Jag träffade Annika igår för en stunds solig träning på Strawberry Fields. Vi började med att kasta hörselmarkeringar åt varandra, dvs hunden såg inte, utan hörde bara dunsen av markeringskastet. Dunsarna blev dessutom olika hörbara eftersom vi hade olika tyngd på dummisarna och det var snö på marken.
Jag stod ute på fältet och kastade medan Annika med hund stod dold i skogen. Hennes hundar har gjort det här förut, och bortsett från några kommunikationsmissar oss emellan klarade hennes hundar det hela bra. Lakrits har aldrig gjort detta förut. Han är ju en god markör, men nu såg jag verkligen hur mycket han går på synen i dessa lägen. Första varvet fastnade han i skogskanten och insåg inte att han skulle ut på fältet för att hitta det som fallit. Vi gjorde om, och jag ställde mig då precis i skogsbrynet, några meter innanför gränsen, men så han såg vad som skedde. Då var det inga problem. Sen backade vi tillbaka till det dike vi stått i första gången, och detta kast uppfattade han också bra. Sen följde ett kast i en annan riktning (tror det var med en lättare dummy) som han åter fick svårt för. Omkast på den som gick bra, och därmed avslutade vi denna övning. Det här är absolut något vi ska träna mera, så snart jag har en frivillig kastare med mig.

Sedan gjorde vi i ordning två grupper av linjetagsdummisar: nio stycken i en träddunge och sex stycken vid en stor sten på nästa fält. Därefter gick vi till det tredje fältet och skickade på dungen över dike och förbi slyväxtlighet. En svårighet var det gamla kastområdet som låg lite till höger om dungen. Cheysie sprang ditåt första gången, men riktades om igen och hittade ut till dungen. Sen hittade hon på lite nytt: hon stannade och väntade på nytt kommando istället för att springa rakt in. Jaha, där fick matte lite att klura på.
Lakrits hade också problem första varvet då han ville springa för långt åt höger, men sen satt det bra. När det bara var en dummy kvar skickade jag Lakrits dit på snedden genom en slybuske. Första gången förledde diket honom att springa i fel riktning, men efter omförsök sprang han ut till dungen och började söka. Han jobbade på bra men hittade ingen. Konstigt. Jag kallade in honom och belönade försöket med ett kast utåt äng nummer två. Sedan skickade Annika den rutinerade Tindra istället. Nähä. Även hon gick tomhänt därifrån, och den annars så lyhörda hunden dissade nu tydligt mattes kommandon genom att istället gå ut åt höger mot gamla kastområdet för att kolla av om det låg något kvar där. Det var ju ingen mening att leta vidare där matte trodde den fanns. Matte kallade in. Vad nu, ingen dummy kvar därute?

Vi fortsatte nu med att skicka mot de sista vid stenen. När Cheysie mallat sig med att hämta första uppe på stenen kunde ju inte Lakrits vara sämre än att han tog den andra som låg ovanpå (resten låg på marken runtomkring). När det bara fanns en kvar vid stenen skickade Annika Cheysie dit för att kolla av hennes nya stoppa-med-dummy-i-munnen-idé. Planen var att om Cheysie stannade så skulle vi bara noncha henne, vända på klacken och börja gå allihop, eftersom Annika inte vill behöva börja vissla inkallning efter varje skick. Jomen, den lilla damen stannade uppfordrande med dummy i munnen. Vi gick vår väg och strax kom den gula kanonkulan farandes. Jösses, vänta på mig!

Vi gjorde halt vid dungen och kollade av dummystatusen. Jag hade fått tillbaka alla mina fem, och Annika hade alla sina tio … utom en röd! Just denna röda visste hon att hon lagt i en skreva vid stenen och inte alls vid dungen. Vi hade alltså på något sätt lyckats ta en mer än vi trodde vid dungen och en mindre än vi trodde vid stenen. Räddaren i nöden skickades nu ut på långt uppdrag att hämta in den sista, knepiga – och visst gjorde flattanten skäl för namnet rutinerad ännu en gång.