Efter ett par dagar i lugn och ro för säkerhets skull med Lakrits vänstra bakben lockade så Annika med oss ut till Strawberry fields för lite apportkastarmarkeringar.

Vi började lite lugnt med några små minidummisar gömda bland löv och gräs som det sen kastades en synlig markering i närheten av. Med bortvänt ekipage plockades den synliga dummyn bort och kvar blev det pyttelilla som unghundarna skulle leta reda på. Cheysie sökte ganska vitt och brett på första, men samlade ihop sig bra på den andra. Så fick Lakrits göra samma sak. Även han var lite väl yvig, så detta var en bra start för dem. Jag såg också att benet såg helt bra ut. Fritt fram för mer action, alltså.

Vi gick bort på andra sidan krondiket bort mot en ganska brant och gles skogsbacke, i nederkant full med gamla grenar efter nån tidigare trädfällning, sen kom ett litet stup som var några meter högt åt höger men som blev lägre åt vänsterkanten. Ovanför stupet en granithäll med lite glesa träd.

På väg mot denna attraktiva backe blev det väldigt sankt, och jag, som bara hade goretexlågskor, vägrade till slut avancera längre. Annika, som hade rejälare doningar på fötterna, gick en bit till för att komma inom bra räckvidd. Hon sköt en äggdummy som Lakrits skulle börja med. Det vita ägget landade helt perfekt uppe på granithällen, tydligt synligt bortifrån oss, men tydligen jättesvårt för Lakrits, som fastnade nedanför stupet och inte fattade att han skulle söka sig vidare uppåt. Istället sökte han runt, runt, långt åt sidorna, fram och tillbaka i det risiga området. Till slut blåste jag in honom och han fick istället snöpligt se på när Tindra, den duktiga flatten, helt perfekt sökte sig upp via vänsterkanten och elegant plockade hem dummyn. Eyewipad? Jag?! sade Lakrits förnärmat och gjorde sig startberedd på nästa dummy som hamnade snarlikt.
Här fastande han också till att börja med nedanför kammen, men sedan mindes han kanske Tindras väg och sprang upp han med och lyckades till sist bärga hem den.
Nu blev det Cheysies tur, men två gånger missade Annika att få dummyn ovanför stupet, utan den hamnade i riset och var inte svår alls för lilla gulingen att plocka hem. Jag sade att skjut en tredje, så kan ju Tindra ta den om du skulle missa igen. Nu satt den perfekt, och hamnade till och med dolt vid några granar ännu längre upp. Cheysie tog sig ganska snart uppför kammen, men sökte runt utan att hitta den, hoppade nerför stupet där det var som brantast (!), sökte runt, och tog sig till sist upp igen och fick korn på var den gömt sig. Bra jobbat där!

Vi flyttade oss nu lite åt sidan där det inte var fullt så sankt, och turades om att skjuta in över ett dike på en annan äng. Apporterna föll här lite lätt dolt bakom några träd och en del del högre grästuvor. Cheysie fick först en kortare, sen en längre apport och tog in dem mycket fint. Sen skulle Lakrits få likadant lite mer åt vänster. Det märks att han inte har tränat med kastare lika mycket som Cheysie har, för han hade svårare att bedöma avståndet ut, och började söka kanske tio meter före apporten. Så småningom kom bägge in, den andra snabbare än den första, så man ser tydligt en förbättring redan här. Tindra tog sedan in en likadan med sån elegans som bara erfarna flattar kan göra.

Innan vi gav oss för dagen fick Lakrits en sista åt andra hållet i medvind, rakt ut på fältet med lite träd i bakkant. Tydligen var det extra sankt åt det hållet för jag såg hur han saktade in och liksom vadade igenom på ett ställe. Även nu gick han för kort ut, började sen zickzacka på ett fint sätt (om än lite bredare zickzackningar än vana Tindra) för att till sist börja söka lite mer planlöst. Flera varv blev det genom det sanka området. Jag lät honom hållas och mycket riktigt, snart sökte han sig ännu längre ut, och till slut var han förbi apporten så han fick upp vittring på den och plockade in den. Med det var jag så nöjd att vi slutade.
När Teba får in sin nya apportkastare ska jag slå till på en sån, jag med.