Skogsstjärnas hundblogg

Hade tänkt ha med lite bilder, men de är inte klara, får bli senare…
Kul att Gunilla och dsg:n Abbe hittat till vår blogg och läst in sig på hundpass (http://skogsstjrna.blogspot.com/2008/03/hundpass-och-ny-cykel.html).
Av födelsedagspresenterna gillade Kasper absolut vomburgaren bäst. Kycklingburgaren gick också an, efter att matte brutit sönder den i mindre bitar. Den var nästan hård som knäck. Den nya selen, omsorgsfullt utprovad i hundbutiken i Visby för att Kasper inte skulle kunna backa ut ur den, backade han ur redan andra dagen i bilen när han skulle vänta på lillmatte och mig medan vi var nere i Lummelundagrottan. Inte vårt fel att hundar är förbjudna där, Kasper. I alla fall låg han snällt och sov i vänstra baksätet när vi kom tillbaka och förväntade oss att hitta honom i högra baksätet.
Idag var det soligt men blåsigt, och när husse cyklat iväg på en längre runda bestämde vi oss också för att cykla. Vi packade ryggor med badkläder och matsäck. Färden gick 13 km bort till Blå lagunen, som borde vara om inte varm så åtminstone uthärdlig trots vinden. Jag tänkte varva mellan att ha Kasper springande och korgåkande i vanlig ordning, men han envisades med att springa större delen av vägen. Så snart han satt i korgen tog det inte lång stund förrän han ställde sig upp och gnällde. Att den hunden inte kan förstå att matte cyklar snabbare med honom i korg än i springern bredvid…
Vi tog en mysig rastning vid ett bronsåldersröse. Sol och lä gav medelhavssvibbar med det torra gräset. Byt tallarna mot olivträd så är Grekland ett faktum.
Det gröna läckra vattnet i Blå lagunen lockade trots de kalla vindarna. Först kokade vi dock kaffe- och tevatten på det lilla gasolköket och åt vår lunch. Lillmatte vann ihoppstävlingen, och Kasper kom sist eftersom han aldrig var i längre än till maghöjd. Sedan lade han sig förnöjt på vår enda medhavda filt medan vi människor plaskade vidare. När han inte längre fick vara på filten var det kul att gräva gropar i den grova sanden.
Hemfärden kändes ännu blåsigare, särskilt de sträckor som gav sid- eller motvind. Nu nöjde sig Kasper med att springa korta bitar. Vid ett byte från springer till korg gjorde ett vindkast att cykeln mellan benen välte. Jag var tvungen att ställa ifrån mig hunden medan jag lyfte upp cykeln igen. ”Vänta!” sade jag. Och han väntade, tog inte ett steg trots att han var löskopplad! Tyvärr missade jag att jag i samma veva tappade löplinan ur korgen, och när jag fyra kilometer senare kom på det var det bara att ta lillmattes cykel och vända tillbaka. Kasper och lillmatte fick en välförtjänt vila under tiden, och lillplutten sov till och med en stund i vägrenen.
Uppskattningsvis cyklade (sprang) Kasper dryga milen idag, och resten i korgen. Lite väl långt, men vad gör man när alternativet är att ha hunden ståendes på ett livsfarligt obalanserat sätt i korgen? Att säga sitt hjälper i det läget i ungefär tre sekunder.