsstjärnas hundblogg
Om dsg Kasper och jaktlabben Lakrits. Nu också lillasyrran Sansa.
OM SKOGSSTJÄRNA
Grundregel i min blogg:
Hör gärna av er med ris och ros – är något konstigt, felaktigt, obegripligt, dumt eller rent av jättebra, så hör av er och säg det! Jag är öppen för allt som är konstruktivt. Att bara titta förbi och säga hej är också välkommet!
Årets ord 2011: fördragsamhet
Årets ord 2012: återuppbyggnad
Årets ord 2013: utveckling
Årets ord 2014: harmoni
Årets ord 2015: stabilitet
Årets ord 2016: nydaning
Årets ord 2017: balans
© 2024 Skogsstjärnas hundblogg
Tema av Anders Noren — Upp ↑
31 augusti 2008 at 11:43
Sån tur att allt gick bra! Systerdotter Cärla hälsar!
1 september 2008 at 18:52
Hej Kasper,
Min matte är inte så bra på att cykla så hon måste nog träna lite mer med mig jämte.Jag hittar på en massa trick, hoppar mot henne och vill upp,känner goa dofter helt plötsligt och tvärnitar! Matte har ingen koll alls,bara vinglar så visst måste hon träna på att parera mig den tokan. Jag måste ju få testa henne!
Du ,vi är imponerade av att du kan uppföra dig när DU vill!Gårdisar har det i sig liksom, även lite olydiga också. Det är rackarns svårt tycker jag med.
Jag stack i skogen i söndags.Matte var livrädd att jag fastnat i sumpmarken å så,fast jag var ju smart och visade mig störtglad över att jag hittat henne igen när jag kom tillbaka, så hon kunde inte bli arg på mig!Vad jag stack efter får hon aldrig veta!!
2 september 2008 at 07:23
Hej på Cärla och Hippi!
Ja, skönt att det gick bra. Den här gången. Är inte du min kusin, förresten, Cärla, eller nej, mitt halvsyskon? Sunna som mamma? Svårt det där med släktskap.
Hippi,vad du busar! Matte och jag gick med cykeln i början, men det kanske ni har gjort också? Nu har jag en springer, så jag sitter fast oavsett om matte vinglar eller om jag hittar en spännande doft. Den har fjädring som tar upp vinglandet bra. Både jag och matte gillar den. Fast de två första minutrarna vill jag alltid åka korgen, tillsjag vant mig vid att det är cykeldags.
Hippi, har du också börjat sticka i skogen? Du och jag vet ju att de där rådjuren luktar så gott. Hur länge var du borta? Mitt längsta är nog en kvart, men nu får jag sällan chansen längre.
2 september 2008 at 18:17
Jag var borta i 5 långa minuter sa matte!
En springer ser svår ut,får för mig att den skulle dra iväg oss ut på fältet med dunder och brak! Styr den inte med mer kraft?
2 september 2008 at 18:45
Ha, fem minuter, det var jag med första gången. Du ska se att du vågar dig längre bort nästa gång… 😀
Tvärtom, en springer är mycket enklare att använda än koppel vid styret. Då har ju matte båda händerna att styra, växla och bromsa med, mycket säkrare för mig som springer bredvid. Bodde ni häråt kunde ni ju fått prova vår cykel med springer och känna efter.
Vi var ute en kvällsrunda nu, och sjutton vad kul det är. Fast när matte minskar farten för att hon tror att jag är trött, börjar jag dra henne och cykeln istället. Man vill ju hålla tempot och flåsen uppe…
7 september 2008 at 18:51
Ha,ha du är ju en gårdis som inte ger upp i första taget!
Vi ska nog försök med en springer på landet på små grusvägar där vi inte behöver ha koll på trafiken!