Idag var det dags för Jaktoptimisterna att träna tillsammans igen. Vi hade turen att få ett otroligt skönt väder med klarblå himmel, sol och cirka sex plusgrader. Underbart!

Vi lämnade hundarna i bilarna och delade upp oss i två grupper. Ena gruppen gick ut och lade 4 dirigeringsområden på fårhagssidan och Annika och jag lade ut 3 områden (varav ett dubbelt) på den risigare sjösidan. Där var det oväntat lättgånget eftersom bilar och fyrhjulingar varit ute och kört på isen respektive i skogskanten. Man har fällt och lämnat kvar en del träd liggande på marken, och dessa utnyttjade vi till att skapa några hinderbanor. Som tur var hade vi med snitslar och satte upp både vid start och mål. En av oss lade ut dummies medan den andra tittade ut en bra startplats.

Vi samlades vid bilarna och tog med hundarna till kullarna först. Där fanns solen och det vore ju synd om den skulle hinna försvinna medan vi befann oss i den risiga skogen.

Vi inledde med några ganska lätta apporter till två kullar. Sedan hade andra gänget försvårat lite och lagt ut en dummyhög på andra sidan ett rätt djupt dike och ytterligare en hög en skaplig bit längre ut, lite mer åt höger, runt en stor ek.

Lakrits tog in den första bortom diket riktigt fint, så till nästa skick tänkte jag att jag skickar honom samma väg, trycker förbi honom förbi första stället och en bra bit uppför sluttningen på andra sidan. Sen blåser jag stopp och vinklar höger. Denna plan fungerade ganska bra. När jag ropade Höger försökte han sig visserligen på ett vänster (vi snackar nu om ett avstånd på gissningsvis 70–80 meter), men jag stoppade honom omedelbart. Väntade lite och klämde i ett rejält Höger igen. Och nu fattade han. Tror att det på det här avståndet är bra att vänta några sekunder längre, ge hunden en chans att samla sig därute och lyssna in vad föraren vill. Han stack rakt mot eken och fick vittring direkt. Kanon!

Vi tyckte den långa distansen till eken var så bra att vi beslutade att lägga ut en ny omgång apporter där, lämna stället och komma tillbaka till dem på slutet.

Så till den sida där Annika och jag lagt ut. Vi började längst ut där vi lagt åtta dummies som en brädstapel. Vi hade två startsnitslar – en på lite kortare avstånd och en på lite längre. Det var rätt bra, för det var svårt att se den tänkta linjen, och snitslarna var till god hjälp där. Lakrits plockade in dem fint på båda distanserna.

Nästa ställe var knepigare genom två stockar som man skulle över. Jag tryckte på med ett extra Ut och fick honom rätt på en gång. Fick blåsa stopp så han inte skulle fara ut på sjöisen vars status var okänd där med all vass. Blev riktigt lyckat.

Sista stället visade sig vara knepigare än vi planerat det, då Ulrikas hund upptäckte att det gick ett dike precis bortom hindret. Diket var dolt i snön och kom som en stor överraskning för både förare och hundar. Aya for alltså ner där och kom därmed av sig i linjen. Jag hade tur att inte starta förrän som tredje ekipage och hann därför planera för det oväntade diket. Ett extra Ut precis när han hoppade över hindret gjorde att han inte tappade så mycket fart i diket utan fortsatte och fick vind på apporterna utan att jag behövde blåsa. Mycket bra!

När alla apporter var inhämtade utnyttjade vi fyrhjulings-/bilvägen till att gå på rad efter varann. Den som gick främst stannade, kastade en markering till vänster eller höger. Övriga markerade. Den främsta sade namnet på den som skulle skicka. Övriga tränade position och passivitet. När den främsta fått slut på apporter ställde den sig sist i ledet och nästa person blev kastare. Vissa markeringar blev riktigt knepiga tack vare riset vid sidan om vägen och beroende på vilken position man hade. Mixa gick bet på en som varit för svårmarkerad, så Lakrits fick chans att eyewipa henne, vilket han gjorde med glädje. I övrigt ville han åter stå nån hundlängd framför mig, så jag satte på honom kopplet i en öppen slinga, bara att släppa ena änden så var han fri. Efter den initiala förvåningen fick han så en bättre position, faktiskt, så nåt liknande ska jag nog fortsätta med. Mona har ett riktigt kortkort koppel med bara en snörknut i änden, kanske ska jag fixa till nåt sånt så jag får ordentlig ordning på hans position i olika linjesammanhang.

Vi avslutade med att gå tillbaka till skickpunkten för den stora eken i sluttningen på andra sidan fårhagsdiket. Nu hade jag bestämt mig för att skicka lite snedare, så han fortfarande sprang rakt förbi det närmaste, tomma, apportstället och i teorin kunde hålla en rak linje ända till eken. Detta gick utmärkt, förutom att han inte fick vind på apporterna vid eken, som jag trott. Jag borde blåst, men missade det och han vek istället av snett vänster uppför kullen på nåt egen race. Varför han sprang så har jag ingen aning om. Fick stopp och riktade honom höger, men då försvann han bortom eken osynlig på andra sidan kullen. Eftersom jag inte alls såg honom avvaktade jag lite i förhoppning att han snart skulle komma inom synhåll igen. När han inte gjorde det blåste jag inkallning kanske tre gånger. Precis när han dök upp igen på ingång kom han rakt på dummien (grrrr!) och fick med sig den in. Suck. Jag bestämde mig då för att göra om en gång till, för så där ville jag inte avsluta vår träning som annars gått riktigt bra. Det var några till som ville ha ett extra skick där, så vi vände runt medan Annika lade ut igen åt oss.

Jag startade från samma punkt, och nu gick han spikrakt ut till eken (denna gång låg dummien framför eken, inte bakom = mindre försvinningsrisk) och in igen. Jättebra avslut!